Internet befolkas av människor som kan och vill förändra världen till det bättre. Det är allt det här som gör det så viktigt att skydda nätet från dem som vill förstöra det genom att begränsa, blockera och filtrera.

Den här hittade jag hos Christian Engström och jag blev så förtjust att jag vill visa den för er här också. Håll till godo!

Visst var den fin? Nu när man hela tiden får läsa skräckskildringar av hur hemskt internet är, så är det faktiskt väldigt skönt att se något som liknar min egen bild av internet, dess möjligheter och vad det betyder för mig. Visst har även internet dåliga sidor, men det är ju faktiskt upp till oss att fylla nätet med positivt innehåll. Jag försöker dra mittt strå till stacken. Gör det du också!

Den 19 mars är det bara sex månader kvar till valet. Det betyder att vi kickar igång valarbetet ordentligt med att se till att finnas på så många platser som möjligt. Tanken är att gator och torg ska vara fyllda med glada pirater som delar ut information. Det finns en massa flygblad och foldrar, som bara väntar på att bli utdelade. En del finns redan ute runt om i landet, men om du inte har något kampanjmaterial, så finns det information om hur man beställer det gratis här. (Kostnaden dras från den centrala kampanjbudgeten och belastar alltså inte de lokala budgetarna.) För att vara säkra på att få material till den 19/3 måste ni som bor i norrland beställa senast på måndag och ni som bor i resten av landet senast på tisdag.

Jag och Rick har just varit ute på en liten valupptaktsturné. När man är ute bland folk i piratärenden, så får man en hel del frågor. Därför är det viktigt att man har en arsenal av bra svar på lager. Därför tänkte jag att i varje nyhetsbrev ta upp ett par vanliga frågor och ge tips på hur man kan svara på dem.

Varför är ni emot FRA-lagen och Datalagringsdirektivet? Vill ni inte fånga terrorister?

Kort svar: Jo, det vill vi. Men det är viktigt att man gör det på ett sätt som inte tar ifrån vanliga, hederliga människor deras rätt till ett privatliv.

Längre svar:Alla människor behöver en privat sfär. Alla behöver kunna tala förtroligt med vem de vill, när de vill och hur de vill, utan att någon annan lägger sig i. Det är en grundförutsättning för ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Den privata sfären måste därför skyddas. Staten får inte inkräkta på den om det inte finns en reell brottsmisstanke. I och med att FRA-lagen röstades igenom har du inte längre någon möjlighet att veta om de samtal du för med familj och vänner är privata. Du kan inte veta om dina mejl hamnar i FRA:s filter eller ej. Om Datalagringsdirektivet går igenom kommer det dessutom att samlas in information om när, hur, var och vem du kontaktar. Det betyder att vanliga, hederliga medborgare som inte misstänks för något brott behandlas som om de vore brottslingar. Övervakning av det här slaget har inte bara ett högt integritetspris, den kostar dessutom mycket pengar. Det är pengar som du betalar.

Vill ni inte att artister och författare ska få betalt för sitt arbete?

Kort svar:Jo, det är klart att de ska kunna tjäna pengar. De tjänar pengar nu och de kommer att tjäna pengar i framtiden. Det enda som skiljer är att de kommer att kunna tjäna pengar på nya och fler sätt, tack vare internet.

Långt svar:Jo, det är klart att de ska kunna tjäna pengar. Det måste dock finnas en balans. Dagens upphovsrätt gynnar de stora marknadsaktörerna på bekostnad av både enskilda kreatörer och konsumenter. Vi vill inte avskaffa upphovsrätten, men vi vill att den anpassas efter dagens teknik. Vi vill behålla den ideella upphovsrätten som den är och begränsa den kommersiella upphovsrätten till fem år. Vi vill också tillåta fildelning för privat bruk. Fildelning gynnar både kreatörer och konsumenter och därför är det viktigt att stoppa lagar som verkar för att hindra fildelning. Vi vill, helt enkelt, jämna ut spelplanen för de som arbetar med kultur och därmed också bredda kulturen och förbättra tillgängligheten för kulturkonsumenterna.

Det här är naturligtvis bara förslag på bra svar. Utveckla dem gärna efter eget huvud. Olika versioner fungerar olika bra på olika människor. Det viktigaste av allt är dock att man alltid är trevlig och tar sig tid att prata med dem som har frågor.

Glöm nu inte att beställa material till den 19/3! Måndag den 15/3 är sista beställningsdag för Norrland och tisdag den 16/3 för resten av landet. Ju snabbare ni beställer, desto större chans är det att ni får materialet i tid.

Trevlig helg!
Anna
————————————————-
Anna Troberg
Vice partiledare

Jag undrar hur det går ihop med V:s och MP:s skakiga och luddiga besked om att de nog faktiskt, trots allt, kanske vill försöka förhindra ett införande av Datalagringsdirektivet. Kanske. Kanske. I alla fall just nu. De kan ha ändrat sig imorgon. Vad vet jag?

Jag är glad att jag är med i ett parti som man vet var man har. Jag vet var vi står varje morgon när jag vaknar. Jag behöver inte kolla i tidningen vad vi tycker just den dagen.

Det är helt uppenbart att de som nu sitter i riksdagen har bestämt sig för att det bara är värt att lyssna på en sorts kulturskapare. Varför? Kan det månne ha något att göra med att dessa kulturskapare knackat på politikernas dörr med ett rekommendationsbrev från upphovsrättsindustrin i handen? Tja, vad vet väl jag? Jag vet dock att jag och många andra fria kulturskapare inte tänker vänta på att få en inbjudan från Pagrotsky. Vi väntar inte på att någon annan ska bygga framtidens kulturlandskap åt oss. Vi bygger det själva.

Just den här gången har hon bidragit med en alldeles förträfflig debattartikel på SVT-debatt: “Rent mjöl räcker inte längre“. Läs den. Emma sätter nämligen fingret på exakt det jag gått och funderat på sedan FRA-debatten drog igång. Varför finns det inte längre någon självklart försvar för våra rättigheter? Förr fanns det gränser som politiker inte ville gå över, nu klampar de över dem hela tiden, utan att ens tänka på det. Vad var det som gick snett?

Oh well, låt oss titta lite närmare på den här mobiliseringen. Det är faktiskt nödvändigt att lyfta på stenen och belysa vad som pågår under den.

Gemensamt för Antipiratbyrån, Netopia och Kulturskaparna är att de direkt eller indirekt stödjer lagstiftning som till exempel Ipred. Det innebär att de alla är villiga att offra allas vår personliga integritet för att de de företräder ska kunna fortsätta att bedriva en föråldrad affärsverksamhet, som bland annat innefattar tvångsbetalning för saker folk inte vill ha, slavkontrakt och direkt obstruktion av dem som försöker hitta andra vägar att skapa och distribuera kultur. Låter det galet? Ja, men det är faktiskt så det är och jag kan bevisa varje del av påståendet:

Man är beredd att offra allas integritet för sin egen ekonomiska vinnings skull: All information som skickas över nätet består av ettor och nollor. Mejl är ettor och nollor, hemsidor är ettor och nollor, fildelade filer är ettor och nollor. För att kunna skilja ut fildelade ettor och nollor måste man gå in och titta på alla ettor och nollor som skickas. Det innebär att man i jakten på fildelare också kommer att klampa omkring i diverse privat information. Det är nämligen omöjligt att skilja ettor och nollor från ettor och nollor utan att kontrollera vilken helhet de bildar. Det är nu inget som verkar bekymra upphovsrättsindustrin och deras lobby nämnvärt.

Än mer oroande är det att regeringen begärt in remissvar angående datalagringsdirektivet från diverse upphovsrättsindustrirepresentanter: IFPI, BSA Sverige, Antipiratbyrån, Klys, Sami och Stim. Vad har dessa organisationer med det föreslagna datalagringsdirektivet att göra? Själv tycker de att det vore toppen om man kunde använda datalagringen till att jaga fildelare. Det återstår att se om våra politiker håller med. Men med tanke på att de ens bett om remissvar från dessa organisationer, så kan man ju ana åt vilket håll det lutar.

För er som inte känner till vad datalagringsdirektivet innebär, så kan jag kort tala om att det handlar om att spara all information om när var, hur och med vem du kommunicerar. I min värld är det information som ingen annan har med att göra. Speciellt inte privata företag.

Allt detta är naturligtvis alldeles extra graverande för Journalistförbundet. Deras val att stödja Kulturskaparna innebär att de också stödjer lagar som de facto tar bort deras meddelarskydd. Om alla ettor och nollor kontrolleras, om all information om vem som kontaktar vem när och hur sparas, så kommer inga kontakter med journalister att kunna ske under meddelarskyddet. Meddelarskyddet försvinner. Hur i hela friden tänkte Journalistförbundet när de valde att ställa sig bakom detta? Meddelarskyddet är en av grundförutsättningarna för god och oberoende journalistik.

För att inte tala om Public Service… Scaber Nestor skriver mer om det.

Man bedriver en föråldrad affärsverksamhet: Varför i hela friden läggs det ner så mycket pengar på att jaga pirater, istället för att bygga nya, bra nättjänster? Låt mig ta ett högst talande exempel: När Sveriges ljudboksförlag tog beslutet att överge kassettbandsljudböcker, hade jag och mina vänner redan all vår musik i mp3-format. Och varför i hela friden lägger man ner så mycket pengar på diverse svindyra licensierade kopieringsskydd? Vi vet att det inte är något fel på folks betalningsvilja. Man betalar gärna för saker man uppskattar. Varför är då de lagliga nedladdningsalternativen så undermåliga? Antingen är de krångliga, funkar bara med vissa operativsystem, har besvärligakopieringsskydd etc, eller också har de ett alldeles för smalt utbud.

Det borde vara upphovsrättsindustrin som driver utvecklingen framåt. De borde vara de som kommer på smarta sätt att visa ekonomisk uppskattning på nätet, men inte då. Istället drivs den utvecklingen av helt andra. En av dem är upphovsrättsindustrins nemesis, Peter Sunde. Borde det egentligen inte ha varit upphovsrättsindustrin som kom på och pushade fram tjänster som Flattr? Jag beundrar verkligen Peter Sunde för hans hårda arbete för de kreatörer som vill ta karriären i sina egna händer.

Man begär tvångsbetalning: En hel del av de pengar som upphovsrättsindustrin idag drar in kommer från obligatoriska tvångsbetalningar. Dagens konsumenter accepterar inte det. Man betalar gärna för det man själv valt, men varför ska vi alla tvingas att betala för sådant vi inte bett att få lyssna på? Varje gång du går in i en affär som spelar musik, så betalar du indirekt en ersättning till den som framför musiken och de som skrivit den. Varför? Du ville bara köpa en t-shirt. Du ville kanske inte betala extra för att få tvångslyssna på musik du verkligen inte valt själv. När du köper inbyggd lagringsmedia betalar du en extra avgift, privatkopieringsersättning. Varför betalar vi detta om vi sedan inte ska få kopiera för privat bruk utan att riskera att få oväntat besök i form av en gryningsrazzia?

Man tvingar på folk slavkontrakt: Har ni kikat på Sonys kontrakt med Idol-artisterna? Har ni satt er in i Bonniers nya e-boksavtal som de tvingar på alla sina författare? Läs på om dem. Det är ingen trevlig läsning, men det är det här som svenska kreatörer dagligen stöter på.

Man försöker hindra kreatörer från att söka nya vägar: Det är en sak att upphovsrättsindustrins jättar är dåliga på att driva sina egna företag, än värre blir det när de försöker hindra kreatörer från att hitta nya vägar att nå ut med sitt skapande. Om man inte är medlem i Stim kan man glömma att trycka upp CD-skivor i Sverige. Stim har nämligen avtal med cd-tryckarna som förbjuder dem att trycka vd-skivor till dem som inte är anslutna till Stim. Hur gynnar det den fria kulturen? Naturligtvis inte alls.

När Författarförbundet beslutade sig för att hjälpa författare att själva ge ut sina gamla böcker som print-on-demand, så avbröt Bonnier omedelbart alla sina förhandlingar med Författarförbundet? Varför? Tja, eftersom de flesta författare i dag antagligen skulle välja traditionell förlagsutgivning för sin backlist, så kan jag inte göra annat än att dra slutsatsen att Bonnier inte ens stod ut med blotta tanken att författarna själva tryckte böcker som Bonnier redan ratat.

Så varför väljer Författarförbundet nu att sälla sig till Kulturskaparna och därmed ansluta sig till upphovsrättsindustrins styrkor? Jag vet faktiskt inte.

Sedan har vi ju kreatörerna själva… Jag kan inte för mitt liv förstå varför de inte ställer sig upp och protesterar högljutt mot att bli tvångsanslutna in i Kulturskaparna, en organisation vars enda syfte tycks vara att agera frontlinje åt upphovsrättsindustrin som dagligen äter kreatörer till frukost.

Faktum är att jag är så bekymrad för dessa kreatörer att jag tänker ge dem en alldeles egen bloggpost. Några protesterar redan mot Kulturskaparnas tvångsanslutning, men var är de andra?

Medan jag klurar på hur jag ska ta mig an min allmänna besvikelse över att så många kreatörer tyst sätter på sig en namnskylt med texten “Kanonmat” och låter sig tvångsrekryteras till upphovsrättsindustrins frontlinje, så tycker jag att ni alla ska läsa Rasmus Fleischers högintressanta inlägg: “Kulturkreationism“.

Därför blev jag ganska ledsen när jag såg att det poppat upp en Netopia-klon i kreatörsförklädnad: Kulturskaparna. Netopia har försökt slå sig in i bloggosfären genom att försöka presentera något som de vill ska framstå som ett oberoende forum för nätfrågor. Det är det naturligtvis inte. Netopia stöds av upphovsrättsindustrins grädda. Därför har de också fått ganska mycket välförtjänt pisk. Det är helt enkelt inte lätt för upphovsrättsindustrin att få sympati från vanliga människor. Därför känns Kulturskaparna som ett helt naturligt steg. Det är nämligen mycket lättare att skicka ut kreatörer i skottlinjen och vädja till folks medkänsla.

Men är det nu verkligen kreatörer som står bakom Kulturskaparna? Man skryter själv om att man har 50 000 medlemmar. Men nja, det här är en riktig slamkrypare. Kulturskaparna är nämligen en organisation som har följande organisationer som medlemmar:

Administration av Litterära rättigheter i Sverige, ALIS
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS
Copyswede
Föreningen Svenska Tonsättare
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, KLYS
Konstnärernas Riksorganisation
Oberoende Filmares Förbund
Svenska Artister och Musikers Intresseorganisation, Sami
Svenska Fotografers Förbund
Svenska Journalistförbundet
Svenska Kompositörer av Populärmusik
Svenska Musikerförbundet
Svenska Regissörsföreningen
Svenska Tecknare
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, Stim
Sveriges Arkitekter
Sveriges Dramatikerförbund
Sveriges Författarförbund
Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare
Sveriges Läromedelsförfattares Förbund
Sveriges Regissörer
Sveriges Yrkesmusikers förbund
Teaterförbundet
Tromb
Unionen, fackklubben vid SR
Unionen, facklubben vid SVT
Unionen, fackklubben vid UR

Det betyder att dessa organisationer beslutat sig för att bilda en paraplyorganisation. Det betyder verkligen inte att alla deras 50 000 medlemmar ställer sig bakom deras märkliga utspel i dagens SvD. Som kreatör tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte tillhör någon av dessa organisationer. Jag skulle må fysiskt dåligt av att tvångsanslutas till Kulturskaparna. Varför? För att Kulturskaparna mycket väl kan vara det mest suicidala svenska kreatörer någonsin tagit sig för. vad annat kan man kalla det när de valt att rulla över på rygg för den upphovsrättsindustri som gjort det till en sport att trampa rakt över dem?

Deras debattartikel innehåller en del kul. “Åtta av tio svenskar tycker att upphovsrätten ska gälla även på internet och många är villiga att betala för kultur på nätet.” Ja, jag vet. Jag håller helt med de där åtta som tycker det. Men jag får känslan av att Kulturskaparna inte tror att sådana som jag skulle hålla med. Eller är det så att de också försöker hitta på vad vi tycker? Jag tycker att upphovsrätten ska gälla på nätet och afk. Problemet med upphovsrätten är inte var den ska gälla utan att den är i ett skriande behov av en ordentlig uppdatering. Behåll den ideella upphovsrätten, korta den kommersiella upphovsrätten, tillåt fildelning för privat bruk och sedan är det frid och fröjd.

Däremot håller jag inte alls med när Kulturskaparna anser att de genom sin nystartade organisation “tar vårt ansvar på internet”. Verkligen inte. Om de gjorde det så skulle de kastat sig ut på nätet och provat sina vingar genom att hitta nya spännande sätt att sprida sin kultur. Men inte då… I stället sitter de och försöker se ut som om de tycker att nätet är kul och intressant, samtidigt som de vägrar att släppa det gamla.

De bygger sin skepsis på antagandet att kreatörer inte får betalt i det nya kulturlandskapet. De talar om att “Den olagliga fildelningen av text, musik och bild innebär att det blir svårare för kulturskapare att få betalt i proportion till användningen av deras verk.” I viss mån har de kanske rätt. Det minskar kreatörers rätt att få kräva betalning av alla som råkar snubbla över det de gjort. När det helt plötsligt krävs en aktiv handling för att behöva betala, så är det naturligtvis så att en del betalningar uteblir. Nuförtiden sponsrar ju jag till exempel mycket ofrivilligt Carola varje gång jag utsätts för hennes jäkla julefrid i de affärer där jag köper mina julklappar. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis mycket hellre lägga en betydligt större peng på något jag faktiskt tycker om. Men vänta nu… Det kan jag ju på nätet! Många av de kreatörer jag gillar är inte rädda för nätet. De använder det för att sprida sina verk och för att få betalt för dem. De behöver inte tvinga folk att betala. De får betalt i alla fall. För att det de gör är bra och för att de är schysta.

“Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.” Det låter ju bra. Ändå blir jag fundersam när jag läser fortsättningen: “Vi i Kulturskaparna tar nu vårt ansvar genom att ställa oss och våra rättigheter till förfogande. Vi förespråkar en rad olika lösningar som bygger på avtal och licenser, exempelvis nya avtalslicensmöjligheter i upphovsrättslagen och lagliga streamingtjänster. ”

Oj, oj… Snacka om att de blivit blåsta. har någon av dem egentligen satt sig ner och tittat på hur mycket de får för de lagliga streamingtjänster som finns idag? Har de jämfört kreatörens andel med den andel deras bolag tar?

Sedan kommer det lite bra igen:

Allmänheten visar i vår undersökning sitt ansvarstagande genom att efterfråga fler och bättre lagliga tjänster (77 procent) och tydligt uttrycka sin vilja att betala för kultur på internet. Mer än 70 procent av de tillfrågade vill kunna betala direkt på nätet eller via sin bredbandsfaktura. Betalningsviljan är jämn och hög i alla åldersgrupper. Allt detta borde borga för en ljus framtid för såväl konsumenter som kulturskapare och entreprenörer.

Ja, precis så är det. Folk betalar mer än gärna för något de vill ha. Däremot gillar jag inte idén om att betala via sin bredbandsfaktura. Det blir bara ännu en av dessa tvångsbetalningar som oftast inte landar i de fickor där man vill att de ska hamna. Jag betalar gärna, men om jag laddar hem en låt av Siobhan Fahey, så vill jag banne mig att det är hon som får pengarna. Jag vill inte att de går till Per Gessle. STIM-metoden är helt enkelt djupt orättvis. Men om nu betalningsviljan bevisligen är så hög, varför vågar inte kulturskaparna lita på den? Varför vill de svärta ner sig med obligatorisk tvångsbetalning? Litar de inte på sin egen förmåga? Tydligen inte. De lägger nämligen hela ansvaret på andra.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Det är inte Comhems eller Telias ansvar att se till att kreatörer får betalt. Det är faktiskt kreatörernas eget ansvar. De har själva visat att betalningsviljan finns. Nu är det dags för dem att släppa taget och våga prova sina vingar. Om de kan leverera något som är tillräckligt bra, något som tillräckligt många vill ha, så kommer de att klara sig alldeles utmärkt i det nya kulturlandskapet. De ska inte luta sig tillbaka och hoppas att andra ska lösa deras problem. De ska inte låta sig bli upphovsrättsindustrins kanonmat. De måste ta sitt öde i egna händer och lita på sin egen förmåga. De måste våga ta klivet. De som håller måttet och vågar kommer att upptäcka att det finns många frivilliga händer som är villiga att bära fram dem.

Jag hjälper gärna dem som är nyfikna. Jag är bara ett mejl, en kommentar, en tweet eller ett telefonsamtal bort. Jag kommer gärna och pratar om hur man som kreatör tar sig fram i det nya kulturlandskapet. När och var som helst. (Om jag inte redan är uppbokad för något annat). I’m all yours. Sitt inte och dröna och vänta på att andra ska lösa era problem. Lämna den organisation som tvångsanslutit er till Kulturskaparna och det förgångna. Ta era karriärer i era egna händer! De kreatörer som inte räds det nya kommer att bli de kreatörer som överlever den här brytningstiden.

Slutligen, kan jag inte låta bli att undra två saker:

1. Varför i hela friden har Sveriges Arkitekter anslutit sig till Kulturskaparna? Tänker de börja lobba för att en arkitekt ska få en peng varje gång någon går in genom dörren till ett hus han eller hon ritat?

2. Hur i hela friden kan Journalistförbundet ställa sig bakom en organisation som indirekt är med och pushar för att det införs lagar som de facto förstör deras meddelarskydd?

Det hela bekräftades lite senare när vi träffade ett helt gäng pirater som fixat en massa trevligt. De hade bakat och fixat kaffe. Dessutom fick vi en demonstration av Gustav Nipes baby, RepRapen, en finurlig 3D-skrivare. Ni kan ju tänka er hur populär den blev. Finurlig teknisk pryl + pirater = Extas. Själv är jag mycket nöjd, för jag fick en utskriven kapsylöppnare som ni gärna får klämma lite på om ni träffar mig någonstans. Den fungerar alldeles utmärkt och kommer att göra andra pirater gröna av avund.

Sedan höll jag och Rick låda ett tag. Rick erkände att han tagit emot polkagriser av Göran Hägglund och jag varnade honom för att ta emot godis från främmande män bara sådär. När vi var klara fick vi lyssna på den svängiga låten “Vote for Pirate”, som inom kort kommer att finnas tillgänglig för er alla. På nätet. Så klart!

Witout further ado, kommer här ett gäng bilder från Kalmar:

Julian och Rick på tåget till Kalmar.

Julian och jag rart uppställda mot en vägg.

René, Jan-Olof, Tomas, Ellen och Rick dreglar på RepRapen.

Julian står i bakgrunden och begrundar vad sjutton han ska skriva om svenska pirater som blivit kära i en 3D-skrivare.

Rick skulle nämligen sitta med i ett par debattpaneler om tryckfrihet. I en av panelerna var även Robert Aschberg med. Så, vi sa hej till Robert varpå han genast slängde ur sig något om att jag måste vara Ricks lilla myssällskap på turnén. Ja, för en kvinna måste ju av helt naturliga skäl vara ett bihang vars enda syfte är att göra det lite myspysigt på vägen? Det är väldigt hög failnivå på ett sådant antagande.

1. Kvinnor är inte bihang. De är individer.
2. Det är puckat att anta att en individ är ett mysbihang.

För att inte tala om det mycket reella faktum att om Rick försökte få mig att bli ett mysbihang, så skulle han i samma sekund bli eunuck. Och jag antar att det i sig skulle vara en smula kontraproduktivt. Kort sagt, om man inte lider av en galopperande deathwish, så är det helt enkelt bäst att inte anta att jag är ett mysbihang.

Nåja, jag är inte så upprörd. Det är faktiskt mest synd om Robert och andra som har en så begränsad världsbild. Det måste vara ganska trist att ha en sådan stenålders syn på halva befolkningen. Så mycket intressanta samtal man måste missa.

Förutom den här lilla incidenten var det riktigt trevligt i Örebro. Vi fick trevligt sällskap på turnén av Julian Dibbell, som håller på att skriva ett stort reportage om Piratpartiet för New York Times. Han har rest med oss i ett par dagar, så ni kommer att få höra mer om Julian i fler bloggposter.

På kvällen träffade vi ett gäng trevliga pirater och åt middag. Jag fick träffa några av de bloggare som jag normalt bara träffar i min rss-läsare. Det är en av de saker jag tycker extra mycket om med att åka runt och träffa pirater. Man får träffa så många bra bloggare afk. Dessutom passade jag på att dela jag med mig av ett viktigt tips. Det är nämligen så att jag under turnén stött på flera pirater som muttrat om att det där med att skaffa ny flickvän kan påverka deras spelande menligt. Inte bra. Mitt råd är därför att göra som jag själv gjort: Skaffa en trevlig flickvän som också är gamer! Då kan man spela ihop och ha urkul tillsammans.

Klara plockade med oss till ett fik och där träffade vi en massa schysta Jönköpingspirater. Eftersom SJ (Satans Järnvägar) bestämt sig för att ställa in ett av våra tåg, så blev vårt besök tyvärr alldeles för kort. Så därför har vi beslutat oss för att åka och hälsa på Jönköpingspiraterna igen lagom till Jönköpings marknad. Det dök upp en del förslag på att jag och Rick skulle ta tillfället i akt och hoppa bungyjump. Det kan Rick göra om han vill. Själv vill jag gärna leva ett tag till, så jag står över. Dessutom måste vi ju ha någon partiledare i livet när det är dags att inta riksdagen. Vi kan ju inte gå och dö båda två. Det vore ohyggligt opraktiskt ett valår.

Efter en alldeles för kort Jönköpingsfika rusade vi iväg till stationen och tog tåget till Falköping där vi skulle byta för att åka vidare till Örebro. Det hade gått alldeles utmärkt om bara tåget vi skulle byta till hade kommit. Det gjorde det inte. Med jämna mellanrum lurade de upp oss på den svinkalla perrongen med löften om att tåget skulle komma, men inte då. När tåget faktiskt kom var vi blåfrusna och hade hunnit skapa känslomässiga traumaband med de andra passagerarna.

Jag ser verkligen fram emot att besöka Jönköping igen. Jag har redan petat in Jönköpings marknad i min kalender och börjat försöka övertala Rick att inte hoppa bungyjump. Det finns ju trots allt en inofficiell liten regel som säger att Rick inte får köpa en motorcykel innan valet och jag tycker att andemeningen i den regeln bör gälla även för andra aktiviteter med viss risk att förvandla honom till en blöt fläck, som till exempel bungyjump.

Just nu sitter vi på tåget till Kalmar och jag ska försöka hinna med att blogga ikapp. Under tiden blir Rick intervjuad av New York Times-reportern som följer med oss några dagar på vår turné. Just nu går de igenom exakt hur partiets en gång bildades och varför.