I går var det semifinal i melodifestivalen och det gick ju inte så bra. Tyvärr. Jag tyckte själv att det var ett klent startfält och Anna Bergendahl borde ha gått vidare. Men, eurovisionen är som resten av världen. De som har mest pengar glider igenom på ett bananskal till finalen (England, Frankrike, Tyskland, Spanien, om jag inte missminner mig) och resten får kämpa hårt. Sedan kastas de till vargarna, det vill säga folk som kombinerar dålig musiksmak med att ha ett telefonabonnemang som de inte är rädda för att använda. Det är hårt, men what to do? Nåväl, här hemma räddades i alla fall husfriden av att Irland gick vidare och att det var en skock svenskar som skrivit låten. Personligen undrar jag hur det kommer sig att Irland tycks ha ett outsinligt föråd av vackra flickor. Det kanske har något med deras vatten att göra.

Jag blir alltid lite nostalgist när det är eurovisiondags, så jag tänkte bjuda på några av mina personliga favoriter genom åren. Låtar som liksom fångar hela eurovisionens essens. Sätt på säkerhetsbältena, för nu kör vi:

Som ni alla vet är det mycket snusk i melodifestivalen. Ni minns väl Gina G:s “Just a little bit“, till exempel. Om ens snuskiga fantasi inte räcker för att tolka den ganska explicita texten kan man alltid ta hjälp av den suggestiva juckande dansen i bakgrunden, för att förstå vad det handlar om. Men tro nu inte ett ögonblick att det var bättre förr. Man var precis lika snuskiga då. Skillnaden var att man på den tiden använde mycket genomskinliga metaforer för att föra fram sitt osedliga budskap. Se bara på vår egen syndiga Ann-Christine Bärnsten. Plocka körsbär i min trädgård? Jo, jag tackar. Vi vet ju alla vad “pick someone’s cherries” betyder…

Men melodifestivalen är ju inte bara snusk. Den är mode. Ingen har väl glömt den oförglömliga “Dschinghis Khan” som svepte ett WoW-mode över världen ungefär trettio år före WoW. Och inte heller här var Sverige sämre. Ingen har väl glömt Abbas utmanande outfit i Brighton 1974. Kan det bli bättre? Nej, det kan det inte:

Eurovision är omgärdat av ganska stränga regler. Man får till exempel inte framföra politiska bidrag. Det går dock bra att sjunga om fred på jorden. Det gör Israel i princip varje år, men mig lurar de då inte och antagligen ingen annan heller. Israels största bidrag till eurovisionvar dock det bidrag som var mest kontroversiellt hemma i Israel. Medan Dana International blev bashad i hemlandet för att det av någon outgrundlig anledning tydligen inte var bra att låta sig representeras av en transexuell sångerska, så tog hon resten av världen med storm. Och inte var väl det så konstigt. Låten är bra. Dana är gorgeous. Och Jean Paul Gautiers vinnarklänning är så fin att man vill gråta en skvätt:

En annan, lite mindre flamboyant, kategori som alltid finns representerad i melodifestivalen är mer eller mindre svårmodiga flickor med eller utan gitarr. Anna Bergendahl kan nästan räknas in i den gruppen om man bortser från att hon är lite för glad. Tyskland 1982, Nicole, passar dock fint in. Hon sjunger dessutom om fred på jorden i sin “Ein bisschen Frieden“. Men Sverige är inte sämre. Innan Eva Dahlgren blev ung och stolt och senare gammal och bitter, så var hon också en av de där ganska så svårmodiga flickorna i melodifestivalen:

Och efter detta lilla upplyftande bidrag är steget inte långt till en annan favorit, zombieflickan på keyboard i Lordi. Utan henne vore “Hard Rock Hallelujah” inte alls lika kul. Men även om flickorna är en stor del av behållningen i melodifestivalen, så finns det ju en del manliga svärmorsdrömmar också. Spana bara in den här snajdige dansaren:

Ja, det börjar verka kärlek minsann. En Verka som definitivt får min kärlek är naturligtvis Verka Serduchka från Ukraina, som förgyllde finalen 2007. Bortsett från Abba, som är i en klass för sig, så är Verka min absoluta favorit genom åren. “Dancing lasha tumbai” är så bra att jag får ståpäls. Den har allt. Den är dansig, melodisk, rolig, smygpolitisk, transig och finstämd på samma gång. Jag tycker att den fångar precis allt vad Eurovision handlar om. Verka ser dessutom ut som en discofierad variant av en tysk tant jag en gång hyrde en lägenhet av i Uppsala. Bara det ger ju extra pluspoäng från Troberg-juryn:

Det lönar sig dessutom att söka på “Verka Serduchka” på YouTube. Där finns en massa kul låtar och, hör och häpna, en version av Rammsteins “Du Hast“. Ha så kul!

Jag tillbringade gårdagen med två saker. (Tre om man räknar att jag städade mitt kontor, så att jag kan jobba i lugn och ro utan att vara rädd för att något skulle falla ner och träffa mig i huvudet.)

Det första jag gjorde var att läsa Nick Caves nya roman “The Death of Bunny Munro” ackompanjerad av Abba. (Hell yes, folk som inte förstår det kulturella världet i kulturkrockar är mesar!) Nåväl, jag ogillar regelrätta recensioner skarpt, för de säger mer om recensenten än om verket de tror sig kunna bedöma. Därför tänker jag inte säga så mycket mer om boken än att om man gillar Nick Caves musik, så kommer man antagligen att tycka om boken. Den påminner mig om gamla klassiska album som “Henrys Dream” och “Let Love in” och en hälsosam dos av “Murder Ballads”. Allt är usökt sjabbigt och fantastiskt.

Jag testade ljudboken först, men jag måste pinsamt erkänna att Caves australiensiska dialekt signalerar “surfer dude” i mitt huvud och det funkar inte riktigt med texten. Det är dock mina associationer som är skruvade och säger ingenting om Caves uppläsning i sig. Om ni inte är lika fåniga som jag, så tycker jag definitivt att ni ska ge den en chans. Och är ni lika fåniga som jag, så kan ni ju alltid läsa pappersboken.

Och för att ni ska komma i stämning får ni njuta av lite klassisk Cave: “Papa Won’t Leave You, Henry”.

Kuriosa: Jag hörde förresten på bokmässan att någon tänkte döpa sin dotter till “Blixa” efter Blixa Bargeld och det är i sådana stunder man ångrar att man inte skaffat barn. Blixa är ju ett alldeles fantastiskt namn. Med ett sådant namn kan man ju inte bli något annat än en actionhjältinna.

När jag läst ut “The Death of Bunny Munro” kände jag mig så inspirerad att jag genast nålade upp ett gigantiskt papper på väggen och i ett huj mindmappade upp mitt nya romanprojekt från början till slut. Jag trodde att jag inte hade låtit det gno runt i huvudet tillräckligt länge, men det hade jag tydligen. På bara ett par timmar hade jag samlat upp alla lösa trådar som behövde samlas upp och klurat ut hur de skulle leda fram till den spektakulära upplösningen på ett oforcerat och bra sätt. Det ni. Kurser i kreativt skrivande är inte the shit. Bra och inspirerande litteratur är the shit.

Och nu tänker jag klicka mig in hos Mackan och se om man får veta mer om vad som hänt med stackars “Anna” som eventuellt är i zombiesarnas klor…

Alexander Bard är en rolig typ. För mindre än ett år sedan satt jag i riksdagen på en fp-hearing och hörde hur han orerade om kulturens förestående död och om svältande kreatörer och gud vet vad. Och i dag påstår han i Expressen att han minsann aldrig har haft något mot Pirate Bay.

Sunde har fått för sig att jag hatar The Pirate Bay. Det är precis tvärtom. The Pirate Bay är en välbehövlig kick i häcken på en trött kultur-industri som har tappat kontakten med både teknologin och sina konsumenter. Däremot har jag ifrågasatt piratrörelsen för att den ständigt undviker den viktigaste frågan: Hur ska framtidens kulturproduktion finansieras?

Den där “välbehövliga kicken i häcken” var det då sannerligen inget tal om för några månader sedan. Då hette det att fildelarna “mördat” den svenska musikbranschen.

Jag kan väl i och för sig hålla med om att en del pirater undviker frågan om hur kreatörer ska få betalt. En del tycker den är rent löjlig. Det tycker dock inte jag och många pirater delar min uppfattning. Man behöver dessutom inte leta länge för att hitta massor av bra idéer om hur kreatörer ska få betalt. Många av dem är dessutom väl beprövade och fungerar utmärkt. Kanske borde Bard researcha piratrörelsen lite mer innan han gör alltför svepande generaliseringar.

Nåväl, Bard säger en del helt okej saker i dagens Expressen-utspel, så det finns väl lite hopp om honom. Det är bara lite synd att han inte har stake nog att säga: “Vet ni vad? Jag har tänkt till. Ni kanske inte hade så jäkla fel trots allt” utan istället ägnar sig åt lite ocharmig historierevisionism. Eller också tycker han fortfarande att vi har fel, men har insett att pengarna inte finns i att klamra sig fast i utdöende affärsmodeller, utan vill hoppa på pengatåget i elfte timmen. Lukten av guld är ack så förförisk.

Det är påsk, så jag tar det lite lugnt med bloggandet, men något tänkte jag att jag skulle bidra med. Ända sedan jag postade videon till “Sweet Dreams (Are Made of This)” med Eurythmics har jag haft lite ångest över vad sjutton jag skulle kunna ersätta den med. Den är ju trots allt bland det bästa som finns och det finns inte mycket som skulle kunna vara en värdig ersättare.

Men skam den som ger sig. Nu har jag hittat en värdig ersättare. Jag tänker inte jämföra den här med “Sweet Dreams”, för det låter sig inte göras. Jag konstaterar bara glatt att de båda är ohyggligt bra, men på väldigt olika sätt.

Så, njut av mitt lilla påskgodis i form av Dolly och Porter och den alltid lika sanna och underbara “Her and the Car and the Mobile Home”.

För en gångs skull behöver jag inte få ångest när jag tänker på hur mycket pengar jag spenderat på min skivsamling. Nu för tiden får jag ofta det, eftersom många av dem jag spenderat pengar på tycker att det är helt okej att kalla mig för tjuv och jaga mig med blåslampa. Men nu finns det hopp.

Featured Artist Coaliton (FAC) har nämligen ruttnat på att musikindustrin ägnar sig åt fildelarjakt och bara ser om sina egna, och inte artisternas, intressen. Redan nu har 700 artister skrivit under och vill inte länge förknippas med bolag som de anser har förstört musikindustrin.

“Om vi följer musikindustrins väg här så blir vi inget mer än en del i ett protektionistiskt arbete. Det är som att försöka få in tandkrämen i tuben igen“, säger till exempel en klarsynt Billy Bragg.

Ända sedan Eva Dahlgren och Alexander Bard började gnata och klaga på fildelare så har jag känt mig milt sagt kymigt när jag tänkt på alla de tusentals kronor jag spenderat på dem i mina dagar. Men i dag känns det mycket bättre. Bland de 700 klarsynta artisterna finns nämligen Annie Lennox. Henne har jag också spenderat MASSOR av pengar på, men vet ni vad? Jag får inte någon som helst ångest när jag tänker på det. Det känns faktiskt riktigt bra.

Nu tänker jag luta mig tillbaka, äta lite popcorn och se vad musikindustrin tänker göra, nu när de fått ett skapligt stort myteri på halsen. Ja, och så ska jag ju njuta lite av en av världens bästa låtar: “Sweet Dreams are Made of This“. Den känns mycket passande en dag som denna.

Jag har haft en kort liten bloggpaus. Vi behöver alla sådana ibland. Men jag har utnyttjat tiden väl och kan meddela att jag och Andreas Rönnqvist snart kommer att göra världen lite gladare med ett nytt projekt som vi påbörjat tillsammans. Och precis som Andreas säger i sitt inlägg, så har vi faktiskt aldrig träffats AFK. Men vad gör det i dessa dagar? Det går ju alldeles utmärkt att träffas på nätet.

En annan man som jobbar för att göra världen lite gladare är Mackan Andersson. Han har givit mig en bloggutmaning som jag naturligtvis inte kunde tacka nej till. Jag ska skriva något humoristiskt om ett religiöst ämne före påsk. Det visade sig vara svårare än jag trodde. Det är svårt att skämta om religion, men jag ska göra mitt bästa.

Jag har dessutom fått en bloggutmaning av Calandrella, som vill att jag listar de 12 låtar som betytt mest för mig. Svårt, svårt, men jag ska göra mitt bästa även här. Just idag väljer jag dessa, utan någon speciell inbördes ordning:

A Perfect Day Elise – P.J. Harvey
The Emperor’s New Clothes – Sinéad O’Connor
Trubbel – Monica Zetterlund
Love Song for a Vampire – Annie Lennox
Pulsatron – Siobhan Fahey
Travelin’ Man – Dolly Parton
The Phantom of the Opera – Michael Crawford och Sarah Brightman
Your Disco Needs You – Kylie Minogue
Unberschreiblich Weiblich – Nina Hagen
I’ve Been Waiting for You – Abba (i stark konkurrens med The Winner Takes it All)
Bachelorette – Björk
Papa Won’t Leave you Henry – Nick Cave
Deus – Sugarcubes
The Passenger – Siouxsie & The Banshees
Sexual Revolution – Army of Lovers

Ja, men jaha. Jag kan inte räkna till tolv och nu kan jag inte plocka bort någon av dem, för de är ju så bra allihop. Ja, ja, ni får leva med att jag valde femton låtar istället. Sånt är livet.

Jag konstaterar dessutom att jag fått en egen sida på Wikipedia och att jag numera kan titulera mig andre vice ordförande. Tänk så mycket som kan hända under tre dagars bloggsemester.

Jag vill också slå ännu ett slag för Facebookgruppen “Kreativa Pirater“. Kolla på den och gå gärna med. Jag tycker att Carina Rydberg borde kika in där. Jag vet att hon inte vill, för det har hon sagt, men kanske skulle det kunna råda bot på hennes galopperande bitterhet. Jag vill ju inte att hon ska skrämma bort sina läsare, men det verkar hon ta mig sjutton hell-bent på att göra.

Slutligen måste jag göra Klara besviken och än en gång dementera att jag tänker ha kjol eller klänning på mig om det inte är absolut nödvändigt. Sorry, Klara.

Ända sedan jag var liten har jag missbrukat repeatfunktionen på mina musikspelare. Jag lyssnade på “Love Song for a Vampire” med Annie Lennox non-stop i en månad. “King Midas” med Army of Lovers rullade ungefär lika länge. “Pulsatron” (The Most Mix av Princess Julia och Luke Howard) med Siobhan Fahey har nog rekordet. Den hade jag på repeat hela sommaren 2006 och det har inte gått en dag sedan dess utan att jag har lyssnat på den minst en gång.

Min nya stora repeatfavorit är “Speakerphone” med Kylie Minogue. Den är så bra att jag nästan får ont i magen av den. Den har gått på repeat sedan nyår och jag har då inte tröttnat på den än. Enjoy, folks!

(Orkar ni inte med introt, så börjar själa actionen ca 2:30 in i klippet.)

Sykkermolarnir, eller Sugacubes som de döpte om sig till när det började gå bra utanför Island, har alltid legat mig varmt om hjärtat. De hade helt rätt inställning till sin verksamhet. De var en salig blandning kreatörer av olika slag som bildade ett band med en god nypa humor. Trevligt och föredömligt.

I början av 90-talet hade David Bowie ett band som hette Tin Machine. De var riktigt bra och gjorde en riktigt schyst låt som hette “Bus Stop”. På skivan är den någon sorts speed punk/rock, men det är den i den här live versionen. Lyssna och njut!

Idag börjar rättegången mot Pirste Bay. just nu sitter jag på tåget in mot stan. Sambon jobbar hemma och tar hand om de rara och bortskämda husdjuren när jag är ute och demonstrerar. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Som det sades på TPB:s presskonferens igår: Det kommer att bli ett spektakel. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag gillar ju spektakel, så länge de inte blir kaos. Så, jag kommer att spektakla lite lagom. Så svenskt!:-)

Dagens soundtrack blir i alla fall “Army of Me” med Björk, bara för att den är fantastisk occh för att den har den fantastiska textsnutten: “And if you complain once more, you’ll meet an army of me.” Hur bra passar inte det på Ifpi och gänget? Och nej, jag menar inte att detta är ett krig. Men det är ett slag som måste kämpas, för annars kastas vi med ett slag långt bak i tiden och det har vi faktiskt inte råd med.