Jag började dagen med att häva i mig en kopp kaffe utan att först se efter om mjölken var okej eller inte. Det var den inte, så efter det var inte jag heller helt okej. Men, med en sådan start på dagen kan det ju bara bli bättre och det blev det. Jag blev nämligen ännu en gång påmind om att det lönar sig att dela med sig.

Ni vet säkert redan att jag och Andreas håller på att jobba ihop med Unni för att se exakt hur mycket skoj man kan ha som kreatör i det nya kulturlandskapet. Det är ett experiment där vi alla tre friskt delar med oss av våra tidigare erfarenheter och kunskaper för att skapa något nytt och spännande. Det är hur kul som helst och jag hoppas att ni kommer att gilla resultatet.

Mitt i det här arbetet satt jag och letade efter en schyst mjukvara som kunde fixa blädderbara e-böcker till nätet. Då kom jag att tänka på att min favorit frälsningssoldat Mackan ju hade en sådan på sin blogg. Jag kikade in där och hittade där en riktigt bra tjänst som jag nu tänker använda åt både mig själv, Andreas och Unni.

Just som jag höll på med det, så slumpade det sig så att Mackan ringde bara för att tala om att han tycker att jag håller en schyst och trevlig ton i min blogg. Då fick jag både bli glad för det OCH kunde passa på att tacka för att han hjälpt mig utan att ens veta om det.

Det är bara några dagar kvar till valet och vi lider alla av någon sorts valutmattning, men det här fick mig att förstå precis vad det är vi kämpar för. Vi kämpar för att nätet ska kunna få fortsätta att vara den underbara mötesplats som det är. För att vi ska kunna träffas där, umgås där, arbeta tillsammans där, utan att begränsas av övervakningskåta politiker och profithungriga storbolag.

Jag har varken träffat Andreas eller Mackan AFK. Men jag och Andreas jobbar ihop varje dag tack vare nätet. Och Mackans blogg förgyller min RSS-läsare. Kom inte och säg att vi inte umgås “på riktigt”, för det gör vi. Det blir inte mindre på riktigt för att det sker på nätet. Nätet är på riktigt, för vi som är där är riktiga människor.

Och bara för att jag känner mig så glad över hur fantastiskt nätet är, så tänker jag visa upp den nya, flådiga blädderfunktionen genom att bjuda på min roman “Chefer från helvetet” i ny förpackning. Här kommer den. Om ni inte har supersyn och vill ha större text, så klickar ni bara på boken.

Och om ni har något roligt och kreativt projekt på gång, hör av er till Xtreme Creator, så kikar vi på det. Vi vill ha fler av alla sorter, författare, musiker, matskribenter, konstnärer, you name it. Alla som känner sig manade kan höra av sig.

Bloggosfären anklagas ofta för att bara syssla med trams och otrevligheter. Jag känner inte alls igen den beskrivningen. Tvärtom. Den delen av bloggosfären jag befinner mig i befolkas av en massa trevliga bloggare som vill väl och jobbar hårt med sitt bloggande. Vi kommer från alla möjliga politiska håll, men vi har en viktig sak gemensam. Vi lägger alla ner massor av tid på att dra vårt lilla strå till stacken för att förbättra världen och det är sannerligen inte tramsigt. Det är helt fantastiskt!

Därför har jag gjort slag i saken och mobiliserar nu en tvärpolitisk bloggarmé: Army of Bloggers. Där hör du hemma om du, precis som jag, vet att tangentbordet är mäktigare än svärdet och tror att vi kan blogga oss till en bättre framtid.

Army of Bloggers välkomnar bloggare från alla politiska vinklar och vrår, med undantag för de mörka vrår där rasister, homofober och andra ljusskygga personer huserar.

Det finns två sätt att ta värvning i Army of Bloggers: Gå med i arméns Community och/eller i Facebook-gruppen. Jag föreslår att du går med i båda och gärna snart, för just nu är det tämligen ödsligt och ensamt där.

Inne på Army of Bloggers community kan du diskutera, chatta, skapa egna grupper, träffa nya bloggvänner och ha kul.

Men varför ska bloggare ha ett eget community? Varför inte? Det tycker jag att vi är värda. Vi får skit från alla möjliga håll, men faktum är att vi gör mycket gott. Även om vi inte alltid delar samma politiska åsikter, så är vi alla bloggare som vill förbättra världen en smula. Vi delar massor av erfarenheter och kan hjälpa varandra på vägen. Framför allt kan vi tillsammans visa att bloggare är en kraft att räkna med.

Tala om för alla bloggare du känner att Army of Bloggers finns. Ju större vår armé växer sig, desto mer måste gammelmedia och politiker ta oss på allvar.

Jag har förresten gjort en liten PP-grupp inne i communityt, eftersom det är där jag hör hemma. Hör du hemma någon annanstans är det bara att skapa en egen grupp.

Slutligen, kom ihåg att armén är ny, så ha överseende med eventuella små buggar, så här i inledningsfasen.

Jag har tillbringat morgonen med att läsa tidningar och bloggar om det som händer i Gaza. Tanken var att jag själv skulle skriva något om just det, men jag vet faktiskt inte hur. Jag tycker att Israel beter sig fruktansvärt och deras kapacitet till våld får Hamas kapacitet till våld att framstå som en droppe i havet. Israels armé är välfinansierad, välutrustad och vältränad och om de nu är så stridskåta borde de följa den universella sandlådelagen som säger att man ska “pick on somebody your own size” och inte ge sig på småknattar.

Det finns dock ett problem med detta. Det är att mänskligt lidande alltid drabbar den enskilda personen lika hårt. En sprängd människa är lika sprängd vare sig han eller hon sprängs av Israel eller Hamas och de anhöriga blir lika ledsna. Lyfter man upp det mänskliga lidandet till en högre nivå, det vill säga till hur omvärlden tolkar lidandet, så ser man dock att en sprängd israel är ungefär hundra gånger värre än en sprängd palestinier. Det tycker jag inte känns riktig bra. Faktum är att det gör mig ganska så illamående.

Alla människor borde ha samma värde i omvärldens ögon, men så är det naturligtvis inte. Det mänskliga värdet, skillnaden på folk och folk förändras. För en sådär 70 år sedan stod det judiska folket inte högt i kurs. Med sig i olyckan hade de bland annat romer, handikappade och homosexuella. Alla dessa grupper har det som tur är bättre idag än för 70 år sedan, men om vi ska vara helt ärliga så är läget fortfarande lite halvpyrt för de flesta av dem.

Folk tittar fortfarande snett på romer och inbillar sig att de allihop har kjolarna fullproppade med medwurst och folköl. Handikappade har svårare att få jobb än andra, eftersom arbetsgivare per automatik verkar anta att ett par obrukbara ben är detsamma som ett obrukbart huvud. Homosexuella kämpar fortfarande för grundläggande mänskliga rättigheter och ses alltsom oftast som ett kuriöst inslag i vänskapskretsen. Om man redan har villa, vovve och volvo, så måste man ju se till att ha minst ett homosexuellt par i vänskapskretsen. Det ger status i villaidyllen. Visst, ingen skada skedd, men hur kul är det att förvandlas till en accessoar av samma kaliber som Paris Hiltons lilla Tinkerbell? Jag har faktiskt större ambitioner än så här i livet.

Det har på det hela taget gått bättre för det judiska folket. De har fått ett eget land och någon sorts “närmre-Gud-än-vi-andra-dödliga”-status, som gör det i princip omöjligt att kritisera någonting staten Israel gör utan att man riskerar att bli kallad för antisemit. Jag hyser stor respekt för det judiska folket och förfäras precis lika mycket som alla andra av de övergrepp de utsats för genom historien. Men staten Israel idag är en jäkla skitstat som klampar omkring i Mellanöstern som en trotsig unge med behov att trycka till alla andra ungar i sandlådan.

Jag kan förstå att det kan vara svårt att ställa om sig från att vara ett offer när man de facto varit det i tusentals år, men det är faktiskt hög tid att staten Israel inser att de nu är på god väg att behandla andra lika illa som de själva blivit behandlade. Det är oerhört sorgligt på så många olika plan.

Israels agerande gör folk desperata och ur desperation föds självmordsbombare och annat våld och det kan i längden även leda till en ny våg av antisemitism, vilket vore mycket olyckligt. Inget av det här gynnar vare sig palestinierna eller israelerna, för kontentan är att Israels övervåld bara kommer att leda till mer våld. Om Israel vill bli befriade från från det våld som drabbar israeler, så bör de istället se till att göra vad de kan för att förbättra palestiniernas levnadsvillkor. Man blir inte självmordsbombare om man lever ett gott liv. Man blir självmordsbombare när man inte längre har något kvar att förlora.

(PS: Hyfs och trevlig ton i kommentarerna, annars kommer jag att plocka dem bort pronto.)

Bloggar:
Varför förvägras Palestina grundläggande mänskliga rättigheter?
Att vilja bomba skiten ur araber är inte liberalt
Israel bombar FN-skola och Carl Bildt ler mot Livni
Israeler smuttar Pepsi och ser på bombningarna

Gammelmedia:
Minst 40 döda i attack mot skola
Bildt vågar inte sia om vapenvilan
Nytt blodbad vid FN-skola i Gaza
Hamas ledning gömmer sig

Christian Engström frågade just panelen om exakt hur långt de är beredda att gå för att stoppa fildelningen. Alexander Bard svarar med att internet riskerar att bli anarki och att “internet skapade Al Quaida”. Han fortsätter dessutom med att säga att IPRED bara är början. Hmmm… Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag hoppas att han inte menar att fildelning är att likställa med  terrorism, men jag vet faktiskt inte.

Lite allmänt är jag lite fascinerad av stämningen här på hearingen. För det första känns det onekligen som om IPRED-förespråkarna får betydligt mycket mer taltid. För det andra så känns det ju lite märkligt att Cissi Elwin med sällskap som sitter alldelse snett bakom mig sitter och säger “Nu ska väl ändå någon annan få prata!” när Christian pratat i tio sekunder. Det är faktiskt ohyffsat. Sist men inte minst, så har vi en liten märklig skara längst bak som tycks applådera på beställning varje gång någon säger catch frases som “pirater är tjuvar” etc. Jag undrar om det är Ifpi som skickat hit sina cheerleaders.

Christoffer Sundberg menar just nu att KTH och Harvard ljuger när de presenterar undersökningar som klart och tydligt visar att fildelare faktiskt spenderar mer pengar på köpekultur än vad andra människor gör. Det är ju bra att Christoffer Sundberg vet bättre än folk som ägnat sig åt oberoende forskning i ämnet under flera år.

Jag börjar misströsta. Hela hearingen handlar om att internet inte får vara laglöst och att upphovsrätten måste finnas kvar. Självklart måste det finnas regler på nätet och självklart ska inte upphovsrätten avskaffas helt. Men det är faktiskt ingen större idé att debattera när den man debatterar med inte debatterar mot det man faktiskt säger, utan mot en bild av hur de tror att de elaka piraterna är. Det är tämligen meningslöst.

I dagens Expressen radar det liberala nätverket Liberati upp sina fem huvudpunkter. Det är intressant läsning, speciellt om man sätter det i relation till FRA-lagen och IPRED.

Punkt 1: Liberati hävdar att den gamla konflikten mellan stat och marknad ersatts av konflikten mellan privat och offentligt. Jag undrar först och främst varför det ena måste utesluta det andra, men visst konflikten mellan privat och offentligt har ju seglat upp och blivit allt viktigare. Liberati tycker därför att “de tidigare versionerna av FRA-lagen är djupt oroväckande”. Jag har en liten newsflash till Liberati: Den “tidiga versionen” av FRA-lagen är den som kommer att träda i kraft och “den nya versionen” av den är i grunden samma skit som den första. Och hur i hela friden skyddar IPRED medborgarnas integritet och privatliv?

Punkt 2: Liberati har uppmärksammat att mobiliteten ökar och att globaliseringen inte är något vi kan välja bort. Inget nytt under solen där. Vad som kanske är lite intressant är att man sedan skriver: “LO kan skrika hur mycket som helst över att lettiska byggnadsarbetare kommer hit och priskonkurrerar. Anpassning eller död är de enda reella alternativen.” Hmmm… Uppenbarligen gäller detta bara vissa. För Liberati tycker nämligen inte alls att kreatörer måste anpassa sig till verkligheten. Det framgår klart och tydligt i denna lilla intressanta mejlväxling mellan Mikael Nilsson (stoppafralagen.nu) och Alexander Bard. Ännu tydligare blir det när man ser att Oscar blev utslängd ur Liberati för att han smart nog vägrade gå med på denna premiss:

Stöld är stöld. Att påstå något annat är bara att ljuga blatant. Det vi ska diskutera är förstås i stället om viss stöld är aceptabel eller åtminstone kan tolereras. Att påstå att fildelning inte är stöld bara för att det är vanligt är som att påstå att fortkörning inte är en regelöverträdelse bara för att det är så vanligt.

Anpassning eller död gäller tydligen bara vanligt folk och inte kreatörer. Märkligt.

Punkt 3: “Politik ska utgå från kunskap.” Så långt är jag med. FRA- och IPRED-debatten har ju visat hur skrämmande oinsatta många riksdagsmän är i de beslut de ska fatta. Lite märkligare blir det när man skriver att många politiska beslut i Sverige “saknar varje koppling till kunskap och beprövad erfarenhet” samtidigt som man försvarar både FRA-lagen och IPRED. Vad hände med verklighetsförankringen kring just de två lagarna?

Punkt 4: “Egenmakt”, som går ut på att ingen mår bra av att vara beroende av andra. Det är väl förvisso sant, men lite märkligt blir det ändå. “Att vara någons klient – oavsett om det är patronens eller socialassistentens – är nedbrytande och dehumaniserande.” Återigen något att tänka på för de kreatörer som väljer att låta sina bolag jaga fildelare med maffiametoder. Känner ni er fria? Har ni skam i kroppen så gör ni inte det.

Punkt 5: “En ny politikerroll” Här går tanken ut på att man måste vara “hemmastad i de grundläggande förändringarna” för att förstå vad som händer i samhället. “En pragmatisk liberal har modet att erkänna att verkligheten när som helst kan ställa oss inför nya kunskaper som måste leda till nya slutsatser, modet att vilja avstå från ingrepp i den växande privata sfären…” Det låter flådigt som sjutton, men uppenbarligen saknar Alexander förmågan att se de där “grundläggande förändringarna” och saknar “modet” att stoppa ingrepp “i den privata sfären” när det gäller IPRED. Har det månne att göra med att det är mycket lättare att se förändringar och ha mod när ens egen plånbok inte är inblandad?

Jag tycker det är bra att man försöker ta sig an politiska frågor på nya sätt, men jag är inte speciellt imponerad av Liberati. Det känns alldeles för mycket som ett nätverk bildat för att klappa Alexander Bard medhårs.

Jag gillar Alexander som fan. Jag har köpt i princip allt han gjort. Från Barbie till Midi, Maxi & Efti, Army of Lovers, Vacuum och BWO och det kommer jag att förhoppningsvis att kunna fortsätta med vare sig jag kan ladda hem det eller ej. Jag önskar bara att han vågade lita på att hans verk faktiskt är så bra att jag och många andra bara måste ha dem hemma i hyllan och inte bara på hårddisken. Så Alexander, Jag hoppas att det kommer en dag när du förstår det, för tills dess kan jag tyvärr inte köpa mer av det du gör. Jag får häcka på YouTube istället…

jY21jZPwGSI

(PS: There can only be one bloggdrottning.)

Jag har lärt mig ett nytt ord idag. Det är åklagare Håkan Roswall som lärt mig det. Nu har han nämligen fått svart på vitt att polismannen Jim Keyzer jobbade för Warner innan polisutredningen mot Pirate Bay var avslutad. Det föranleder honom att säga att “Keyzer hamnade i en beroendeställning till Warner den 21 januari 2008″ men det tycker han inte spelar någon roll för utredningen Keyzer jobbade med och har därför inte “för avsikt att vidta några åtgärder eller komplettera någon utredning”.

Man tappar hakan över ett så otroligt puckat uttalande! Jag hoppas att Beatrice Ask inte uttalar sig om det hela idag. Med tanke på hennes naivitet och retoriska oförmåga skulle jag få skrapa upp min haka från golvet.

Nåväl, det nya ord jag lärt mig idag är “delikatessjäv”. Det är nämligen den belägenhet Håkan Roswall tycker att Jim Keyzer hamnade i den 21 januari 2008. Eller som det kommer att stå i SAOL om några år när ordet fått sin nya definition:

delikatessjäv – s. (jur) term för den form av jäv som tjänstemän kan ägna sig åt utan att riskera rättslig påföljd

Sug på den, Håkan Roswall och Jim Keyzer, eller Kling och Klang som jag numera tänker kalla er.

Och missa inte Piratbyråns tävling: Gissa vad Jim Keyzers WB-jobb bestod av! På A svarar jag: Goltupp.

Jag är högaktningsfullt skittrött på alla kända bloggare som börjar blogga för att sedan meddela att de inte orkar med det hårda klimatet i bloggosfären och därför slutar. Linda Skugge har gjort det för att sedan börja igen, säkerligen med bättre betalt än tidigare. Nu slutar Alex Schulman för att “bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre” och “Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.” Sedan avslutar Alex med att inbjuda till en debatt om nätmobbing. Suck och pust.

Bloggosfären blir vad man gör den till. Min lilla hörna av bloggosfären har aldrig varit ett hemskt ställe trots att jag, som Nisse Holm kan intyga, kan vara ganska hård mot personer och fenomen. Jag försöker dock att hålla en viss nivå och visa folk respekt och då får man respekt tillbaka. Alex har precis som Linda Skugge trashat folk rakt av vid fotknölarna till både höger och vänster och det blir därför ganska patetiskt att hävda att bloggen har vuxit sig till ett “monster” och att “vi driver varandra in i något väldigt obehagligt”. Det enda som är väldigt obehagligt med det resonemanget är den fullkomliga bristen på vilja att kritiskt granska sig själv och sitt eget handlande.

Jag är dessutom inte det minsta förvånad över att Alex sedan börjar flagga för ett nytt och fint projekt som han och Aftonbladet har kokat ihop och som snart kommer att avslöjas för alla läsare. Självklart. Vad är väl bättre än att först rida lite på nätmobbing- och offertrenden för att sedan gå vidare till större och bättre saker? Linda Skugge har ju redan gjort det med framgång, så varför skulle det inte fungera för Alex också?

Jag saknar en ordentlig bloggare med lite stake, som vågar vägra leka offer. Om ni känner till någon, så tipsa mig gärna, för det här börjar bli minst sagt tröttsamt.

Efter att ha ondgjort mig över det faktum att urtråkiga bloggar oftast får flest besökare, tänkte jag för ett ögonblick förvandla mig till bloggosfärens Magdalena Ribbing och slå ett slag för kvalitet i bloggosfären. Nej, jag tänker inte sätta mig till doms över andra och sortera ut alla Bigglesar och Aylor ur finkulturhyllorna som bibliotekarierna gjorde på 80-talet. Det var korkat redan då. Istället tänker jag uppmuntra till lite sund självcensur.

Rosettas bloggdogma:

Ställ dessa frågor till dig själv innan du klickar på “Publicera”-knappen:

Är inlägget intressant? – Hur intressant är det egentligen att du har Cheap Monday-jeans på dig, kände dig trött i morse och sen köpte mjölk på vägen hem? Inte alls. Tycker du ens själv att det är intressant? Nej, just det, hur kan du då förvänta dig att någon annan ska göra det?

Tillför inlägget något nytt? – Skriv för all del om samma sak som andra skriver om, men hitta för guds skull en egen infallsvinkel. Eller som T.S. Eliot lite mer poetiskt uttryckte det: “Det är inte en poets uppgift att hitta på nya känslor, hans uppgift är att komma på nya sätt att uttrycka dem på.”

Vad har inlägget för syfte? – Det finns många bra syften, men är syftet bara att se till att man blir mer eller mindre bofast på “Nya inlägg”-listorna, bör man låta bli.

Har du läst igenom texten? – Alla gör korrfel, men man kan försöka att minimera antalet. Det är ohyfsat att låta läsarna kämpa sig genom en snårskog av felstavningar, felaktiga särskrivningar och konstiga syftningsfel. Du vill väl att folk ska förstå vad du skrivit? Se till att de har en möjlighet att göra det då.)

Är du arg? – Var gärna det, men var det med finess. Kallar du någon “kukhuvud” bevisar du bara att du själv är det.

Om alla bloggare ärligt skulle ställa dessa frågor till sig själv innan de lägger ut sina inlägg tror jag att bloggosfären skulle bli en ännu roligare plats att vara på.

Och ja, jag har själv brutit mot samtliga fem punkter många gånger. Det vet alla som läser min blogg, så det är ingen idé att ljuga Jag har dock inte gjort det i detta inlägg som:

Så, kära medbloggare, jag säger som Xena: “Don’t be sorry, just improve.” Jag lovar att göra så gott jag kan.

P.S. Om någon händelsevis skulle tycka att mitt lilla bloggdogma är bra, så får ni gärna sprida det vidare ackompanjerat med en liten länk till min blogg.