Det har dykt upp en ny tag på twitter som fångat mitt intresse: #homoriot. Den ser ut att kunna få samma spridning och genomslag som #prataomdet fick.

Tanken med #homoriot är att berätta om de fördomar som hbtq-personer dagligen stöter på i sina liv. Taggen höjs till skyarna och jag har under dagen fått otaliga påstötningar om att jag MÅSTE följa den för att jag är flata. Men nej, jag MÅSTE sannerligen inte följa någon tag, speciellt inte för att jag är flata.

Men, eftersom jag är en smula twitterberoende har jag så klart följt den i alla fall. Det skrivs inte mycket i den som jag inte kan relatera till utifrån personliga erfarenheter. De som faktiskt MÅSTE följa taggen är ironiskt nog alla de som inte fattar att det är just de som behöver läsa det som står i taggen.

Ni vet vilka jag menar. Alla de där som tycker bögskämt är skitkul. Alla de som tycker att två flator by default är en trekant waiting to happen. Alla de som tror att man inte märker när de undviker att nämna något som överhuvudtaget har med ens läggning att göra. De som undrar vad “DU” ska göra i sommar fast de vet att man har en sambo sedan flera år tillbaka och naturligtvis inte har några planer på att tillbringa sommaren utan henne.

Jag hade kunnat bidra med massor av tweets i #homoriot-taggen, men jag känner mig tveksam. Jag hade kunnat berätta att det suger att:

• känna sig tvingad att som tonåring hålla sin flickvän hemlig i två år.
• få en flaska i huvudet på Hultsfred för att någon hade synpunkter på mig och mitt sällskap.
• bli erbjuden både tre- och fyrkanter för att det skulle vara “hett med två brudar”.
• hela tiden presenteras som “kompis” och “vän” under ett flerårigt förhållande.
• gå in i väggen på grund av jobb och få en psykolog som insisterar på att det beror på min “livsstil”.
• pussa flickvännen hejdå på busshållplatsen och hoppas att ingen våldsam typ på bussen såg det så att hon kan råka illa ut.
• inse att det där med att skaffa barn har man kanske mest struntat i för att samhället gjort sitt bästa för att avskräcka sådana som mig från det.
• få hundratals kommentarer om att jag är en ful och manhaftig flata från någon som vill slå sönder mina ben med en spikklubba.
• få höra att det där med hbtq-frågor är ointressant i Sverige där alla ändå har samma rättigheter.
• tänka att jag kanske blivit bortskickad om jag inte fötts i Sverige.
• jag är öppen offentligt bland annat för att slippa komma ut om och om igen.

Men jag vill inte berätta om sådana saker. Det tar emot. Jag vill berätta om helt andra saker. Jag vill berätta att:

• jag numera oftast orkar strunta högaktningsfullt i vad folk tycker.
• jag har ett jobb där folk behandlar mig och min flickvän precis som alla andra.
• jag har en flickvän som älskar mig och aldrig skulle degradera mig “kompis” eller “vän”.
• vi ska gifta oss så snart vi lyckas med konststycket att ha semester samtidigt.
• jag insett att jag är en riktig Svenssonflata.
• jag har insett att oavsett vilka signaler samhället skickar ut, så är det faktiskt vi som bestämmer om vi ska ha barn eller ej.
• ju mer öppen jag är, desto längre bort håller sig de bigotta trollen
• jag har lyxen att då och då få läsa mejl från personer som säger att min öppenhet spelar roll för dem.
• jag jag trivs alldeles utmärkt med den jag är och att mitt liv är pretty darned fantastic.

Det är sådant jag vill berätta om. Det gör mig gladare och starkare att berätta om de positiva sakerna än om de negativa sakerna. Visst, ibland har livet sugit ganska fett, men jag har sugit tillbaka varenda jäkla gång. Det är därför mitt liv ser ut som det gör i dag. Nyckeln är att aldrig någonsin tappa sugen.

Alla finner styrka i olika saker. Det har funnits perioder när jag också känt att jag behövt berätta för någon om allt det dåliga. Men nu vill jag berätta om allt som är bra. Det känns nästan som om jag är lite rädd för att låta allt det där dåliga smitta av sig på allt det där som är bra. “Don’t jinx it”, som min svärmor säger om allt och inget.

Med det sagt, jag kommer att fortsätta att följa taggen och jag hoppas framför allt att den letar sig ut till dem som verkligen behöver läsa den. Se till att den letar sig ut till dem. Den når precis så långt ut som våra retweets bär den.

Makt är en komplicerad historia. Det har jag bloggat om tidigare.

Om man tittar på den svenska blockpolitiken, så kan man kortfattat säga att den fungerar ungefär så här:

Stort parti bjuder in mindre partier i hopp om att få regeringsmakten. De små partierna tackar snällt ja och ger upp större delen av sin politik för att driva det stora partiets politik. För att det lilla partiet och dess väljare inte ska begrunda allt de de givit upp för att få nosa på makten allt för mycket, så slänger det stora partiet då och då till dem små godbitar i form av frågor som det stora partiet tycker är små skitfrågor och inte bryr sig om.

Problemet är att det inte är vidare demokratiskt att låta en liten minoritet köra över hela riksdagen för att de ska ha något att skriva hem till sina väljarna om.

Problemet är att även om du inte drabbades direkt den här gången, så kanske du gör det nästa. I byteshandeln mellan de stora och de små som hellre behåller makten än moralen finns det inget som är riktigt heligt.

Det här händer ganska ofta. Nu har det hänt igen. Det finns en bred majoritet i riksdagen som vill ta bort tvångssteriliseringen av transsexuella, ändå bryter regeringen mot både Moderaternas och Folkpartiets partibeslut i frågan och slänger åt KD ett köttben för att de ska få känna att de minsann har lite makt de med. Den här gången är det de transsexuellas rättigheter som offras på maktens altare. Vems rättigheter är det nästa gång?

Jag kan inte tolka det hela på något annat sätt än att regeringen tycker att tvångssterilisering är en liten skitfråga som man både kan ha och mista. Man har återigen tydligt visat att man har ett ganska svalt intresse för både demokrati och människors lika rättigheter. Detta ointresse är ett djupt rotat attitydproblem hos regeringen och det är det som ligger till grund för alla integritetskränkade beslut man fattat de senaste åren. Man bryr sig helt enkelt inte speciellt mycket om människor. Man bryr sig om makt.

Regeringens taskiga attityd drabbar inte bara transsexuella. Det drabbar alla. Förr eller senare. Vi sitter alla i samma båt. Jag hoppas innerligt att detta faktum kommer att avspegla sig i reaktionerna till det här märkliga beslutet. Ingen ska behöva kämpa allas kamp ensam.

Utan en väl fungerande opposition spelar regeringen just nu solo och dribblar Sverige mot en dyster framtid. Viljan att övervaka medborgarna och idén om att man kan dela upp medborgarna i A- och B-lag med olika rättigheter är en osedvanligt dålig kombination som det inte kommer att komma något gott ur. Om vi ska kunna mota Olle i grind och stoppa deras framfart, så måste vi hjälpas åt att uppmärksamma varje fulspel oavsett om vi är personligt drabbade eller ej.

I Spanien har homosexuella fått gifta sig sedan 2005. Nu vill det konservativa partiet Partido Popular återkalla lagen och ogiltigförklara de äktenskap mellan homosexuella som ingåtts sedan 2005. Även i Kalifornien har man velat fram och tillbaka i samma fråga.

Här hemma i Sverige får transsexuella, som Isobel Hadley-Kamptz påpekade i en tweet, skilja sig när de ska genomgå könskorrigerande kirurgi.

I Sverige ser man dessutom mellan fingrarna med både svensk lag och internationella överenskommelser och betalar dyra flygresor till hemlandet för hbtq-flyktingar när de av någon outgrundlig anledning valt att inte stanna hemma i ett schyst land där de har den lagstadgade rätten att slippa springa runt och berätta för alla och envar vem de ligger med.

Till och med om vi hbtq-personer tror att vi vill höra trampet av små fötter hjälper staten oss lite extra. Medan andra fastnar i att byta blöjor, snyta ungar och köpa ut billigt vin i arton år, så låter man bli att uppfylla lagen bara för att hbtq-personer ska få slippa.

Ni förstår alla vart jag vill komma med detta, eller hur? Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Somliga får tjusig VIP-behandling medan alla andra, de där som bara har helt vanliga helyllesvenska Svensson-perversioner, tvingas gifta sig vind för våg. Ingen står upp och skyddar dem från deras egna val, fast vi vet att massor av giftermål slutar i misshandel, allmänt elände och skilsmässor. De får inte ångervecka och lyxig betald hemresa när de inser att de valt att semestra på ett otrevligt ställe. Och inte slipper de undan den massiva propagandan för att skaffa barn i form av gulliga kärnfamiljsreportage. Fy fan, säger jag!

Som hbtq-person åker man räkmacka genom livet. På vissa ställen behöver inte ens anstränga sig för att försöka få ett äktenskap att fungera bra. Nej då, staten fixar alles åt en genom att låta en slippa att gifta sig. Är man transsexuell eller har turen att bo i Spanien behöver man inte ens fixa skilsmässan själv. Det fixar staten. Hur smidigt som helst. Man behöver inte ens känna någon större press att föröka sig och ta ansvar för släktets överlevnad. Även denna tunga börda förväntar sig staten i första hand att alla andra ska bära.

Med så lite ansvarstagande är det inte så konstigt att livet för hbtq-personer världen över är ett enda champagnebubbel och la doce vita. Faktum är att vi hbtq-personer lever så intressanta liv på andras bekostnad att till och med FRA ger oss VIP-behandling. Vi är så spännande att informationen om våra liv smäller lite högre än informationen om andra i den internationella byteshandeln av information. Man kan ana att detta leder till flådiga mottagningskommittéer och än mer särbehandling för dem som redan fått lyxig hemresa betald.

Det är bara att inse, folks. Vi lever i en värld där INGENTING är flatornas fel och där den svenske integrationsministern hellre ljuger om FRAs systematiska diskriminering av medborgare än att utsätter sig för hbtq-folkets vrede.

Ja, ni ser själva. Det här sker till och med här hemma i Sverige, där man kanske kunde hoppas på lika rättigheter och likhet inför lagen. Det måste bli ett slut på den här tramsiga särbehandlingen. Vi kan inte ha A- och B-lag i samhället.

Det är hög tid att jag och andra hbtq-personer tvingas att ta eget ansvar för vem vi gifter oss med. Vi får väl skylla oss själva om vi gifter oss med en rugguggla, precis som alla andra. Vi måste, precis som alla andra, ta eget ansvar för om vi fattat det korkade beslutet att resa till ett land med evig vinter där man hela hela tiden tvingas basunera ut vem man ligger med till alla och envar. Det är helt ohemult att förvänta sig att den svenska staten ska tillhandahålla ångervecka och betala lyxig flygresa hem när man tröttnat på att berätta för alla svenska myndigheter vem man ligger med och längtar hem. Det är faktiskt chockerande att så många hbtq-personer ovanpå allt detta ändå har fräckheten att vältra över ansvaret för släktets överlevnad på andra medan de själva lever de där spännande liven som FRA byter information om med sina kompisar.

Jag tycker faktiskt synd om alla som är sådär helyllesvenskt Svensson-perverterade. Tänk vad ni har fått stå ut med! Olyckliga äktenskap och resor som ni själv får betala. Och tänk på allt merarbete ni fått för vår skull. Först tvingade vi er att sitta och skriva alldeles speciella lagar bara för oss. Sedan tvingade vi er att bryta mot dem bara för oss. För att inte tala om all fritid ni lagt ner på att göra oss alla de där små subtila extratjänsterna som ni nog inte ens tänker på, men som får oss att känna oss lite extra speciella i vardagen.

Helt ärligt, med tanke på allt jobb andra lagt ner för vår skull är det faktiskt inte konstigt att folk inte orkar mer och väljer att leva i förnekelse för att slippa inse skillnaden mellan hur de själva och andra behandlas. Det är naturligtvis lättare att inte se än att behöva försöka göra något åt problemet. Därför är det extra viktigt att vi hbtq-personer börjar ta vårt ansvar och tar itu med problemet. Jag vet att det kan verka osannolikt, men det kan komma en tid då det är vi som alltid tilldelas ett av samhällets kortare strå. Man kan dock inte låta orättvisor fortgå bara för att man själv är den som njuter ojämlikhetens sötma.

Jag har redan sagt detta till en nationaldemokrat som oroade sig för hur det skulle gå för mig här i livet, men jag vill ändå säga det igen till er: Sluta gulla med mig och mina hbtq-vänner. Vi förtjänar det inte.

Min husgud, Dolly Parton, fångade orättvisan perfekt när hon en gång tillfrågades om hon tyckte att homosexuella skulle få gifta sig. Hon svarade:

Hell yes! Why shouldn’t they suffer like the rest of us?

Så rätt hon har, Dolly. Här i Sverige får vi ju faktiskt äntligen lida precis som alla andra, men som synes ovan finns det fortfarande en del orättvisor att ta itu med.

Alla ska ha samma rättigheter. Samma lag ska gälla för alla. Det är egoistiskt av oss att sitta och njuta av VIP-behandling när andra har det svårt och får kämpa på bäst de kan utan någon extra hjälp från samhället.

Dolly och jag är inte ensam om att ha gjort denna viktiga observation. Ellen DeGeneres fru, Portia de Rossi, har också rannsakat sig själv och bett om ursäkt för sitt egoistiska beteende:

(Om ni inte förstår varför inlägget är illustrerat med en bild av Fontani di Trevi i Rom, så tillhör ni definitivt den där förfördelade Svensson-perverterade gruppen och bör genast börja kämpa för er rätt till jämlikhet. Bara så att ni vet. )

Ibland dyker det upp tillfällen när man måste hjälpa till om man kan, för om man inte gör det är man bara en liten lort. För några dagar sedan dök det upp ett sådant tillfälle. Micke Kazarnowicz drog igång en svensk version av It Gets Better Project – Det blir bättre.

Det är en kampanj som startade i USA för att hjälpa hbtq-ungdomar som mår dåligt. Många mår så dåligt att de försöker ta livet av sig. Några lyckas tyvärr och det är därför det är viktigt att inte sitta och hålla tyst. Vi måste tala om för dem att det blir bättre. Livet kommer inte att suga i all oändlighet. Det blir bättre.

Här i Sverige kopierade Rädda Barnen konceptet till en mer allmän kampanj för att hjälpa alla barn och ungdomar. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det. Det är bra att hjälpa alla barn och ungdomar som behöver hjälp. Kopiering är bra. Däremot borde de ju verkligen ha tänkt på att inte glömma bort att nämna varifrån man hämtat idén. Det där med attribution är viktiga saker.

Nåväl, jag tänkte till en och två gånger, sedan spelade jag in ett eget litet bidrag till Det blir bättre-kampanjen. Sedan jag blev partiledare har jag fått en hel hög mejl från unga pirater som tillhör den här gruppen och som inte alltid känner att de hör hemma någonstans. Om en liten film kan göra det lättare för dem eller någon annan, så måste jag dra mitt strå till stacken.

Det här är mitt strå:

Jag blir sällan riktigt arg och när jag blir det handlar det oftast om FRA eller Datalagringsdirektivet eller Netopia. Men nu är jag fly förbannad på en sak som inte har med mitt piratengagemang att göra. Den här gången är jag rent privat och genuint upprörd i egenskap av medmänniska.

För ett par dagar sedan läste jag om Pari och Dilsa som Migrationsverket har bestämt sig för att skicka tillbaka till Irak. Kruxet är att Pari och Dilsa är ett par och att Irak inte är ett speciellt trevligt land om man är homosexuell.

Det är inte förbjudet att vara homosexuell i Irak, men det beror inte på att man i Irak tycker det är helt okej att vara gay. Det beror på att man inte ens tycker att något sådant existerar. Den inställningen är inte ny. Drottning Victoria ansåg på sin tid att man inte skulle göra kvinnlig homosexualitet olaglig eftersom blotta tanken på något så hemskt bevisade att det helt enkelt inte kunde existera och därmed behövde det inte vara olagligt. Det kan ju låta som någon form av trygghet, men inte då.

Problemet är att när folk konfronteras med något de anser är för hemskt för att ens kunna existera så reagerar de sällan väl. Det har både Pari och Dilsa fått erfara den mycket hårda vägen. Det var därför de tvingades fly till Sverige. Att det är så här situationen är för homosexuella i Irak är ingen hemlighet. Ändå väljer alltså nu Migrationsverket att skicka tillbaka dem. Trots att de “inte finns” i Irak. Trots att deras livskvalitet kommer att bli lika med noll. Trots att de löper en mycket reell risk att bli dödade. Fy fan…

Vi svenskar skryter ofta om hur moderna och öppna vi är. Här i Sverige behandlas minsann homosexuella precis som alla andra, vi får gifta oss och adoptera barn. Men man glömmer ofta bort att de där rättigheterna är extremt nya. Att de finns på pappret är ingen som helst garanti för att de sjunkit ner och accepterats av folkdjupet.

De flesta undersökningar visar att mellan fem och tio procent identifierar sig som homosexuella eller som övervägande homosexuella. Handen på hjärtat folks, är tio procent av alla par som ni ser hålla varandra i handen på stan två killar eller två tjejer? Är tio procent av era kompisar och arbetskamrater öppet gay? Är tio procent av de kändisar ni känner till det? Svaret på där tre frågorna är antagligen nej. Och det betyder inte att de där undersökningarna är fel. Det betyder att många människor i det fina öppna Sverige inte känner sig trygga nog att visa vilka de är, inte ens för sina klasskompisar eller arbetskamrater. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Själv bestämde jag mig tidigt för att vägra att känna mig diskriminerad. Det är möjligt att jag blir det ibland, men jag kan inte tillåta mig att begränsa den jag är och vad jag gör. Men jag är ju född här. Jag kan kosta på mig att vara kaxig. Mig har man ingenstans att skicka. Mig är Sverige stuck med. Men när jag läser om Pari och Dilsa påminns jag återigen om att Sverige inte alls är ett så jäkla fantastiskt land som vi tror. När vi om och om igen väljer att smälla dörren i ansiktet på folk och skicka tillbaka dem till länder där de riskerar att dö på grund av vilka de är, så är vi inte det minsta bättre än de länder vi skickar tillbaka dem till.

Och vad skickar det för signaler till unga flator och bögar i Sverige? “Fan vilken tur ni har att ni är födda här. Om inte så skulle vi skicka er i döden.” I USA har de senaste månaderna flera ungdomar tagit livet av sig för att de är gay och inte orkat stå emot det sociala trycket. Det sker säkerligen i det tysta även här i Sverige. Och om vi inte skärper oss och börjar agera med en gnutta medmänsklighet, så kommer det att ske i allt större omfattning.

Jag vet inte hur det kommer att gå för Pari och Dilsa. Jag hoppas att Migrationsverket tar sitt förnuft till fånga. Jag hoppas att de får stanna och jag hoppas att de kan få ett bra liv tillsammans här i Sverige. Jag hoppas för deras skull, för om jag vore i deras skor vet jag inte om jag skulle ha ork nog att hoppas något mer. Och tills Sverige skaffar sig lite medmänsklighet tänker jag vara ett envist horn i sidan som ständigt talar om när kejsaren är naken.

Årets Pride är avklarad och jag känner mig som vanligt lite postpridevemodig. Det är ju liksom ett helt år till nästa gång nu. Trist. MEN jag hade riktigt trevligt och jag är jättestolt över alla pirater som visade upp Piratpartiet från sin allra bästa och gladaste sida i Pride Park och i paraden. Tack, allihop! Ni gjorde så att drygt 350 000 människor nu vet att Piratpartiet slåss för allas integritet och att vi är en kraft att räkna med i det kommande valet. Det är ett mycket viktigt budskap och det är något alla de där 350 000 människorna kommer att tala om för sina vänner och bekanta.

Dessutom deltog Rick i den partiledardebatt som RFSL bjudit in till. Det är faktiskt smått fantastiskt. Vi som ännu inte sitter i riksdagen ignoreras ofta när det bjuds in till partiledardebatter. Jättekudos till RFSL för att de bjöd in oss!

Här är en liten tv-snutt från Rapport och en massa andra glada pirater. Några pirater, till exempel Rick och Christian, blev jätteglada av att vara med i paraden. Själv var jag konservativ och höll mig till min bättre hälft.

Här kommer lite bilder på våra snygga pridepirater:

Piratpride-mantel och Christian i all sin fägring.

Snygga pirater förbereder sig för paraden.

Pride Parks snällaste ballongutdelare och jag.

Ännu fler vackra pirater!

För er som vill titta på paradfoton som inte bara föreställer pirater, så har Åsiktstorped (som jag för övrigt äntligen fick träffa som hastigast på Espresso House i fredags) ett helt gäng på sin blogg. De är dessutom CC:ade, så det är fritt fram att använda dem så länge ni talar om vem som tagit bilderna och länkar till Åsiktstorpedens blogg.

Jag är verkligen jättenöjd! På nästa års Pride är vi tillbaka med ännu fler pirater och ännu mer skoj!

Det är för övrigt trevligt att hbt-frågorna lyfts fram, även om de flesta bara gör det en vecka om året medan vi hbt-människor är hbt-människor hela året. Jag skrev lite om det där i FriaTidningar.se. En som dock jobbar hårt och envetet med frågorna året runt är Amanda Brihed.

Amanda jobbar framför allt hårt för de transexuellas rättigheter och syns flitigt i media, men hon har helt rätt i att en människa inte kan dra hela lasset. Samarbete is the shit. Precis som med alla viktiga politiska frågor måste vi jobba på många olika plan.

Ett gott exempel, som dessutom tar upp hbt-frågorna ur ett integritetsperspektiv, är när Piratpartiets EU-parlamentariker, Christian Engström för två år sedan bloggade om att FRA hade en alldeles egen PUL. Jag spann i en egen bloggpost vidare på det faktum att FRA till skillnad från andra får samla in, spara och sälja vidare information om individers sexuella läggning.

Min bloggpost följdes i sin tur upp dagen efter av en utmärkt artikel om samma sak i Aftonbladet, som 22 hbt-personligheter, bland annat Brihed, skrivit under. Artikeln uppmärksammades även i QX. Det är så en slipsten ska dras.

Vi måste jobba tillsammans. Vi måste våga hela tiden skicka stafettpinnen mellan oss och turas om att dra. Som tur är är vi många som vill hjälpa till och det märks. Förra året föreläste Piratpartiets kampanjledare, Jan Lindgren, om hbt-frågor och integritet i Pride House. I år har integritetstemat vuxit sig större och fler pratar om detsamma. Brihed är en av dem som tagit upp frågan i år. Det är verkligen jättekul att integritetsfrågorna plockas upp av så många det bara går.

Samarbete är den enda vägen framåt.

(Foto: Jonathan Rieder Lundkvist.)

Eftersom Aftonbladets kommentarsfunktion är … omständlig och mest skickar runt folk på hela webbplatsen när de försöker kommentera, så har jag fått ett par förfrågningar om att lägga upp min debattartikel från Aftonbladet här på bloggen också. Det gör jag naturligtvis gärna. Och när jag ändå är i farten länkar jag in den i Kent Perssons bloggdebatt som den här veckan har hbt-tema.

Här kommer Aftonbladet-artikeln i repris:

Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen

När jag var tonåring fanns det en känd bög i Sverige: Jonas Gardell. Utomlands fanns Elton John. Några av oss hade våra misstankar om George Michael, men det var allt.

Flator var det ännu sämre ställt med. Det fanns inte en enda känd flata i landet. Det tisslades och tasslades om vissa och vi som var lite mer intellektuellt lagda visste att Birgitta Stenberg hade haft en intressant ungdom. Därför var också vissa sidor i hennes självbiografiska böcker alltid söndertummade om man lyckades få tag på dem på biblioteket.

Men vi flator fick snällt vänta till 1993 när Cindy Crawford rakade kd lang på Vanity Fairs omslag för att få oss lite öppet pirr till livs. Och det var inte förrän 1996 när Eva och Efva gifte sig som vi fick en ordentligt folklig förebild på hemmaplan.

När jag berättar det här för dagens tonåringar tittar de misstroget på mig. Det jag säger låter uråldrigt, men jag är bara trettiosex. Jag misstänker att jag delar erfarenheter med de som är tio år äldre än jag, men hoppet till de som är tio år yngre är enormt. Tack vare internets intåg ser livet i dag mycket annorlunda ut för alla, speciellt för oss som på något sätt sticker ut.

I dag är ingen tonåring så desperat efter förebilder att man antar att alla kvinnor med hockeyfrilla är flator. Dagens tonåringar vet bättre. Ingen måste åka till grannstaden för att kanske hitta en halvsleezy gaytidning i en lika halvsleezy tobaksbutik.

Dagens nyfikna tonåringar kan lätt hitta den information de söker efter. Ingen, oberoende av var man bor, tvingas känna sig ensam med funderingar kring sin sexualitet. På nätet finns det många bra diskussionsforum, communities, bloggar och Facebook-grupper där man kan hitta likasinnade.

Detta förutsätter dock ett fritt internet och dessvärre befinner sig det fria nätet under ständig attack. FRA-lagen gick igenom och är en integritetskränkning som drabbar oss alla. Än värre är den för redan utsatta. FRA:s alldeles egna version av PUL (Personuppgiftslagen) tillåter inte bara att man samlar in information om individers sexualitet, den tillåter dessutom att man säljer informationen vidare till andra länder. Detta sker samtidigt som vi vet att Sverige regelmässigt skickar tillbaka homosexuella till länder där de riskerar dödsstraff.

Det finns starka strömningar som vill förbjuda vår rätt att vara anonyma på nätet. Om Datalagringsdirektivet implementeras kommer information om vem, när och var vi ringer att lagras. Det finns dessutom en risk att man kommer att börja lagra och spara alla våra googlesökningar i två år.

Vi vet hur det påverkar människor. Sedan man i Tyskland började lagra liknande information, uppger en stor andel av tyskarna att de undviker att ringa känsliga samtal till präster, psykologer, äktenskapsrådgivare. Det vore naivt att tro att det inte också skulle påverka hbt-personers vilja att söka information.

Så vill Piratpartiet inte att det ska vara. Inte i världen och inte i Sverige. Redan nu hjälper vi bland annat demokratiaktivister i Iran att kommunicera anonymt via nätet. Runt om i världen finns det många hbt-aktivister som behöver samma stöd. Det skulle betyda mycket för mig personligen om vi fick möjlighet att till exempel hjälpa hbt-aktivister i Vitryssland på samma sätt.

Piratpartiet är ett fokusparti. Vi har valt att fokusera på integritet, kultur och kunskap. Beroende på vem man frågar tangerar hbt-frågor våra fokusområden olika mycket, men jag vill anlägga en mer mänsklig aspekt på det hela. Piratrörelsen och hbt-rörelsen har en hel del gemensamt.

Som vice partiledare för Piratpartiet reser jag runt och träffar många människor. Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.

Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.

Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Anna Troberg
Vice partiledare Piratpartiet

I dag har jag semester. Och eftersom jag är officiellt usel på att ta semester så jag har passat på att skicka en debattartikel till Expressen (håll tummarna för att de tar in den!), skrivit pressmeddelande och text till Ettan, satt Emma och Janne i arbete och nu bloggar jag. Jag har dessutom försökt sätta Rick i arbete, men jag fick inte tag på honom. Jag gör det så snart jag kan. Snart ska jag dessutom in till Pride Park och pirata mig en smula. Men ikväll blir det i alla fall privat pridande och semester.

Aktiviteterna i Pride Park är i full gång. Piraterna har installerat sig i sitt tält och fyller ivrigt parken med vackra lilla PP-ballonger. Möjligen lite för ivrigt, men frågan är vad som är töntigast: att ge ballonger till någon eller att bli arg för att man får dem? Nåväl, det känns inte som en av de där stora livsfrågorna, så jag tänker inte dröja kvar vid den.

I morgon arrangerar RFSL en partiledardebatt. (Kl: 15:00, Hörsalen, Kulturhuset.) Piratpartiet är inbjudna och kommer att representeras av Rick. Jag tycker att det är riktigt trevligt av RFSL att bjuda in oss. Många låtsas som om vi inte finns när det arrangeras debatter av olika slag och det är trist både för oss och de som vill bilda sig en uppfattning om vilka vi är innan de väljer om de ska rösta på oss eller ej. Kudos till RFSL, alltså. Min egen roll i det hela är att coacha Rick inför debatten. Vad tror ni funkar bäst? Pisk eller morot?

På lördag går dessutom den stora Prideparaden av stapeln. Naturligtvis kommer Piratpartiet att vara med i den. Alla pirater som går i paraden får en gratis PP-tisha courtesy of vår EU-parlamentariker, Christian Engström. Missa inte chansen att sporta Piratpartiet inför flera hundratusen glada människor!

Kom till Ringvägen-Zinkensväg (T-bana: Zinkensdamm) och slut upp med Piratpartiet lördagen den 31/7 klockan 12:30. Det brukar vara mycket folk, men håll utkik efter lilaklädda pirater och PP-flaggor så hittar ni oss. Det går dessutom bra att ansluta sig längs med paradvägen. Men ju fler vi är från början, desto bättre!

Slutligen vill jag återigen pusha för gårdagens pirat/hbt-artikel i Aftonbladet: “Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen“.

PS: Nu fick jag tag på Rick, så nu är han också satt i arbete.

Nu ligger min piratartikel med hbt-tema, som jag nämnde tidigare, ute på Aftonbladets hemsida: “Hoten mot ett fritt internet hotar även hbt-rörelsen“.

Det är lite personliga reflektioner om min egen och andras plats i tillvaron sedda genom ett par fina, rosa informationspolitiska glasögon. Håll tillgodo! Läs och kommentera gärna, både på AB och här.

Själv är jag alldeles extra nöjd med att de ansträngt sig och grävt fram det där gamla Vanity Fair-omslaget där Cindy Crawford rakar kd lang. Det var Herb Ritts som tog den där bilden och de ännu snyggare inuti tidningen. Herb finns tyvärr inte bland oss längre, men hans bilder gör som tur det. Google länkar snällt till dem.

Och här är en gammal pärla med kd lang och Andy Bell från 1993 års Brit Award. Lite sunkigt ljud, men what to do? Vill ni ha bättre ljud får ni hitta soundtracket till filmen Coneheads någonstans.