Jag blir inte riktigt arg sådär jätteofta, men jag blev riktigt jäkla skitarg på migrationsdomstolen när jag läste Johan Folins ledare i Kvällsposten. Där kan man nämligen läsa följande:

I en rapport om HBT-flyktingar presenterar Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL ett par fall där migrationsverket eller migrationsdomstolen har fattat hårresande beslut.

Bland annat fick en lesbisk flykting från Kenya avslag på sin asylansökan eftersom hon inte dolt sin sexuella läggning från allmänheten. Hon hade skrivit dikter om lesbisk kärlek och har därför sig själv att skylla för att hon har fått problem i hemlandet, enligt migrationsdomstolen.

Hårresande var verkligen ordet. Så, den här kvinnan får alltså “skylla sig själv”. Med en sådan logik kan ju folk med “fel” politiska åsikter bara se till att hålla tyst eller skylla sig själv. Folk med “fel” etniskt ursprung kan ju förändra sitt utseende eller skylla sig själva. Muslimer/kristna/judar, behöver ju bara låta bli att visa att de är muslimer/kristna/judar, om inte så får de skylla sig själv. Folk som blivit våldtagna utomhus, borde ha stannat hemma, så därför får de skylla sig själv. Man kan lista hur många urbota korkade exempel som helst.

Jag bryr mig inte om hur migrationsdomstolen väljer att vända och vrida på det här. De har gjort så fel att jag inte finner ord för det. Och vad jag förstår är det knappast den första, andra, tredje eller fjärde gången. De verkar göra det på löpande band. Det är hög tid att någon sätter ner foten och påminner dem om att de borde läsa på om mänskliga rättigheter. Och när de ändå håller på kan de gå och skaffa sig lite empati också.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara lesbisk i Kenya, men jag misstänker starkt att mina egna småoroliga tonårsfunderingar bleknar i jämförelse. Jag undrar om migrationsdomstolen ens har tänkt tanken att dessa små dikter kanske var det enda sättet hon hade att uttrycka sina känslor på? Och om det var det, ska hon få “skylla sig själv” för att hon hittade det lilla andningshålet?

Det fanns en tid när jag kände mig ganska så stolt över Sverige och tyckte att vi trots allt hade ett ganska så bra land. Det var innan jag visste att man smällde dörren i ansiktet på folk fast man visste vad som väntade dem i hemlandet. Det var innan jag visste att våra myndigheter tycker att vissa utsatta människor helt enkelt får skylla sig själva. Det var innan man röstade igenom avlyssning av vanliga medborgare. Det var innan man gav privata företag tillåtelse att leka polis på medborgarnas bekostnad. Det var innan jag visste att Säpo spelar efter sina alldeles egna regler. Det var, kort sagt, innan jag insåg att bilden av Sverige och det verkliga Sverige inte alls överensstämmer med varandra.

Jag vet inte riktigt när det hände, men det tycks ha smugit sig in ett allmänt förakt mot den enskilda människan i statsapparaten. Människor ska likriktas, de får inte sticka ut. De ska avlyssnas, kontrolleras och övervakas. Det är verkligen inte ett sådant förhållande jag vill ha med staten. Jag tycker att det är djupt dysfunktionellt. Och jag kan inte låta bli att undra varför folk inte blir mer upprörda och sätter stopp när makten gör lite som den vill med oss alla.

Jag vill ha ett land där politiker, myndigheter och rättsväsende respekterar grundläggande mänskliga rättigheter på alla nivåer. Och om de inte gör det, så ska det få konsekvenser. Det ska inte vara som nu när man uppenbarligen kommer undan ostraffad trots diverse olika kontinuerliga övertramp för att man anses lida av galopperande inkompetens.

Men, “life is pain, get used to it … or make it better!” Därför tänker jag vara med och göra Sverige bättre. Någon måste ju ställa sig upp och slåss för rättvisan. Och den någon är var och en av oss. Vänta inte på att någon annan ska göra det. Gör det själv. Nu!

I kväll kommer SVT att avslöja att det statliga Rymdbolaget försöker sälja flygburen övervakningsutrustning till Libyen. Man gör det dessutom aktivt påhejad av handelsminister Ewa Björling (m).

Systemet är tänkt att användas till att lokalisera flyktingar som enligt FN riskerar att spärras in under svåra förhållanden på obestämd tid. Även Amnesty är kritiska. Men mänskliga rättigheter står sig slätt när man har chansen att kränga lite hederlig svensk övervakning. Regeringen borde ta mig fan skämmas! Exporterad övervakning är ungefär lika mycket att vara stolt över som exporterade landminor.

Jag har jobbat hela helgen och inte riktigt hunnit med att kommentera helgens största bloggämne, så jag gör det nu.

Kammaråklagare Rolf Hillegren tycker tydligen att vissa våldtäkter är “ordningsförseelser” som förvisso är ett brott mot en “gentlemannaregel“, men inte så mycket mer. Detta har av naturliga skäl givit upphov till en hel del debatt. Jag är ganska så upprörd över hur diskussionerna utvecklas på vissa ställen. Till och med Emma, som i vanliga fall har nätets bästa (i min mening) kommentarsdiskussioner, har drabbats av detta.

Vissa tycks vara av åsikten att allt som kan kläs i fina ord och teoretiseras ihjäl är helt okej, att problemen med våldtäkter inte är själva våldtäkten, utan det faktum att vi tydligen av gammal hävd anser att en våldtagen kvinna är “oren”. Nå, det tycker jag är kvalificerat bullshit. Problemet med våldtäkter är att man klampar rakt över någon annans liv och integritet för att man själv är oförmögen att tänka med det stora huvudet. Självklart kan man teoretisera över det och hänvisa till den ene store tänkaren efter den andra, men faktum kvarstår: Även en parfymerad, överteoretiserad bajskorv luktar skit.

Och nej, mina vänner, detta inlägg är inte ett utslag av statsfeminism, omedvetet nedärvt manshat eller feministiskt godtycke. Jag är inte feminist och jag tror inte på arvssynd. Det är ett utslag av ren jäkla medmänsklighet. Varken kvinnor eller män ska tvingas till sex om de inte vill. PUNKT: Om man inte kan tänka sig in i hur det skulle vara att drabbas av en “ogentlemannamässig ordningsförseelse”, så har man uppenbara empatiproblem.

Så här i Pride-tider brukar jag göra något som jag faktiskt aldrig gör annars. Jag brukar fundera på det där med att vara flata. Anledningen till att jag inte brukar fundera på det är ungefär densamma som varför jag inte brukar fundera på varför jag har en näsa mitt i ansiktet och fem fingrar på varje hand. Det är bara så och jag känner inget större behov att fundera speciellt mycket på det.

Anledningen till att jag faktiskt brukar fundera på det just i Pridetider är att tidningarna då fylls med artiklar om hur svårt det är, om hur man förtrycks av heteronormen och gud vet vad. Mitt problem är att jag inte känner igen mig alls i det där. Eller problem och problem förresten, det är väl snarare en avsaknad av problem.

Självklart får man inte glömma bort att det fortfarande finns människor som tycker det är underhållande att knacka bög, att det finns arbetsgivare, vänner och familjer som inte kan acceptera att alla inte är stöpta i exakt samma form. Jag är också väl medveten om att det ser olika ut beroende på var man bor etc, men jag tycker samtidigt att det är vår förbannade plikt att berätta att det faktiskt inte behöver vara skitjobbigt att vara gay. Det tycker jag att vi alla är skyldiga alla unga, medelålders och gamla som går och funderar på om de ska våga ta klivet att komma ut.

Låt mig ge några exempel från de senaste åren av mitt liv eftersom de innehållit en hel del parsaker som involverar kontakt med främlingar av olika slag. Nej, nej, inget snusk. Jag menar praktiska saker:

För ett par år sedan skulle jag och min flickvän sälja lägenhet, köpa hus, ordna huslån, fixa flyttfirma och allt annat som hör en flytt till. Det involverade kontakt med två mäklare, köpare av lägenhet, säljare av hus, personlig bankman, flyttfirma, nya grannar och en hel skock med andra människor jag normalt inte har kontakt med. Ingen av alla de här människorna höjde ett ögonbryn över att vi var två kvinnor. Allt fungerade perfekt.

Strax innan jul blev jag ganska hastigt sjuk och fick lämna namn på kontaktperson på sjukhuset. Det var ingen som såg det minsta besvärad ut när jag gav dem min flickväns kontaktuppgifter och sa att hon var min flickvän. När jag några månader efter det opererades, så upprepades samma procedur utan några som helst problem och sköterskorna tyckte det var hur trevligt som helst när min flickvän kom och hälsade på. (Det kan dock ha haft att göra med att det då föll på min stackars flickväns lott och inte deras att valla en morfinhög, gråtmild jag med en kräkpåse i högsta hugg fram och tillbaka i korridoren.)

Ett par månader efter det fick min flickvän operera bort blindtarmen (ja, vi lovar att hålla oss från sjukhus på ett tag nu!) och det gick precis lika bra. Efter sista vändan på sjukhuset var det då bara att inse att man inte är speciell på något vis. Det kändes nästan lite snopet. Lite som när “the only gay in the village” upptäcker att det flyttat in en ny frisör till byn i Little Britain. Det var nästan så att man önskade sig ett par höjda ögonbryn, för effekt, för old times sake. Men inte då. Så jäkla snopet…

Och nu när jag ägnat en liten stund åt att berätta om hur himla odramatiskt det är att vara gay, så ska jag göra lite reklam för Janne. Klockan 13:00 i dag på Pridehouse berättar Janne nämligen om hur vi åtminstone får sticka ut och drabbas lite hårdare än andra av övervakningssamhället: “Övervakning och heteronormen“. Jag kan tyvärr inte gå dit själv, men jag hoppas att ni andra vallfärdar dit.

I morgon börjar Pride i Pridepark i Tantolunden, så då blir det bilder från Piratpartiets fina tält och info om vad som kommer att hända i det. Håll ut tills dess. Eller kom och hälsa på oss förresten. Vi finns ju där och pratar piratpolitik med alla som vill under hela Pride.

I dagens SvD står det om Robin Birkinshaw som satt igång ett intressant experiment. Han har skapat två uteliggare i Sims3. Han skaffade sig en tomt, rev huset, gjorde om tomten till en park och placerade sedan ditt två parkbänkar och simarna Kev och hans dotter Alice. Kev är en genuint otrevlig typ som hatar barn och stackars Alice är snäll och osäker. De sover på sina parkbänkar och snor åt sig mat där de kan.

Nåväl, det hela skulle inte vara hälften så intressant om Robin inte skapat en blogg där han beskriver Kev och Alice vardag. Tydligen har bloggen blivit riktigt populär och massor av människor följer de stackars simarnas öden.

Nå, varför är nu detta intressant? Jo, för det är ett alldeles utmärkt exempel på hur man kan kombinera två saker som ofta förknippas med mindless förströelse (spel) och näthat, sörja och gud vet vad (bloggar) för att säga något viktigt om samhället i stort. Jag tycker att ni ska kika in och se hur det går för Kev och Alice.

Projektet är intressant och kreativt värre. Kanske ger det dessutom en extra tankeställare åt alla dem som tror att spel och bloggar är strunt som inte gör någon nytta. Man kan ju alltid hoppas.

Det ser ut som om Christian Engström kommer att få packa väskorna och fara till Bryssel snart. I Synovates senaste mätning får nämlöigen Piratpartiet 5,1% av rösterna inför EU-valet. Tjoho!

Piratpartiet är tydligen dessutom det näst största partiet bland väljare mellan 18-29 år. Det bådar mycket gott inför framtiden!

Och inte är jag det minsta förvånad heller. Gammelpolitikerna har visat extremt lite intresse för det där med personlig integritet. Eller intresse förresten? De har visat en fullkomlig oförstående inför folkets vilja att få ha något som ens liknar personlig integritet. Då är det ju inte så konstigt att väljarna vänder sig till ett parti som förstår sig på sånt.

Visst är det väl märkligt att alla de 41 615 medlemmarna som Piratpartiet bara har “på låtsas” faktiskt börjar visa sig i opinionsundersökningarna? Kan det vara så att de faktiskt är helt på riktigt? Självklart är de det! Om ni såg min mejlinbox, så skulle ni se att de i allra högsta grad är på riktigt.

Nu ska jag äta lite frukost och begrunda de 5,1% och fundera på hur vi ska kunna göra så att de blir ännu fler, så att Christian får piratsällskap i Bryssel. Hej så länge!

I dag ska vi ägna oss åt lite räkning. Jag har ägnat de två senaste dagarna med att läsa igenom alla fantastiskt trevliga kommentarer som Unni Drougge fått efter att hon skrev sin debattartikel på Newsmill och gav bort sin senaste ljudbok på Pirate Bay. Om någon av er fortfarande lever under illusionen att pirater är snåla, otrevliga och hotfulla typer, så tycker jag att ni ska ägna en stund åt att läsa de kommentarer Unni fått på Newsmill, TPB och på sin egen blogg. De talar för sig själv.

Från upphovsrättsindustrins håll brukar man säga att fildelning framför allt skadar små kreatörer, folk som kanske ännu inte debuterat och som på grund av den illvilliga fildelningen inte heller kommer att få en chans. Faktum är att det är tvärtom, och jag ska förklara varför med lite exempel från min egen bransch, förlagsbranschen.

Det skrivs massor av texter i Sverige. Förlagens debutantutgivning är dock … i det närmaste obefintlig. Det kommer in tusentals manus till förlagen varje år och av dem ges ett mycket litet fåtal ut. Visst är en ganska stor del av det som skickas inte tillräckligt bra för utgivning, men det är inte det enda skälet till att så mycket förblir outgivet. Det är definitivt mer än 10-15 av de här manusen som förtjänar att ges ut och säkerligen skulle kunna hitta sin publik om de fick chansen. Men förlagen letar bästsäljare. De är inte speciellt intresserade av något annat. Det kan man se på det faktum att midlist-författarna blir färre och färre.

Det räcker numera inte att sälja bra, man måste sälja MASSOR för att göra sig besvär. Kort sagt, en överväldigande majoritet av dem som har talangen att bli författare kommer aldrig att ges den chansen genom de etablerade kanalerna, då det alltid bara kommer att finnas ett litet fåtal som kan förväntas sälja MASSOR. Och av de få som faktiskt blir utgivna kan bara ett litet antal, vi talar om promille, förvänta sig att få någon nämvärd marknadsföringsuppbackning från förlaget.

Om man menar allvar med sina författarambitioner, så har man en betydligt mycket större chans att lyckas sprida sina verk och hitta läsare om man tar saken i egna händer och börjar bygga sig ett följe (en grupp människor som verkligen gillar det man gör). I dag är det lätt och billigt att bygga ett följe, om man bara är beredd att lägga ner den tid det tar att skapa en bra webbnärvaro och vågar släppa taget om sina verk och delar med sig av dem. Det är dessutom ekonomiskt smart. Författare försörjer i dag massor av mellanhänder. Plockar man bort några av dem, så blir det helt plöstligt mycket lättare att leva som författare.

I butiken kostar en vanlig pocket ca 50 kr. Det betyder att den har ett f-pris på ca 27 kr. (F-priset är förlagets försäljningspris till återförsäljarna.) Man kan därför kallt räkna med att förlaget ger en rabatt på mellan 10-20% på f-priset. I det här exemplet räknar jag lågt och utgår från 10% och då kommer vi ner på ca 24 kr. Av detta går ungefär en tia till tryck och distribution (om man trycker många böcker och på så sätt får ner tryckkostnaden, så gynnar den besparingen förlaget, inte författaren), en tia går till förlaget, ett par kronor till försäljarna och de sista 2 kronorna till författaren.

Det betyder att om en glad läsare som laddat ner boken från TPB bestämmer sig för att ge en tillsynes blygsam donation på 20 kr, så motsvarar den donationen en försäljning av 10 pocketböcker för författaren. Efter att ha läst alla kommentarer som Unni fått, så ser det dessutom ut som om de flesta resonerar att en donation på ca 50 kr är lagom. En sådan donation motsvarar för författaren en försäljning av 25 vanliga pocketböcker. Och man ska inte glömma att många väljer att donera mer än så.

Genom att ge bort sitt verk för fildelning, så kan författaren sprida sina verk till en massa nya läsare och bygga ett följe. Dessa nya läsare kommer att sprida verken vidare, så att ännu fler kan upptäcka dem. Av alla dessa nya läsare kommer en del att tycka så mycket om det författaren gjort att de väljer att stödja författaren genom en donation. Och som mitt lilla räkneexempel visar, så behöver inte alla donera för att det ska vara lönsamt.

Och lönsamhetem handlar naturligtvis inte bara om donationer. Donationerna är egentligen bara en liten del. Om man sprider sina verk till många människor, så kommer fler att köpa verken i fysisk form, fler kommer att vara intresserade av att bjuda in författaren för uppläsningar och föreläsningar. Det är helt enkelt ett klassiskt exempel på den gamla hederliga snöbollseffekten.

Kommer då detta att fungera för alla? Nej, självklart inte. Men det kommer att fungera för fler än de promille som lyckas få sina böcker utgivna av traditionella förlag. Och de som lyckas kommer att få långt mycket bättre marknadsföring än de allra flesta förlagsutgivna författare någonsin kan drömma om.

Det här, mina vänner, är dagens förstasida på Pirate Bay. Det är dessutom historia. Och det är Unni Drougge som skriver den - tillsammans med Pirate Bay! Unni har nämligen läst in sin senaste roman “Boven i mitt drama kallas kärlek” och har valt att släppa den på TPB. Och inte bara det. Hon har läst in boken exklusivt för Pirate Bay.

När andra kreatörer sitter hemma och gnäller om “hemska, snåla fildelare”, eller ännu värre, drar ut i pressen och gör detsamma, så gjorde Unni det enda vettiga. Hon lyfte på luren och ringde till Peter Sunde, och hon tog kontakt med mig och med andra pirater. Sedan bildade hon sig en egen uppfattning, eller satte kanske snarare ord på en uppfattning hon haft länge. Och vilka ord sen! Läs hennes artikel på Newsmill: “Därför lägger jag ut min ljudbok på The Pirate Bay”

Unni tänkte själv och handlade därefter. Hon vägrade sitta hemma och se framtiden springa förbi. Hon vill ha kontakt med sina fans, hon vill sprida sina verk. Hon gör exakt det som varje kreatör idag borde göra.

Tanka hem Unnis bok, folks! Länka till den så att andra ser att den finns där. Och glöm inte bort att visa att ni inte är en girig pöbel. Visa er uppskattning. Donera en slant av valfri storlek till Unni genom att klicka er in på PayPal och skicka pengar till unnidrougge@unnidrougge.com. Det tycker jag ta mig fan att hon är värd, eller hur?! (Ni kan också köpa pappersboken här: Inbunden eller pocket.)

Unni har idag bevisat att hon har precis de egenskaper som en kreatör behöver för att klara sig i det nya kulturlandskapet. Bakåtsträvande bitterjönsar göre sig inte besvär. Framtiden tillhör kreatörer som är entusiastiska och orädda. Kort sagt, det ser ljust ut för Unni och mörkt för Marklund och Guillou…

Jag och Andreas har redan börjat hjälpa Unni att bygga upp henns nya webbnärvaro och det känns fantastiskt roligt att få vara en del av det. Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna inspirera andra att göra likadant. Morgondagens kulturlandskap bygger vi nämligen alla tillsammans.

Och nu ska jag gå och lägga mig, så att jag kan gå upp tidigt imorgon och inte missa när Förläggareföreningen, Författarförbundet, et al, slår på datorn och sätter morgonkaffet i halsen.

Det går bra för Piratpartiet nu. Det märker man inte bara på medlemstillströmningen. (Vi har snart fått 20 000 nya medlemmar sedan domen mot TPB föll.) Man kan också mäta framgången i det faktum att diverse olika representanter för gammelpartierna och upphovsrättsindustrin står på rad för att dissa oss. Det är ett mycket gott tecken. Det betyder att de börjar bekymra sig över att folk ansluter sig till oss.

Det är naturligtvis inte trevligt att bli kallad “kriminell pöbel” på TV som jag och ni andra blev i lördags. Men glöm det. Det var bara Dick Harrison som fick ett av sina hysteriska utbrott och dem behöver man inte ta på allvar. Och dessutom tog Christian hand om honom i ett annat tv-program dagen efter. Och jag fick tillfälle att diskutera med sympatiske Patrik Fältström i en annan morgonsoffa.

Det är inte heller trevigt när folk lägger ut insinuativa trevare här och där om att PP inte skulle ha något emot att samarbeta med rasistiska organisationer. Låt det en gång för alla vara sagt: Vi samarbetar INTE med rasistiska organisationer. Vi tror på personlig integritet och det går hand i hand med folks rätt att inte diskrimineras på grund av kön, etniskt ursprung, sexuell läggning, handikapp etc. Det innebär också att samarbete med organisationer som inte står bakom den grundläggande rättigheten att bli respekterad för den man är, inte har något att hämta hos oss.

Vissa ifrågasätter dessutom vår medlemstillströmning och försöker förklara bort den med att det är lätt att bli medlem. Visst är det lätt att bli medlem i PP. Varför skulle vi vilja göra det svårt för folk att visa sitt politiska engagemang? Det vore väl högst kontraproduktivt. Dessutom är det ganska så lätt att bli medlem i de flesta andra partier och politiska ungdomsförbund, så vi är inte ensamma om att vilja göra det lätt för våra medlemmar. Vi är däremot ganska ensamma om att faktiskt få en massa nya medlemmar.

Till skillnad från det som påstås här och där, så går vi igenom alla nya medlemmar och plockar bort fejkmedlemmar. Politikerbloggen slog igår på stort med att de minsann lyckats registrera “Kalle Kula” som medlem. De slog inte på stort med att “Kalle Kula” var bortplockad redan innan de gick ut med sin “granskning” och innan vi fått ett mejl från dem att de registrerat “Kalle Kula” Det var inte lika intressant att skriva om det.

Men som sagt, ta allt detta med ro. Det är bara ett tecken på att piratrörelsen börjar oroa etablissemanget och det är bara bra. De behöver ruskas om lite vänskapligt. Så, mitt bästa råd är: Håll huvudet kallt. Kommentera gärna felaktigheter om du snubblar över dem, men gör det som en pirat, dvs trevligt. Ju trevligare vi är, desto mer otrevlig och rabiat framstår motståndarsidan.

Slutligen vill jag bara tacka för alla trevliga och snälla kommentarer och tala om att jag är ledsen att jag inte hinner svara på alla mejl och telefonsamtal så fort som jag skulle vilja. Jag har blivit helt överöst av båda och håller så sakteliga på att arbeta mig genom mitt mycket angenäma lyxproblem. Har ni ringt eller mejlat mig, så kommer ni att få svar, men det kommer kanske att dröja lite.

Jag får ganska ofta lust att skriva blogginlägg med titeln “You CAN be like Xena!“, men eftersom jag readn gjort det, så funkar det ju inte riktigt. Det tappar liksom stinget. MEN, jag kan förklara varför jag får lust att göra det. Jag är nämligen fast övertygad om att vi alla mår bra av att ibland ha lite mer jävlar anamma. Att vi inte bara sitter och väntar på att saker ska hända, utan att vi själva ser till att de händer.

Efter den här helgen, borde jag dock skriva att ni ALLA redan är som Xena. Åtminstone de ca 16 000 av er som gjort slag i saken och gått med i Piratpartiet. Ni tar uppenbarligen inte skit och har lika mycket jävlar anamma som en hel armé av Xenor. Jag är mäkta stolt över att ni har valt att komma till oss och jag är övertygad om att vi tillsammans kan göra världen lite bättre och roligare. Jättevälkomna, allihop!

I lördags var jag med i TV4:s morgonprogram och det gick väl sådär. Jag blev intryckt mellan två hetlevrade män, som gillade ljudet av sina egna röster och tydligen inte hade fått lära sig att inte avbryta. Mitt bidrag till debatten blev ungefär att jag åtminstone inte framstod som en lika rabiat hagga som Dick Harrison. Men, man kommer ganska långt med att verka sympatisk, så det var inte en fullkomlig flopp. Orädda tittare kan se spektaklet här.

I dag satt jag tillsammans med Patrik Fältström i Gomorron Sveriges morgonsoffa och diskuterade hur framtiden ser ut för internet efter TPB-domen. Det känns som om det blev ett riktigt bra samtal. Patrik var trevlig och jag hoppas att jag får tillfälle att prata med honom om de här sakerna fler gånger. Jag tycker att vårt samtal blev ett bra exempel på att man kommer mycket längre om man diskuterar de här frågorna med ett öppet sinne och inte bara ägnar sig åt skyttegravskrig och pajkastning. Jag vill ha mycket mer konstruktiva samtal av den här typen.

Nåväl, jag har lärt mig att bloggposter blir roligare om man illustrerar dem med en käck bild. Därför får ni nu njuta av en bild av mig och min ständiga följeslagerska här på kontoret. Ja, hon står faktiskt bredvid mig och håller koll på vad jag gör varje dag. Det känns mycket tryggt.