För några dagar sedan spelade Nina Hagen på Berns i Stockholm. Jag var så klart där utrustad med allt man behöver för en Hagen-konsert: ett öppet sinne och min soulmate, Mattias.

Jag är en extremt svårflörtad kulturkonsument, men när jag väl faller så faller jag som en fura. När jag precis fyllt femton föll jag för Nina Hagen och det visade sig bli en långvarig förälskelse som fortfarande håller i sig även om hon inte alltid levererar på topp.

Då, 1989, tillverkade jag genast ett par kreativt utformade jeans med en bild av Nina ackompanjerad av texten “Nina for President!”. Byxorna var mycket fina, men var också väldigt high maitenance. Varje gång jag tvättade dem bleknade nämligen Hagen och behövde fyllas i med svart bläck och stort tålamod.

Det är nog tur att ingen kom på idén att göra Hagen till president. Det är alldeles lagom att Umeå lite otippat gjort henne till ambassadör för Kulturhuvudstadsåret 2014. Hagen har dock haft ett större inflytande på kulturvärlden än vad hon i dag får cred för.

Madonna lyfts fram som föregångare för det mesta som händer i popsvängen, men faktum är att Nina Hagen hade både haft och dumpat både farligt spetsiga bhar och Jean-Paul Gaultier innan Madonna blev hans poprebound. Jag har svårt att tänka mig att Gaga inte någon gång sneglat åt Hagens tidigare äventyr. Jag misstänker att det har en del i min Gaga-vurm och säkerligen också i Hagens Gaga-aversion. Hagen gjorde det mesta före de flesta, men creden kommer sällan hennes väg.

Jag har dessutom Hagen att tacka för mycket. Hon förde mig samman med min soulmate, Mattias. Innan Mattias och jag träffades satt vi varsin ände av Borlänge och lyssnade på Hagen akut övertygade om att INGEN annan i vår ålder gjorde det. En gemensam god vän kom på att det nog vore en bra idé om vi träffades. Det var den bästa idén någon kommit med i mitt liv. Jag fick inte en vän. Jag fick Mattias, kanske inte guds gåva till mänskligheten, men åtminstone till mig.

Jag och Mattias såg Hagen på Södra Teatern i mitten av 90-talet och det var en av de seriöst mest märkliga och bästa konserter jag sett. När nu Hagen ännu en gång spelade i Stockholm hade jag återigen med mig Mattias som sällskap, omoraliskt stöd eller vad man nu ska kalla det. Det är nämligen liiite läskigt att gå och titta på Hagen. När hon är bra är hon fantastisk. När hon inte är bra är hon … en smärre utmaning att älska även för oss redan frälsta. Mattias förstår allt det där.

När vi såg henne på Södra Teatern följde hon någon guru och det var Hare Rama och Om Namah Shivaya för hela slanten. Nu har hon gått och blivit helyllekristet frälst och kallar sin gamle guru för “satans verktyg” och annat smickrande. Tiderna förändras sannerligen. Hagen gör det också eller kanske inte alls.

Hagen har alltid gjort allt efter eget huvud och det gör hon nu med. De flesta artister curlar publiken med att sjunga två tredjedelar gamla slagdängor och en tredjedel nytt för att kränga senaste skivan. Hagen gör det inte. Hon sjunger det hon känner för utan någon större hänsyn till publikens eventuella önskemål. Just nu känner hon mest för att sjunga herrens lov och då gör hon det. Oavbrutet. Ungefär fem låtar in i konserten insåg vi alla lite motvilligt att vi inte skulle få se punkdrottningen über alles, utan istället hade hamnat på ett sent Kyrkans barntimme-möte lett av punkversionen av Maria von Trapp.

Jag vet att jag är billig, men jag vill nog trots allt höra en del gamla hits när jag går på konsert. Istället fick vi alla en inblick i hur tekniskt avancerad Gud verkar vara och att han får FRA att blekna. Vi fick veta att han tydligen håller koll på oss med sin radar, har en telefon med öppen linje och dessutom styr över vår DNA. Well, hatten av för covern av “Personal Jesus“, men jag saknade “Ave Maria“.

Efter ett tag kände jag mig en smula frustrerad och kände att det var tryggt att ha Mattias vid min sida. Han om någon förstår lönen och mödan i att älska Hagen. Men så kom det till slut två gamla hits och inte vilka som helst, utan två av mina absoluta favoriter: “Atomic Flash Deluxe” originalversion och ny liveversion) och Sinatra-covern “My Way”.

I de alldeles för korta minutrarna var det inte en utmaning att älska Hagen. Maria von Trapp var som bortblåst och vips så stod hon där, punkdrottningen. Som en oemotståndlig naturkraft, omöjlig att inte älska. Någonstans där kom jag fram till att jag faktiskt uppskattar att hon envist vägrar att curla mig. Jag vill inte bli curlad. Jag vill bli utmanad. Jag vill bli överraskad, även om jag inte alltid uppskattar varje enskild överraskning.

Konst är inte att skvalpa runt tryggt hemma i badbaljan. Konst är att kasta sig ut i havet på en bräcklig flotte utan att ha en aning om man någonsin kommer att se land igen. Konst ska vara en utmaning. Om den inte är det, så kan man lika gärna titta på BingoLotto. I sin roman “The Passion” skriver Jeanette Winterson att man ska “do it from the heart or not at all” och det är ack så sant.

På väg hem begrundade jag och Mattias noga vad vi upplevt. Till slut kom vi fram till att Hagen är som en sådan där gammal excentrisk faster som man bara inte kan låta bli att älska fast man vet att hon alltid kommer att förgylla familjemiddagarna med lika doser briljans och awkward moments. Hela hon är som titeln på hennes bästa platta: “Nunsexmonkrock”. Briljant och obekväm.

Ibland är den där fastern en större utmaning än annars, men ibland är hon lika lätt att älska som vilken hundvalp som helst. Det är hon till exempel när hon uppenbarar sig i svart latex, som en vacker och fantastisk tysk punkhybrid av Milla Jovovichs karaktär Leeloo i Det femte elementet och Æon Flux. Det gjorde hon 1986 i Roskilde.

Behold, Nina Hagen i sitt esse:

Eftersom Spotify verkar ha missat att Nina hagen fanns före 1989, så kommer det här lite gott och blandat: “Unbeschreiblich Weiblich“, “Seemann“, “Cosma Shiva“, “Zarah“, “Früling in Paris“, “Habanera“, “Smack Jack“, “Hold Me“, “Super Freak Family“, “TV-Glotzer“, “Antiworld“, “Erfurt & Gera“, “Ave Maria“, “My Way” (2004), och så avslutar vi med att låta Hagen tolka ABBA i “Like An Angel Passing Through My Room” och sjunga häcken av Nana Mouskouri i “Lili Marlene“.

SvD, Kulturbloggen 1, Kulturbloggen 2, Susanna’s Crowbar, Gaffa.

Inom parapsykologin talar man om psykometri, det vill säga möjligheten att avläsa ett föremåls energi och historia genom att röra vi det. Parapsykologi är en ”vetenskap” som är notoriskt urdålig på att producera någon form av handfasta bevis för sina teorier, så jag förhåller mig till parapsykologi med en sund och mycket väl tilltagen dos skepsis. Däremot tror jag att man är något på spåren vad det gäller just psykometrin.

Jag tror inte att någon spontant kan känna att Marie Antoinette har ägt en näsduk eller att en speciell snusdosa låg i general Custers ficka vid slaget vid Little Bighorn. Men om man verkligen kan bevisa att ett föremål tillhörde Marie Antoinette eller general Custer så utstrålar föremålet en viss inneboende energi som attraherar oss alldeles extra även om föremålet i sig egentligen inte är något att hänga i julgranen eller inte betydde speciellt mycket för personen som en gång ägde det.

Vad är då den här speciella energin? Den handlar naturligtvis om att känna sig nära en intressant personlighet eller ett spännande skeende genom ett föremål och om att ha något som finns i ett högst begränsat antal, något som alla andra inte har.

Egentligen är den där energin bara ett placebo, ett sockerpiller vars effekt är helt beroende av vår tro och vårt ego. Den där pirrande känslan infinner sig bara om vi verkligen tror att föremålet har det spännande ursprung som påstås. Om vi på minsta sätt tvivlar på föremålets proveniens blir det inget pirr alls. Då håller vi hårt i plånböckerna. Om vi däremot litar på den proveniens som presenteras för oss, ja då står plånböckerna genast på vid gavel.

Samma sak gäller tillgången. Det faktum att det finns få av något spelar egentligen inte någon roll alls när man väl kommit över ett exemplar. Om så hela världen plötsligt skulle ha var sitt exemplar av samma sak, så skulle ens eget exemplar fortfarande vara detsamma. Värdet sitter i huvudet på oss. Eller kanske i hjärtat, i känslan av att vara lite speciell och utvald. Det smickrar vårt ego.

Jag hade tänkte skriva ett blogginlägg om kopior och original tidigare i dag, men jag gjorde egentligen aldrig det. Jag skrev om budskap och avsändare, snarare än om artefakt och avsändare. Vad det gäller artefakter är ju budskapet detsamma oavsett om det rör sig om ett original eller en kopia. Förr i tiden kunde man möjligen hävda att originalet var av bättre kvalitet. Det kanske var det bättre swung i van Goghs penseldrag än i kopians. I dag är det annorlunda.

Vi har vi teknik som i många fall gör det möjligt att göra exakta kopior. Det är ingen skillnad på en bild-, text- eller ljudfil och en kopia av den. Det är samma sak. Det går inte att tala om äkta när originalet och kopian är exakt samma sak. Det är här upphovsrättsindustrin ser problem och jag ser möjligheter.

De ser ett problem i att de inte kan ägna sig åt exemplarförsäljning på samma sätt som tidigare, jag ser en fantastisk möjlighet att kunna kombinera i stort sett gratis och potentiellt global massmarknadsföring med chansen att koppla det hela till ett äkta mervärde som ger kulturkonsumenten något alldeles extra och kulturskaparen försörjning.

Vad är då det äkta mervärdet? Det är psykometrin, proveniensen, placebon. Det är den där extra energin som man liksom inte riktigt kan sätta fingret på. Det är den där underbara känslan i maggropen som man är beredd att betala mycket för. Nu kanske ni tycker att det känns fishy att jag förespråkar försäljning av sockerpiller, men i en tid där kopior och original flyter ihop till ett ligger det enda reella värdet i det som inte går att kopiera med ett par knapptryck: liveframträdanden, bioupplevelsen, exklusiva limited edition-utgåvor, specialutgåvor av andra slag, signerade exemplar, exklusiva förhandstittar. Det finns faktisk precis hur mycket roligt som helst att hitta på, intressanta korsbefruktningar och annat som ger det där pirret.

Jag måste erkänna att jag själv är en pirrjunky när det gäller kultur i alla dess former. Jag har försakat en hel del annat i mitt liv för att få mig det där kulturpirret till livs.

Jag samlar på signerade förstautgåvor av Jenaette Wintersons romaner. En del av dem är riktigt ovanliga. En av dem, en liten tiosidig historia kallad ”The Dreaming House” är bara tryckt i sammanlagt 176 exemplar. Alla är tryckta på handgjort papper. 150 av dem är signerade och numrerade. 26 av dem alfanumrerade och handkolorerade och signerade av Winterson och illustratören Ian Beck. Jag har en av varje. Den senare har jag bara sett till salu en enda gång och då köpte jag den för vad som för mig då var en månadslön. Den gav och ger mig massor av pirr och jag har aldrig ångrat att jag köpte den. Inte ens när jag levde på rotfruktssoppa i veckor och fick promenera överallt för att jag inte hade råd att köpa busskort för att jag lagt alla mina pengar på en bok jag förälskat mig i.

Lägg sedan till lite juicy proveniens så trumfar det vilken vanlig signerad förstautgåva som helst. Jag köpte två signerade förstautgåvor av Winterson som jag redan hade för att de var signerade till Rolland Comstock. För er som har ett liv och inte hinner bry er om sådana här saker kan jag berätta att han var en av världens största privata boksamlare. Han mördades för några år sedan hemma i sitt hus och mordet är fortfarande ouppklarat. Det är proveniens av det mer morbida slaget.

I väntan på att någon gång i mitt liv få förmånen att få förgylla min tillvaro och en av mina väggar med just den här målningen av Massimo Rao, så köpte jag en signerad utställningsposter och utställningskatalog från Steltmangalleriet i Amsterdam. Jag var fattig student och fick jobba en massa helger extra för att finansiera det inköpet, men det var det värt.

I går beställde jag en signerad limited edition vinylutgåva av Dolly Partons kommande cd ”Better Day”. Jag och 299 andra kommer att ha den. Det ger mig extra pirr att den är signerad och att vi är ganska få som kommer att kunna skryta med att ha den i våra samlingar.

Jag inser att jag är smått extrem i mitt samlande, men jag tror att alla kulturälskare har ett sug efter det där lilla extra. Det där som alla andra inte har. Det där som är lite extra personligt. Jag tror att alla har upplevt det där någon gång och betalat för det.

Det är svårt att förklara exakt vad det är. Jag tror att det är lättast att förklara det med att det är den där speciella energin man upplever när man är på en riktigt bra konsert. Det är så mycket mer än att lyssna på en ljudfil, man känner sig lite speciell som har förmånen att få vara där, det är en personlig koppling. Det är mervärde. Det är kulturpirr i sin renaste och ädlaste form. Det är känslan och upplevelsen som är dagens kassako, inte själva artefakten.

Det här är Stonehenge. Man beräknar att Stonehenge är ungefär 4500 år gammalt.

Organisationen English Heritage har ansvarat för Stone Henge i ungefär 27 av de åren. Det är ju trevligt och fint av dem. Det är dock mindre trevligt och fint att de tycker att det ger dem rätten att vara de enda som får tjäna pengar på foton av Stonehenge.

English Heritage har nu börjat skicka ut magsura brev till fotosajter där det finns bilder på Stonehenge att köpa. Jag kan inte riktigt låta bli att fundera på vad de stödjer sig på när de gör det. Om en fotograf tar en bild av mig, med eller utan mitt medgivande, så står det den fotografen fritt att sälja de bilderna utan mitt medgivande och utan att någon ekonomisk ersättning går till mig. Det är detta som gör det möjligt för paparazzo att tjäna storkovan på att Brad Pitt petar sig i näsan eller på att Britney “glömt” sätta på sig trosor.

Om man inte behöver medgivande från objektet i fråga när det är en människa, varför måste man ha det när det när objektet är en hög förhistoriska stenar? Jag kan förstå att en människa kan tycka det är jobbigt att hamna på bild i tidningen när man masar sig ut till brevlådan iförd morgonrock eller om man petar sig i näsan på offentlig plats, men det är ju ingen risk att Stonehenge kommer att skämma ut sig på bild. Stonehenge har stått där det står i tusentals år och kommer antagligen att stå där i några tusen år till utan att göra något som helst skandalöst. Stonehenge petar sig inte i näsan, glömmer trosorna hemma eller ler med spenat mellan tänderna. English Heritage har inget att oroa sig för.

Och om nu det värsta skulle hända, om Stonehenge helt plötsligt skulle tröttna på att bara stå där och få för sig att dansa lite cancan, så borde English Heritage bara vara själaglada över att det finns massor av folk med kameror på plats för att föreviga och sprida det historiska ögonblicket.

Vissa saker tillhör inte enskilda människor, företag eller organisationer. Vissa saker tillhör mänskligheten. Stonehenge är en av dem. English Heritage förvaltar Stonehenge. Det är inte samma sak som att äga något. Stonehenge är ett världsarv. Stonehenge tillhör oss alla. Det borde därför ligga i English Heritages intresse att så många som möjligt börjar intressera sig för Stonehenges långa historia. Att det finns massor av bilder på underverket i omlopp skapar goda möjligheter för just det.

Jag har full förståelse för att det kostar en del att pyssla om de där stenarna, men man har ungefär 887 000 besökare om året och om man räknar att de alla betalar ett snittpris i inträde om ca fem pund, så hamnar man på ca 4 435 000 pund om året bara på biljettintäkter. Man kan antagligen lägga till minst lika mycket för souvenirförsäljning, etc. Man får dessutom ca 2 256 000 i bidrag över en tioårsperiod för att pyssla om gräset kring Stonehenge. Jag misstänker att det dessutom kommer in en hel del andra donationer av olika slag. English Heritage borde verkligen inte behöva krama småpengar ur folk som fotograferar Stonehenge och lägger ut dem till försäljning på nätet.

En annan sak att beakta i sammanhanget är att English Heritage ansvarar för ca 400 olika platser av historiskt intresse i England. Jag kan inte låta bli att undra om de tänker börja skicka ut magsura brev om bilder på de 399 andra platserna också. Om det är deras plan, så kommer de att mycket effektivt bidra till att intresset för dessa 400 historiskt viktiga platser sjunker. Det kommer i sin tur att sänka besökarantal och biljettintäkter. Jag tror inte att det är det de vill. De ser bara inte konsekvenserna av det de gör. De väljer att bara tänka så långt näsan räcker och missar fullkomligt att de skadar det de fått i uppgift att skydda.

Och var går gränsen? Måste platsen vara identifierbar på bilden eller räcker det att bilden är tagen på platsen? Själv har jag en massa fina bilder från Sissinghurst Castle och Fountains Abbey. De flesta föreställer blommor eller någon liten arkitektonisk detalj eller sarkofag (ja, jag är morbid och gillar arkitektur), men det är knappast bilder som snabbt kan kopplas samman med varken Sissinghurst eller Fountains Abbey. Vad skulle hända om jag lade ut dem på en fotosajt?

Jag hoppas innerligt att English Heritage tänker om i den här frågan. Jag tror att de verkligen brinner för att värna om de platser de förvaltar. Jag hoppas att de till slut förstår att de genom sitt senaste tilltag är dumsnålt och bara sätter krokben för dem själv och de platser de har i uppgift att bevara till eftervärlden.

I dag tänkte jag göra ett litet nedslag i den kulturella verkligheten. Jag ska berätta hur denna verklighet ser ut för de allra flesta kulturskaparna här i världen, även för de man generellt uppfattar som framgångsrika. Alla som funderar på att göra kulturskapande till sitt yrke står nämligen inför ett prekärt val: Att bli en sellout eller att inte bli en.

Jag vet att det kan låta hårt och det är det också. Det är till och med fullkomligt förståligt att några väljer att bli sellouts. Men om de inbillar sig att det är en lättare väg än att inte bli det, så bedrar de sig. Inte nog med att de måste se sig själva i spegeln varje morgon och känna sig lite lätt illamående, deras liv kommer dessutom att förvandlas till en enda lång rad av konstnärliga kompromisser där de alltid kommer att dra det kortaste strået.

Livet som sellout är inte en dans på rosor. Generellt måste man till och med bli en sellout redan innan man ens vågar sig på att göra några trevande försök att uppvakta upphovsrättsindustrin med sina alster i hopp om att få skriva på ett fett kontrakt. Det är nämligen lättsmält populärkultur som efterfrågas. Talang och originalitet belönas generellt inte och bör därmed kväsas i sin linda. Det finns undantagsfall, men de är inte många. Kontrakten är dessutom sällan feta, annat än i sidantal.

Men anta att man faktiskt vill ägna sig åt lättsmält populärkultur, är det så hemskt? Nej, verkligen inte. Lättsmält populärkultur behös också, men det betyder inte att de som producerar den alltid har det så jäkla lätt. Först och främst är de där feta kontrakten bara ekonomiskt feta för upphovsrättsindustrin och ett ytterst fåtal kulturskapare. De flesta kulturskapare går i princip lottlösa, samtidigt som kontrakten effektivt stänger av andra vägar att nå ut och tjäna pengar. Dessutom kommer även den mest intet ont anande tuggumipoppare en dag att känna sig begränsade av upphovsrättsindustrns tvångströja. Till och med George Michael kände sig till slut konstnärligt hämmad av Sony Music. Det säger väl en del… (Även om man kanske skulle kunna önska att han valt att hämma sig lite på andra områden… Speciellt offentliga toalettområden.)

I kultur- och underhållningssvängen talas det talas om att saker ska vara “edgy”, men tro mig, “edgy” är inget upphovsrättsindustrin är beredd att betala för att grooma fram. När något edgy slår, så gör det oftast det för att den edgy kulturskaparen i fråga har jobbat häcken av sig alldeles utan upphovsrättsindustrins hjälp och bara kanske sveps upp av den när edgy börjat öppna folks plånböcker. Det allra vanligaste alternativet är dock att man groomar fram en blek kopia av det som var edgy och säljer den till högstbjudande som om det vore äkta vara. I de ovanliga fall de faktiskt lägger beslag på den äkta varan, så plockar de genast fram vinkelslipen och filar bort allt som någonsin var edgy.

Det är alltså inte så lätt som det kan verka att bli och vara en sellout. Men hur är det då att inte vara en? Att inte vara en sellout betyder att man tar saken i egna händer och det är inte heller en dans på rosor. Skillnaden är att man själv står vid rodret och att färre mellanhänder betyder större del av den ekonomiska kakan. Det är ett stort plus. Som fri kulturskapare behöver man inte springa gatlopp mellan konstnärliga kompromisser för att försörja sig. Man må få jobba häcken av sig, ingen har sagt att det är lätt, men man arbetar åtminstone för sig själv.

Men, marknadsföringen då? Ja, den är alltid ett problem oavsett hur man gör, eftersom marknadsföring tenderar att bli en kostsam historia. Man bör dock fråga sig hur många kulturskapare som faktiskt får ta del av upphovsrättsindustrins omtalade pr-maskineri? Förvånansvärt få. Mycket färre än de som blir lovade det och definitivt betydligt mycket färre än de som föreställer sig själv leendes på jättebillboards och i tv-reklam när de skriver under sitt kontrakt. En övervägande del av alla marknadsföringspengar läggs på en försvinnande liten del av alla kulturskapare. Den stora massan får dela på småsmulor och förlita sig på sin egen förmåga att nå ut till sin publik. Kort sagt, även OM du skulle lyckas få ett påskrivet kontrakt, så kan du räkna med att få sköta större delen av marknadsföringen själv.

“Ja, ja”, kommer nu några förmätna förståsigpåare att säga, “men alla vet ju att det bara är de som inte lyckas få något kontrakt som ropar sellouts till de som lyckas och försöker döva smärtan av sitt eget misslyckande med att kalla sig fria kulturskapare. Hur då fria? Fria från möjligheten att betala hyran! Hö, hö!”

Eftersom jag, trots allt, bara givit ut en roman på det fancy bonnierförlaget Wahlström & Widstrand innan jag bestämde mig för att bli frifräsare, så tänker jag inte använda mig själv som exempel på hur fel de där gloatiga förståsigpåarna har. Jag tänker istället förgylla er tillvaro med en kvinna som varit med betydligt längre och varit både ofri och fri kulturskapare: Siobhan Fahey. Här berättar hon lite om hur det är att vara kontraktslav:

För er som inte känner till Siobhan Fahey, så säger jag bara: Det gör ni nog, ni vet bara inte om det. Siobhan var i början på 80-talet insnurrad i punkscenen. När den började tröttna plockades hon och hennes polare upp av demonproducenterna Stock, Aitken och Waterman. All edgyness filades snabt bort och voilá så hade vi Bananarama.

Bananarama blev stora, men var tog punken och allt annat som fått de där tjejerna att sticka ut vägen? Det enda som efter några år visade att mina favoritbananer inte blivit helt industrilobotomerade och fortfarande hade humorn i behåll var en Beatles-cover tillsammans med French & Saunders, så mycket mer spännande än så blev det aldrig. Men vid det laget hade Siobhan redan fått nog, satt på sig paljett-catsuiten och dragit vidare till större och bättre saker: Shakespear’s Sister.

Det gick riktigt bra för Shakespear’s Sister också. Om man inte gillade dem var det en ren plåga att titta på MTV från 89 till 93. Men det finns olika sorters framgång. Jag är säker på att Shakespear’s Sister drog in en hel del pengar till sitt bolag, men tro för allt i världen inte att bolaget belönade det med varesig lojalitet eller konstnärlig frihet.

1995 hade Siobhan äntligen dumpat Marcy och spelat in det tredje Shakespear’s Sister-albumet “#3″ på egen hand. Första singeln hamnade på plats 30 på englandslistan, vilket naturligtvis var en besvikelse efter de tidigare framgångarna. Det gav skivbolaget kalla fötter och de stoppade hela utgivniningen av “#3″. Efter ett gäng framgångar, räckte det alltså med en enda halvmiss för att skivbolaget skulle två sina händer från Shakespeare’s Sister.

Siobhan gjorde det alla riktiga konstnärer gör i en sådan situation. Hon sa fuck off. Sedan kämpade hon i åtta år för att få loss mastern till den nya skivan, som skivbolaget naturligtvis vägrade släppa trots att de inte ville ha den. Efter många om och men fick hon till slut loss den och gav 2005 ut “#3″ på sitt eget skivbolag. Den kan man köpa här.

Min högst personliga åsikt är att skivbolaget bet sig i foten. “#3″ är Shakespear’s Sisters bästa album. Texterna är vassare och musiken mer intressant. Men jag anar att skivbolaget inte alls ville ha det där nya och intressanta. De ville antagligen ha något som lät exakt likadant som det som redan rullat på MTV i fyra år. Något tryggt. Istället för att ge publiken en reell chans att hitta den här pärlan, så valde man att fega ur och anta att publiken inte var redo för något nytt.

Siobhans historia är inte på något sätt unik. Det är så här upphovsrättsindustrin fungerar. Nytt är läskigt. Det är ju så mycket lättare att återanvända gammal skåpmat. Problemet är att skåpmat i längden inte gör någon glad. Inte kulturskaparna, inte kulturkonsumenterna, nej, inte ens bolagen. Kulturen behöver kontinuerliga injektioner av nya och fräscha idéer för att fortsätta vara intressant. Det är alltså viktigt även ur ett rent krasst ekonomiskt perspektiv. Vem vill köpa sådant man hört, sett eller läst hundra gånger tidigare? Det är något som upphovsrättsindustrin borde fundera lite på ibland.

Och medan de antagligen inte alls funderar på det, så tycker jag att vi andra ska ta och förkovra oss i den del av kulturens underbara värld som tydligen inte höll måttet enligt upphovsrättsindustrin. Jag har redan länkat till mästerverket där Siobhan och Dita von Teese läxar upp George Bush ordentligt i Agent Provocateurs underklädesreklam en massa gånger. Därför kommer här sprillans nytt ögon och örongodis, med lite extra bonus för alla gender benders där ute. Enjoy!

Det tar då alltid längre tid att pimpa bloggen än vad man skulle kunna tro. Men, efter en del nattarbete är bloggen nu pimpad. Inte helt färdigpimpad, men åtminstone så att jag kan kicka igång den igen. Det känns inte bra med för mycket nertid. Men, det är lite småpill med bilder och sånt kvar, så tänk på den här som en beta så länge.

Som ni ser är bloggen inte bara pimpad. Den är valpimpad! Det är val om mindre än 100 dagar. Jag tycker att det ska synas. Ordentligt. Kika runt och låt dig gärna inspireras till att pimpa din egen blogg. Jag vill se MASSOR av valpimpade PP-bloggar med MASSOR av valbling!

Så, vad är då nytt? Jag har delat upp bloggen i tre delar.

Överst – Piratrelaterade saker:
Inget nytt under solen här. Allt piratrelaterat hamnar väl synligt överst. Ni kommer inte att missa ett enda gräsligt uttalande av Beatrice Ask, hemska lagförslag eller annat som berör olika piratfrågor om ni håller koll på den översta delen.

Mitten – Blandad kompott:
På mitten kommer jag att sparka liv i mitt gamla “Dagens soundtrack”. Varför? För att det är kul. Det är dessutom intressant att få veta vad folk tycker om min fantastiska musiksmak.

Dessutom kan man lätt och överskådligt se det senaste inlägget i kategorierna: Fit for Fight (om min träning), Kultur, HBT, Spineless Fiction och Blandat.

Nederst – Mina litterära utsvävningar
Som ni vet är jag en ganska motvillig politiker. Jag är en författare som råkade bli politiker, inte en politiker som leker författare. Det finns det redan för många av. Detta faktum vill jag gärna ska synas på bloggen. Därför har jag lagt upp mina olika projekt längst ner: BadMatch, Not-So-Jolly Roger. Dessutom kommer jag under sommaren att köra en re-run på min roman Chefer från helvetet i något omarbetad version.

Bloggen innehåller dessutom lite nya features. Numera kan man till exempel välja exakt vilket rss-flöde man vill följa. Man kan följa allt eller plocka ut de kategorier man är intresserad av. Det innebär att ingen behöver känna sig spammad av saker de inte vill läsa om och jag slipper ta emot kagomål om jag inte håller mig i skinnet.

Jag har slängt in Tweetmeme-knappar, så nu är det lätt och smidigt att direkttweeta ut inlägg. En annan kul feature är att ni numera kan bli Flattrade om ni skriver riktigt bra kommentarer. Skriv bara in ert Flattr-id när ni lämnar en kommentar, så dyker det upp en Flattr-knapp bredvid er kommentar. Det betyder dessutom att ni har bättre Flattr-service än vad jag har, eftersom inläggsFlattret är lite buggigt, så att jag måste stoppa in mina egna knappar för hand tills vidare. Men, vad gör man inte för sina kära bloggläsare? Självklart rullar jag ut röda mattan för er.

Framöver kommer det lite fler features, men en sak i taget.

Jag inser att bloggdesignen är ny och inte klassisk och hemtam, men ta det med ro. Förändring är inte alltid så hemskt som det verkar. Bekanta er med den nya bloggen, vänj er, bli god vän med den. Jag hoppas att ni kommer att gilla den. Och om ni inte gör det, så vill jag att ni åtminstone försöker hitta en bra sak som ni gillar för varje klagomål ni skickar till mig. Det är viktigt att hålla ris-och-ros-balansen på en schyst nivå. Jag är ingen Unix-server, så jag behöver lite uppmuntran med mina felmeddelanden.

Och som sagt, det är en beta, så ni kommer att hitta länkar och bilder som inte funkar och en massa annat smått plock. Hojta gärna till om sådant. Felsökning är en sak där själv sannerligen inte är bästa dräng.

I går var det semifinal i melodifestivalen och det gick ju inte så bra. Tyvärr. Jag tyckte själv att det var ett klent startfält och Anna Bergendahl borde ha gått vidare. Men, eurovisionen är som resten av världen. De som har mest pengar glider igenom på ett bananskal till finalen (England, Frankrike, Tyskland, Spanien, om jag inte missminner mig) och resten får kämpa hårt. Sedan kastas de till vargarna, det vill säga folk som kombinerar dålig musiksmak med att ha ett telefonabonnemang som de inte är rädda för att använda. Det är hårt, men what to do? Nåväl, här hemma räddades i alla fall husfriden av att Irland gick vidare och att det var en skock svenskar som skrivit låten. Personligen undrar jag hur det kommer sig att Irland tycks ha ett outsinligt föråd av vackra flickor. Det kanske har något med deras vatten att göra.

Jag blir alltid lite nostalgist när det är eurovisiondags, så jag tänkte bjuda på några av mina personliga favoriter genom åren. Låtar som liksom fångar hela eurovisionens essens. Sätt på säkerhetsbältena, för nu kör vi:

Som ni alla vet är det mycket snusk i melodifestivalen. Ni minns väl Gina G:s “Just a little bit“, till exempel. Om ens snuskiga fantasi inte räcker för att tolka den ganska explicita texten kan man alltid ta hjälp av den suggestiva juckande dansen i bakgrunden, för att förstå vad det handlar om. Men tro nu inte ett ögonblick att det var bättre förr. Man var precis lika snuskiga då. Skillnaden var att man på den tiden använde mycket genomskinliga metaforer för att föra fram sitt osedliga budskap. Se bara på vår egen syndiga Ann-Christine Bärnsten. Plocka körsbär i min trädgård? Jo, jag tackar. Vi vet ju alla vad “pick someone’s cherries” betyder…

Men melodifestivalen är ju inte bara snusk. Den är mode. Ingen har väl glömt den oförglömliga “Dschinghis Khan” som svepte ett WoW-mode över världen ungefär trettio år före WoW. Och inte heller här var Sverige sämre. Ingen har väl glömt Abbas utmanande outfit i Brighton 1974. Kan det bli bättre? Nej, det kan det inte:

Eurovision är omgärdat av ganska stränga regler. Man får till exempel inte framföra politiska bidrag. Det går dock bra att sjunga om fred på jorden. Det gör Israel i princip varje år, men mig lurar de då inte och antagligen ingen annan heller. Israels största bidrag till eurovisionvar dock det bidrag som var mest kontroversiellt hemma i Israel. Medan Dana International blev bashad i hemlandet för att det av någon outgrundlig anledning tydligen inte var bra att låta sig representeras av en transexuell sångerska, så tog hon resten av världen med storm. Och inte var väl det så konstigt. Låten är bra. Dana är gorgeous. Och Jean Paul Gautiers vinnarklänning är så fin att man vill gråta en skvätt:

En annan, lite mindre flamboyant, kategori som alltid finns representerad i melodifestivalen är mer eller mindre svårmodiga flickor med eller utan gitarr. Anna Bergendahl kan nästan räknas in i den gruppen om man bortser från att hon är lite för glad. Tyskland 1982, Nicole, passar dock fint in. Hon sjunger dessutom om fred på jorden i sin “Ein bisschen Frieden“. Men Sverige är inte sämre. Innan Eva Dahlgren blev ung och stolt och senare gammal och bitter, så var hon också en av de där ganska så svårmodiga flickorna i melodifestivalen:

Och efter detta lilla upplyftande bidrag är steget inte långt till en annan favorit, zombieflickan på keyboard i Lordi. Utan henne vore “Hard Rock Hallelujah” inte alls lika kul. Men även om flickorna är en stor del av behållningen i melodifestivalen, så finns det ju en del manliga svärmorsdrömmar också. Spana bara in den här snajdige dansaren:

Ja, det börjar verka kärlek minsann. En Verka som definitivt får min kärlek är naturligtvis Verka Serduchka från Ukraina, som förgyllde finalen 2007. Bortsett från Abba, som är i en klass för sig, så är Verka min absoluta favorit genom åren. “Dancing lasha tumbai” är så bra att jag får ståpäls. Den har allt. Den är dansig, melodisk, rolig, smygpolitisk, transig och finstämd på samma gång. Jag tycker att den fångar precis allt vad Eurovision handlar om. Verka ser dessutom ut som en discofierad variant av en tysk tant jag en gång hyrde en lägenhet av i Uppsala. Bara det ger ju extra pluspoäng från Troberg-juryn:

Det lönar sig dessutom att söka på “Verka Serduchka” på YouTube. Där finns en massa kul låtar och, hör och häpna, en version av Rammsteins “Du Hast“. Ha så kul!

Det finns många olika former av kärlek. Monsterkärlek måste vara en av de allra finaste. Jag vet, för jag får det då och då av en stilig man i uniform.

Mackan Andersson är som ett Kinderägg. Han är tre saker på en gång. Han är en naggande god komiker. Han är en läskig författare. Och han är (detta är alltså Kinderägg-överraskningen) frälsningssoldat! I min tidigare fördomsfulla värld går nummer ett och två bra ihop. Nummer tre, frälsningssoldatdelen, måste jag tyvärr erkänna att jag inte trodde passade ihop med något alls, mer än möjligen med sjungande åldringar med sparbössor. Men, jag hade naturligtvis helt fel. Det går alldeles utmärkt att kombinera de där sakerna på ett föredömligt sätt, åtminstone om man är Mackan Andersson. Han är dessutom pirat. Bara en sådan sak!

Uppmärksamma läsare vet att Mackan redan förvandlat mig till zombie och skjutit huvudet av mig i en novell. Som om detta nu inte vore nog, så har han nu gjort mig till huvudperson i ännu en skräcknovell. Den här gången inspirerades han av att jag fick baggy pants på Piratpartiets kickoff förra helgen. Jag kommer naturligtvis att ta hand om de där ohängda Piraterna som baggypantade mig, men inte just nu. De ska se förvånade ut när min hämnd drabbar dem. Muahahaha!

Nåväl, det är med otrolig stolthet jag härmed presenterar Mackans senaste skräcknovell om mig. Ingen har tidigare lyckats förklara nyckeln till mitt politika engagemang på ett så fint sätt. Som tack kommer jag naturligtvis att skriva in en stilig man i uniform i mitt eget BadMatch-projekt. Det börjar verka monsterkärlek banne mig!

Scary Pants av Mackan Andersson

Ingen kunde komma ihåg att de någonsin sett Anna i kjol. Hon var helt enkelt inte en sådan kvinna som man tänkte sig kjol. Eller klänning, för den delen. Stridssele kändes troligare. Gul Kill Bill-overall. Skinnbrallor och linne och autmatvapen. Anna uppfattades av sin omgivning som en av de där kvinnorna som har mer gemensamt med Sarah Connor än med… well… i stort sett vilken annan kvinna som helst. Hon skulle inte skaka rumpan i någon hip-hop-video och skulle aldrig bli castad som någon typ av “damsel in distress”, om så samtliga bimbo-for-hire-skådespelerskor i Hollywood skulle dö råka ut för en samtidig, tragisk silikon- och brunkrämsförgiftning.

För två generationer sedan skulle hon kanske blivit kallad för “pojkflicka”. Om hon inte var inom hörhåll, i alla fall. Nu var hon en sådan kvinna som inte lät sig definieras av sådana stereotyper. En kvinna i byxor. Punkt. Och Dr Martens-kängor, förvisso. Men vad skulle väl vara så speciellt underligt med det?

—

Det var valår. Som vice partiledare för Piratpartiet var det viktigt att synas. Dels hade partiet i sig själv fått något av en pojkrums-image i media, och att visa att man inte stämde in i den mallen var viktigt i sig. Men dessutom hade Anna, som kom ur kulturbranschen (och ett par humaniora-examina), ett annat synsätt och en annan framtoning än många andra inom partiet. Så nu var det turnéer runt hela Sverige för att entusiasmera de egna och omvända de tvivlande. Det var inte bara valår i största allmänhet. Det var Valåret. Antingen skulle man komma in i Riksdagen till hösten, eller så skulle man antagligen lika snabbt som man vunnit sina tiotusentals medlemmar förlora dem igen. Mycket stod på spel.
Bara den här turnérundan på två veckor skulle hon och Rick – partiets ordförande – besöka sjutton olika städer och vara med om mer än tjugo event. Hittills hade de försökt att åka tåg så mycket som möjligt med norr om Klarälven fanns i princip inga tåg att ta och avstånden var så långa att hyrbil både blev för dyrt och framför allt skulle göra att de inte hann med alla möten. Alltså flyg.

Hon kunde inte sätta fingret på det. Ingenting utifrån antydde att det här var en speciell säkerhetskontroll eller så. Hon bara kände på sig att något var fel.
Rick gick först, fick ta av sig kavajen (med mobiltelefon, pennor, USB-minne, mynt, visitkortsetui och hörlurar), skärpet och slutligen skorna, samt lägga skor, nycklar och plånbok i en egen låda på transportbandet, för att sedan passera genom stålbågen. Både hon själv och Rick hade lärt sig att så fort de hade med sig datorer tog säkerhetskontrollen tio gånger längre tid, så numera reste de lätt när de flög.
Men trots detta blev Rick stoppad. Och inte för att det pep någonstans, utan av något annat skäl. Rick kastade en orolig blick på Anna, som inte hade börjat att förbereda sig för kontrollen ännu. Hon reste sin iPhone och började filma.
Rick började att högt repetera allt som säkerhetsvakter och civilklädda poliser sa till honom, när de försökte få honom att gå åt sidan och följa med.
- Vad är detta?
Anna fnissade inombords. Rick var inget om inte duktig på att spela teater.
- Så ni menar att jag är misstänkt för något?
De sa något som hon inte hörde, men Rick repeterade som från ett manus.
- Upphovsrättsbrott? Men detta är ju en säkerhetskontroll? Dessutom på ett inrikesflyg?
Ytterligare något sades och de två civilklädda poliserna kom fram för att flankera Rick. Anna filmade intresserat.
- Fullständigt oacceptabelt. Jag tänker inte följa med någonstans. Jag har inga saker med som är farliga för någons säkerhet och detta är en säkerhetskontroll. Ni kan inte neka mig att följa med planet.
En av de civilklädda polismännen handklovade Rick och de började släpa bort honom. Han slängde en blick mot Anna som betydde ungefär “får du med det här på video?”. Anna nickade.

Det var då hon kände handen på sin axel.
- Du ska nog hänga med här.

—

- Du har alltså försökt att hindra två polismän i sin myndighetsutövning.
- Är det här ett förhör? För jag hörde ingen fråga där.
- Än så länge förklarar jag bara varför du är här. Vidare har du piratkopierad data på din iPhone. Inte snyggt. Upphovsrättsintrång kan ge fängelse, vet du.
- Kom igen. Om vi åker hem till mig så ska jag visa att jag äger de där filmerna…
- På DVD. Inte i iPhoneformat.

Anna svor lågt. Det här var bara för töntigt. Både hon och förhörsledaren insåg varför hon satt där, nämligen för att hon hade retat upp snutarna genom att filma dem. Det var trakasserier och det var inget som skulle leda till någon rättegång och de visste det båda två. Det här var slöseri med skattepengar, med tid och med mentala resurser.

- Idioti…
- Ursäkta, vad sa du?
- Det här är idioti. Vi sitter i ett förhörsrum och diskuterar ett brott som är att jämställa med snatteri. Det enda ni kan göra är att försöka ta bort filmen från min iPhone, men sedan måste ni lämna tillbaka den. Och hoppas att jag inte kan gräva fram den ur minnet och skicka till WikiLeaks.
- Du verkar väldigt aggro. Har du tagit något?
Någonstans i bakhuvudet började en alarmklocka ringa. Snutar som använde “du verkar påverkad av droger” som sätt att få folk att hålla käften eller göra som de sa. Å andra sidan kunde de ju ta prover och kolla hennes blod. Hon hade inte tagit något och hon skulle bli släppt ändå.
- Nej, jag har inte tagit något.
Polismannen log elakt.
- Jo, jag tror det. Bestämt. Jag misstänker rent av att du kanske försöker smuggla något.
Nu insåg hon plötsligt vad som hände…
- Nej…
- Jo. Jag tror att vi får göra en utökad kroppsundersökning här. Jag är ganska säker på att det behövs.
Anna fick panik.
- Det får inte gå till så här…
- Nej, det är faktiskt riktigt. Så jag ringer efter läkaren, som kommer så fort han kan. Kan inte ta mer än någon timme.

Hela huvudet var alldeles blankt av skräck. Förhörsledaren log, reste sig och lämnade henne ensam med paniken.

—

Hon hade inte tagit av sig byxorna inför någon annan sedan hon var i badhuset som barn. Men det var ju innan puberteten och innan allt förändrades där nere.
Anna tänkte inte på sig själv som speciellt pryd, men vissa saker Talar Man Bara Inte Om. Vad som fanns nedanför naveln var en sådan grej. Det var Privat. På något plan var just själva idén att det skulle få fortsätta vara Privat just själva skälet till hennes politiska engagemang. Ingen, inte ens de allra närmaste, visste vad hon hade för favoritfärg på underkläderna.
Hon hade slutat att gå och simma på badhuset, för att slippa byta om inför andra. Hon hade aldrig, ens när hon började träna, funderat på att börja på gym av samma skäl. Det var löpning som gällde – ut i offentligheten ombytt, byvta om och duscha i hemmet. Det var nästan så att hon inte använde offentliga toaletter, trots att hon insåg att hon var fånig.

Men ingen hade någonsin sett henne utan byxor.

Hon vände sig med ryggen till, medan hon sakta knäppte upp de säckiga arbetarbyxorna. Hon försökte låta bli att gråta, men när hon drog ner brallorna och hörde hur doktorn drog efter luft och sedan dunsarna när han och förhörsledaren svimmade av kunde hon inte hålla tårarna borta. Hon vände sig sakta om, drog upp byxorna igen och knäppte omsorgsfullt
om tentaklerna.

Dagens andra Netopia handlar om e-böcker och det är ju något som är right up my alley. Jag har ju inte bara varit bokförlagschef. Jag är dessutom författare och har jobbat som översättare. Kort sagt, jag har sett bokbranschen från diverse olika håll och har en del att säga om den i sin helhet och om e-boksmarknaden i synnerhet.

Låt oss börja med Bonniers nya slavkontrakt … förlåt, jag menar naturligtvis e-boksavtal. När man köper utgivningsrättigheter, så köper man generellt för en sorts utgivning i taget och den är dessutom tidsbegränsad. Till exempel kan man köpa rätten att ge ut en bok i inbunden utgåva på sju år eller i pocketutgåva på fem år. Det är ett tämligen väl fungerande system.

E-utgivning har inte intresserat förlagen nämvärt mer än det senaste året. Det är nämligen nu man börjat känna lukten av pengar. E-böcker är ur förlagens synvinkel en bra produkt. Den är billig att producera och distribuera, vilket innebär låga breakeven-nivåer. De borde helt enkelt kunna vara en bra affär redan som det är. Det tyckte inte Bonnier. De ville sänka kostnaderna ännu mer. De hade de kunnat göra genom att sluta med kopieringsskydd som kostar licenspengar. Det ville man dock inte. Istället valde man att kapa på vad man tydligen ansåg var en mindre viktig utgift, nämligen royaltyn till författaren.

Standardroyaltyn på en vanlig svensk, inbunden bok ligger på cirka 27% på f-priset (förlagens pris till bokhandeln). Dessutom tillkommer ett garantihonorar på 50% av den första utgåvan. För e-böcker tycker Bonnier att det inte behövs något garantihonorar. Dessutom anser man att 24% på ospecificerade nettointäckter räcker gott för e-böcker. Det betyder i praktiken att mycket väl kan bli inga pengar alls. Avtalet är dessutom inte tidsbegränsat. Och inte nog med det, man tvingar dessutom författarna att skriva på ett e-boksavtal. Om man inte vill ge bort sina e-boksrättigheter för futtiga eller inga pengar på livstid, så kan man inte längre räkna med att Bonnier ger ut pappersboken heller. Det är många författare som valt att lämna Bonnier på grund av detta och jag klandrar dem verkligen inte. Om mitt förlag hade prioriterat att betala ut licenspengar till kopieringsskydd framför att ersätta mig, den som faktiskt skrivit själva boken, så skulle jag be dem fara och flyga dit solen inte skiner.

Som om detta inte vore nog, så säger Bonniers digitalutgivningsansvarige, Magnus Nytell, om och om igen att e-böcker inte får vara för billiga. De måste kosta bara snäppet under en pappersbok. Hmmm… Det innebär att förlaget betalar mindre för produktion, distribution och royalty, men ändå förväntar sig att kunna ta ut nästa samma höga pris som för en pappersbok. Tror Bonnier att bokälskande konsumenter är dumma i huvudet?

Förläggareföreningen har givit ut en liten skrift om e-böcker med den talande titeln: “E-boken – lätt att göra, svår att sälja“. Ja, men det tror väl fan det! Det är alltid svårt att sälja saker till hutlösa överpriser. Folk är inte dumma. De betalar gärna ett skäligt pris, men då ska det också vara skäligt.

Men förlagen sätter även krokben för författare på andra sätt. Nyligen lanserade Författarförbundet tjänsten Deja Vu. Den hjälper författare att själva ge ut sin backlist som Print-On-Demand. Det är en utmärkt idé. De allra flesta böcker som trycks kommer aldrig i någon andra utgåva. När de är slut så är de slut. Förlagen har inget intresse av att trycka fler böcker om de inte förväntar sig en ganska stor försäljning. Så, den backlist vi talar om är alltså sådan som förlagen i princip redan ratat. Nå, hur reagerade då Bonnier på Författarförbundets tilltag? Man avbröt omedelbart alla förhandlingar med författarförbundet, eftersom man ansåg att de gått och blivit ett konkurrerande förlag.

DN:s ledare förutspår att litteraturen kommer att bli nästa krisbransch. Det tror jag inte ett ögonblick på. Litteraturen är till att börja med inte en bransch. Den är en kulturföreteelse. Förlagsbranschen kanske kommer att se väldigt annorlunda ut om några år, men det kommer bara att gagna litteraturen. Just nu är den utbredande bestsellerismen ett reellt problem. Litteraturen likriktas, vattnas ur. Den blir tråkig och litterärt ointressant. Därför är det viktigt att uppmuntra de förlag och framför allt de författare som väljer att söka nya vägar. De finns redan och det är de som är litteraturens framtid, inte horderna av mer eller mindre trista spänningsförfattare som säljer på ett snyggt omslag, snarare än på ett intelligent innehåll.

Jag tror på litteraturens ljusa framtid. Pappersböckerna kommer att finnas kvar länge än, men e-boken kommer att bli en viktig del av litteraturens framtid. Som jag skrev för ungefär ett år sedan, är jag dessutom övertygad om att e-boksformatet kommer att locka fram nya, spännande litteraturformer.

Varför skriver då Netopia om detta? Per Strömbäck vill naturligtvis försöka visa att piratkopieringen ställer till det för våra svenska författare. Om han menar allvar med sin sympati för våra stackars författare, så borde han först och främst ta en ordentlig titt på hur det står till i förhållandet mellan förlag och författare. Det är i min mening ett i allra högsta grad destrukitivt förhållande, som är i behov av lite yttre hjälp.

Författarnas och litteraturens största problem är sannerligen inte piratkopiering, utan det faktum att många förlag sedan länge slutat att bry sig om dem.

Jag tillbringade gårdagen med två saker. (Tre om man räknar att jag städade mitt kontor, så att jag kan jobba i lugn och ro utan att vara rädd för att något skulle falla ner och träffa mig i huvudet.)

Det första jag gjorde var att läsa Nick Caves nya roman “The Death of Bunny Munro” ackompanjerad av Abba. (Hell yes, folk som inte förstår det kulturella världet i kulturkrockar är mesar!) Nåväl, jag ogillar regelrätta recensioner skarpt, för de säger mer om recensenten än om verket de tror sig kunna bedöma. Därför tänker jag inte säga så mycket mer om boken än att om man gillar Nick Caves musik, så kommer man antagligen att tycka om boken. Den påminner mig om gamla klassiska album som “Henrys Dream” och “Let Love in” och en hälsosam dos av “Murder Ballads”. Allt är usökt sjabbigt och fantastiskt.

Jag testade ljudboken först, men jag måste pinsamt erkänna att Caves australiensiska dialekt signalerar “surfer dude” i mitt huvud och det funkar inte riktigt med texten. Det är dock mina associationer som är skruvade och säger ingenting om Caves uppläsning i sig. Om ni inte är lika fåniga som jag, så tycker jag definitivt att ni ska ge den en chans. Och är ni lika fåniga som jag, så kan ni ju alltid läsa pappersboken.

Och för att ni ska komma i stämning får ni njuta av lite klassisk Cave: “Papa Won’t Leave You, Henry”.

Kuriosa: Jag hörde förresten på bokmässan att någon tänkte döpa sin dotter till “Blixa” efter Blixa Bargeld och det är i sådana stunder man ångrar att man inte skaffat barn. Blixa är ju ett alldeles fantastiskt namn. Med ett sådant namn kan man ju inte bli något annat än en actionhjältinna.

När jag läst ut “The Death of Bunny Munro” kände jag mig så inspirerad att jag genast nålade upp ett gigantiskt papper på väggen och i ett huj mindmappade upp mitt nya romanprojekt från början till slut. Jag trodde att jag inte hade låtit det gno runt i huvudet tillräckligt länge, men det hade jag tydligen. På bara ett par timmar hade jag samlat upp alla lösa trådar som behövde samlas upp och klurat ut hur de skulle leda fram till den spektakulära upplösningen på ett oforcerat och bra sätt. Det ni. Kurser i kreativt skrivande är inte the shit. Bra och inspirerande litteratur är the shit.

Och nu tänker jag klicka mig in hos Mackan och se om man får veta mer om vad som hänt med stackars “Anna” som eventuellt är i zombiesarnas klor…

Det som fascinerar mig allra mest med internet är att det uppmuntrar till samarbete. Jag har befunnit mig på nätet sedan 1994, men det är egentligen inte förrän jag började blogga som jag insåg nätets fulla potential, men innan jag förstod var jag tyvärr tvungen att gå på ett par nitar.

Jag gjorde min första hemsida 1995. Anledningen till att jag skaffade mig en “HTML For Dummies” var att jag ville samla information om Jeanette Wintersons böcker för mig själv och andra intresserade, sedan jag insett att det då fanns noll och inget om dem på nätet. Jag handkodade en ganska rejäl sida och fick en massa besökare, inklusive Jeanette själv. Eftersom jag fick kontakt med en ganska ansenlig mängd forskare runt om i världen som skrev om hennes författarskap, hade jag långtgående planer på att skapa någon form av on-line bibliotek bestående av litteraturkritiska texter som på ett eller annat sätt behandlade Jeanettes litterära gärning. Tanken var att alla frivilligt skulle bidra med sina allster för att på så sätt göra jobbet lättare för alla.

Tanken var god, men den föll ganska platt. Alla, utom en tapper portugisisk litteraturforskare som var 100% på, meddelade att de tyckte att det var en alldeles utmärkt idé och att de gärna ville ha tillgång till en sådan textsamling, men att de tyvärr inte kunde bidra med några egna texter, eftersom det skulle kunna hindra framtida publicering av dem. Och så föll den idén innan den ens hade fått chansen. Trist.

Resultatet blev att en massa intressanta samtal uteblev, att kontakter inte knöts, att forskningsarbetet kring en viktig författares texter stannade upp och harvade på i snigelfart i några år för länge. Och varför? För att de som hade kunnat bidra till något stort var för rädda för att dela med sig och samarbeta.

Några år senare började jag och en god vän att skriva en blogg som hette “Chefer från helvetet”. Den fick snabbt många besökare och efter några veckor satt vi med ett påskrivet förlagskontrakt i händerna. I samtal med förlaget beslutade vi oss gemensamt för att avveckla bloggen, för vem skulle vilja betala för något de kunde läsa gratis på nätet? Jag har ångrat det beslutet många gånger. Vi skulle ha fortsatt att blogga, hållit trycket uppe och inte givit våra, vid det här laget, tusentals bloggkläsare en chans att glömma vår galne, danske chef Preben. I stället lät vi rädslan för att dela med oss skrämma oss till att fatta ett felaktigt beslut, som varken gjorde oss eller romanen en tjänst. (Numera kan ni dock läsa romanen på nätet. Alldeles gratis! Slutet gott, allting gott.)

Det var inte förrän jag kom i kontakt med piratrörelsen som jag förstod nätets verkliga kraft och hur man får tillgång till den. Man måste helt enkelt släppa sitt kontrollbehov. Nätet är ett hav som inte går att kontrollera. Det enda man kan göra är att lära sig att navigera, så att man kommer tryggt i hamn. Det fina är att man inte är ensam. Om ens egen skuta är en skorv finns det alltid någon som kastar ut en tamp till en och hjälper till, men bara om man själv är beredd att sträcka ut handen till någon som kanske inte ens har en skorv.

De som försöker kontrollera nätet kommer inte att få några överräckta tampar eller utsträckta händer. De kommer att segla på grund och förgöra sig själva även om de seglar runt i flådiga lyxjakter med svindyr radar. På nätet är samarbete den verkliga valutan. Man kan ha hur fina verktyg som helst, men om man inte vet hur man ska använda dem kommer man likt förbannat att såga av sig tummen.

Samarbete innebär också att man inte kan låsa in sig inom sin egen grupp eller sitt eget företag. På nätet måste man samarbeta över gamla gränser. Att bara tänka på sitt eget bästa är självmord. På nätet hjälper man sig själv genom att hjälpa varandra, även om man i normala fall konkurrerar. Nätoperatörernas debattartikel i SvD i går är ett strålande exempel på detta. De är konkurrenter, men de samarbetar för ett högre mål som gynnar dem alla.

Jag har skrivit en del om bokbranschen på sistone och kommer att fortsätta att göra det. Dels för att det är den bransch jag kommer från och tycker mycket om, dels för att det är en lite vilsen bransch som står inför en stor förändring som den inte riktigt vet hur den ska ta sig an. Man slits mellan en vurm för någon sorts förlorad glanstid (som jag inte ens är säker på om den någonsin funnits) och en rädsla för vad framtiden har i sitt sköte. I stället borde man släppa lite på sitt kontrollbehov och öppna dörren för okonventionella samarbeten förlagen emellan. Det bästa för bokbranschen är inte att enskilda förlag går bra. Det bästa för bokbranschen är att bokbranschen i sin helhet går bra. Det tjänar alla på. Vägen dit går genom samarbete, inte bara inom branschen, utan också med aktörer utanför den traditionella bokbranschen. Men… Inget av detta kommer att hända om man inte vågar släppa taget.