Det har dykt upp en ny tag på twitter som fångat mitt intresse: #homoriot. Den ser ut att kunna få samma spridning och genomslag som #prataomdet fick.

Tanken med #homoriot är att berätta om de fördomar som hbtq-personer dagligen stöter på i sina liv. Taggen höjs till skyarna och jag har under dagen fått otaliga påstötningar om att jag MÅSTE följa den för att jag är flata. Men nej, jag MÅSTE sannerligen inte följa någon tag, speciellt inte för att jag är flata.

Men, eftersom jag är en smula twitterberoende har jag så klart följt den i alla fall. Det skrivs inte mycket i den som jag inte kan relatera till utifrån personliga erfarenheter. De som faktiskt MÅSTE följa taggen är ironiskt nog alla de som inte fattar att det är just de som behöver läsa det som står i taggen.

Ni vet vilka jag menar. Alla de där som tycker bögskämt är skitkul. Alla de som tycker att två flator by default är en trekant waiting to happen. Alla de som tror att man inte märker när de undviker att nämna något som överhuvudtaget har med ens läggning att göra. De som undrar vad “DU” ska göra i sommar fast de vet att man har en sambo sedan flera år tillbaka och naturligtvis inte har några planer på att tillbringa sommaren utan henne.

Jag hade kunnat bidra med massor av tweets i #homoriot-taggen, men jag känner mig tveksam. Jag hade kunnat berätta att det suger att:

• känna sig tvingad att som tonåring hålla sin flickvän hemlig i två år.
• få en flaska i huvudet på Hultsfred för att någon hade synpunkter på mig och mitt sällskap.
• bli erbjuden både tre- och fyrkanter för att det skulle vara “hett med två brudar”.
• hela tiden presenteras som “kompis” och “vän” under ett flerårigt förhållande.
• gå in i väggen på grund av jobb och få en psykolog som insisterar på att det beror på min “livsstil”.
• pussa flickvännen hejdå på busshållplatsen och hoppas att ingen våldsam typ på bussen såg det så att hon kan råka illa ut.
• inse att det där med att skaffa barn har man kanske mest struntat i för att samhället gjort sitt bästa för att avskräcka sådana som mig från det.
• få hundratals kommentarer om att jag är en ful och manhaftig flata från någon som vill slå sönder mina ben med en spikklubba.
• få höra att det där med hbtq-frågor är ointressant i Sverige där alla ändå har samma rättigheter.
• tänka att jag kanske blivit bortskickad om jag inte fötts i Sverige.
• jag är öppen offentligt bland annat för att slippa komma ut om och om igen.

Men jag vill inte berätta om sådana saker. Det tar emot. Jag vill berätta om helt andra saker. Jag vill berätta att:

• jag numera oftast orkar strunta högaktningsfullt i vad folk tycker.
• jag har ett jobb där folk behandlar mig och min flickvän precis som alla andra.
• jag har en flickvän som älskar mig och aldrig skulle degradera mig “kompis” eller “vän”.
• vi ska gifta oss så snart vi lyckas med konststycket att ha semester samtidigt.
• jag insett att jag är en riktig Svenssonflata.
• jag har insett att oavsett vilka signaler samhället skickar ut, så är det faktiskt vi som bestämmer om vi ska ha barn eller ej.
• ju mer öppen jag är, desto längre bort håller sig de bigotta trollen
• jag har lyxen att då och då få läsa mejl från personer som säger att min öppenhet spelar roll för dem.
• jag jag trivs alldeles utmärkt med den jag är och att mitt liv är pretty darned fantastic.

Det är sådant jag vill berätta om. Det gör mig gladare och starkare att berätta om de positiva sakerna än om de negativa sakerna. Visst, ibland har livet sugit ganska fett, men jag har sugit tillbaka varenda jäkla gång. Det är därför mitt liv ser ut som det gör i dag. Nyckeln är att aldrig någonsin tappa sugen.

Alla finner styrka i olika saker. Det har funnits perioder när jag också känt att jag behövt berätta för någon om allt det dåliga. Men nu vill jag berätta om allt som är bra. Det känns nästan som om jag är lite rädd för att låta allt det där dåliga smitta av sig på allt det där som är bra. “Don’t jinx it”, som min svärmor säger om allt och inget.

Med det sagt, jag kommer att fortsätta att följa taggen och jag hoppas framför allt att den letar sig ut till dem som verkligen behöver läsa den. Se till att den letar sig ut till dem. Den når precis så långt ut som våra retweets bär den.

I Spanien har homosexuella fått gifta sig sedan 2005. Nu vill det konservativa partiet Partido Popular återkalla lagen och ogiltigförklara de äktenskap mellan homosexuella som ingåtts sedan 2005. Även i Kalifornien har man velat fram och tillbaka i samma fråga.

Här hemma i Sverige får transsexuella, som Isobel Hadley-Kamptz påpekade i en tweet, skilja sig när de ska genomgå könskorrigerande kirurgi.

I Sverige ser man dessutom mellan fingrarna med både svensk lag och internationella överenskommelser och betalar dyra flygresor till hemlandet för hbtq-flyktingar när de av någon outgrundlig anledning valt att inte stanna hemma i ett schyst land där de har den lagstadgade rätten att slippa springa runt och berätta för alla och envar vem de ligger med.

Till och med om vi hbtq-personer tror att vi vill höra trampet av små fötter hjälper staten oss lite extra. Medan andra fastnar i att byta blöjor, snyta ungar och köpa ut billigt vin i arton år, så låter man bli att uppfylla lagen bara för att hbtq-personer ska få slippa.

Ni förstår alla vart jag vill komma med detta, eller hur? Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Somliga får tjusig VIP-behandling medan alla andra, de där som bara har helt vanliga helyllesvenska Svensson-perversioner, tvingas gifta sig vind för våg. Ingen står upp och skyddar dem från deras egna val, fast vi vet att massor av giftermål slutar i misshandel, allmänt elände och skilsmässor. De får inte ångervecka och lyxig betald hemresa när de inser att de valt att semestra på ett otrevligt ställe. Och inte slipper de undan den massiva propagandan för att skaffa barn i form av gulliga kärnfamiljsreportage. Fy fan, säger jag!

Som hbtq-person åker man räkmacka genom livet. På vissa ställen behöver inte ens anstränga sig för att försöka få ett äktenskap att fungera bra. Nej då, staten fixar alles åt en genom att låta en slippa att gifta sig. Är man transsexuell eller har turen att bo i Spanien behöver man inte ens fixa skilsmässan själv. Det fixar staten. Hur smidigt som helst. Man behöver inte ens känna någon större press att föröka sig och ta ansvar för släktets överlevnad. Även denna tunga börda förväntar sig staten i första hand att alla andra ska bära.

Med så lite ansvarstagande är det inte så konstigt att livet för hbtq-personer världen över är ett enda champagnebubbel och la doce vita. Faktum är att vi hbtq-personer lever så intressanta liv på andras bekostnad att till och med FRA ger oss VIP-behandling. Vi är så spännande att informationen om våra liv smäller lite högre än informationen om andra i den internationella byteshandeln av information. Man kan ana att detta leder till flådiga mottagningskommittéer och än mer särbehandling för dem som redan fått lyxig hemresa betald.

Det är bara att inse, folks. Vi lever i en värld där INGENTING är flatornas fel och där den svenske integrationsministern hellre ljuger om FRAs systematiska diskriminering av medborgare än att utsätter sig för hbtq-folkets vrede.

Ja, ni ser själva. Det här sker till och med här hemma i Sverige, där man kanske kunde hoppas på lika rättigheter och likhet inför lagen. Det måste bli ett slut på den här tramsiga särbehandlingen. Vi kan inte ha A- och B-lag i samhället.

Det är hög tid att jag och andra hbtq-personer tvingas att ta eget ansvar för vem vi gifter oss med. Vi får väl skylla oss själva om vi gifter oss med en rugguggla, precis som alla andra. Vi måste, precis som alla andra, ta eget ansvar för om vi fattat det korkade beslutet att resa till ett land med evig vinter där man hela hela tiden tvingas basunera ut vem man ligger med till alla och envar. Det är helt ohemult att förvänta sig att den svenska staten ska tillhandahålla ångervecka och betala lyxig flygresa hem när man tröttnat på att berätta för alla svenska myndigheter vem man ligger med och längtar hem. Det är faktiskt chockerande att så många hbtq-personer ovanpå allt detta ändå har fräckheten att vältra över ansvaret för släktets överlevnad på andra medan de själva lever de där spännande liven som FRA byter information om med sina kompisar.

Jag tycker faktiskt synd om alla som är sådär helyllesvenskt Svensson-perverterade. Tänk vad ni har fått stå ut med! Olyckliga äktenskap och resor som ni själv får betala. Och tänk på allt merarbete ni fått för vår skull. Först tvingade vi er att sitta och skriva alldeles speciella lagar bara för oss. Sedan tvingade vi er att bryta mot dem bara för oss. För att inte tala om all fritid ni lagt ner på att göra oss alla de där små subtila extratjänsterna som ni nog inte ens tänker på, men som får oss att känna oss lite extra speciella i vardagen.

Helt ärligt, med tanke på allt jobb andra lagt ner för vår skull är det faktiskt inte konstigt att folk inte orkar mer och väljer att leva i förnekelse för att slippa inse skillnaden mellan hur de själva och andra behandlas. Det är naturligtvis lättare att inte se än att behöva försöka göra något åt problemet. Därför är det extra viktigt att vi hbtq-personer börjar ta vårt ansvar och tar itu med problemet. Jag vet att det kan verka osannolikt, men det kan komma en tid då det är vi som alltid tilldelas ett av samhällets kortare strå. Man kan dock inte låta orättvisor fortgå bara för att man själv är den som njuter ojämlikhetens sötma.

Jag har redan sagt detta till en nationaldemokrat som oroade sig för hur det skulle gå för mig här i livet, men jag vill ändå säga det igen till er: Sluta gulla med mig och mina hbtq-vänner. Vi förtjänar det inte.

Min husgud, Dolly Parton, fångade orättvisan perfekt när hon en gång tillfrågades om hon tyckte att homosexuella skulle få gifta sig. Hon svarade:

Hell yes! Why shouldn’t they suffer like the rest of us?

Så rätt hon har, Dolly. Här i Sverige får vi ju faktiskt äntligen lida precis som alla andra, men som synes ovan finns det fortfarande en del orättvisor att ta itu med.

Alla ska ha samma rättigheter. Samma lag ska gälla för alla. Det är egoistiskt av oss att sitta och njuta av VIP-behandling när andra har det svårt och får kämpa på bäst de kan utan någon extra hjälp från samhället.

Dolly och jag är inte ensam om att ha gjort denna viktiga observation. Ellen DeGeneres fru, Portia de Rossi, har också rannsakat sig själv och bett om ursäkt för sitt egoistiska beteende:

(Om ni inte förstår varför inlägget är illustrerat med en bild av Fontani di Trevi i Rom, så tillhör ni definitivt den där förfördelade Svensson-perverterade gruppen och bör genast börja kämpa för er rätt till jämlikhet. Bara så att ni vet. )

I dag är den tio år sedan den första Sagan om ringen-filmen av Peter Jackson hade premiär. Det får en att känna sig lite gammal, eller hur?

Det firar SF-, fantasy- och skräckbloggen Drömmarnas berg med att låta 20 personer skriva om sina minnen av den allra första gången de såg filmen. Det tycker jag är ett fantastiskt initiativ, som förtjänar lite uppmärksamhet.

Det är en brokig samling människor som skriver. Det är författare, översättare, serietecknare, bibliotekarier och andra entusiaster. Och så jag, som är väldigt glad över att få vara med i detta eminenta sällskap.

In och läs vad de andra skriver!

Själv skrev jag så här:

Det är tio år sedan den första Sagan om ringen-filmen hade premiär. När jag fick höra det kände jag mig först lite gammal. Det känns som om det var igår jag sjönk ner i biofåtöljen och lät Cate Blanchetts röst vagga in mig i Midgårds lika underbara som grymma värld. Men när jag såg om alla tre filmerna för att minnas hur det kändes då, när jag för första gången kunde se kampen mellan det goda och det onda i Tolkiens fantasivärld spelas upp för mina ögon kände jag mig inte gammal längre. Jag kände mig lika tidlös som berättelsen, för det är just det Sagan om ringen är – tidlös. Det är möjligt att Härskarringen ska sämja, främja och djupt i mörkrets vida riken tämja, men berättelsen om den har sedan den först publicerades för snart sextio år sedan gjort något ännu mäktigare. Den har fört människor samman över alla tänkbara gränser: nationalitet, ålder, klass, kön, religion. Det är en oerhörd kraft som inte ens Mordors eldar skulle kunna förgöra.

Litteratur och annan konst förenar. Det är nästan det jag gillar mest med kultur. Och om jag nu ska kosta på mig att bli lite filosofisk, så gissar jag att det är just detta som gör att människor alltid har delat kultur med varandra. Det är ett sätt att höra ihop, att hitta ett gemensamt sammanhang, även när de yttre skillnaderna tycks oöverstigliga.

Som alltid är kommentarsfältet fritt. Dela gärna med dig av dina egna upplevelser av Jacksons filmer!

UPPDATERING: Ni kan så klart blogga om era upplevelser också. Det har Jimi Wikman till exempel gjort.

Eftersom jag är en riktig stolt kulturkofta har jag naturligtvis följt Kulturbloggen så länge jag kan minnas. Få bloggar har levererat så frekvent med så hög kvalitet under så lång tid. Som inbiten bloggare vet jag hur mycket tid och kraft det tar. Det är inte många som klarar av det.

Rosemari Södergren och de andra gör ett fantastiskt jobb med att föra ut alla möjliga sorters kultur i bloggosfären.

Därför är jag alldeles extra glad över att nu ha fått möjligheten att då och då gästblogga hos eminenta Kulturbloggen. Det första bidraget finns redan på plats och har rubriken “Den motvilliga självbiografin“. Den handlar om Jeanette Wintersons nya bok med den fantastiska titeln “Why Be Happy When You Could Be Normal“.

Jag ser detta och kommande gästspel som en ren lyx. Det är inte ofta jag får möjlighet att nörda ner mig fullkomligt i kultur på någon av mina andra bloggar. De äts mer eller mindre upp av politik. Visserligen hänger politik och kultur ihop, men det betyder ju inte att man då och då kan kosta på sig att bara njuta av kulturen.

Det är ju trots allt för att kunna göra det även i framtiden som det är viktigt att arbeta för att mellanhänderna inte tillåts fortsätta vandra runt i kulturlandskapet som hungriga T-Rex och mumsa på både kulturskapare och kulturälskare.

Så, läs gärna mitt första bidrag och få er lite kultur till livs. Ha så skoj!

Det finns en sak som alltid får stryka på foten i debatten om den föråldrade upphovsrätten och det är de nya initiativen. Man lägger så mycket energi på att bevara det gamla att man glömmer bort att tänka nytt.

Därför blir jag oerhört glad när det då och då dyker upp kulturskapare som ser genom all missinformation, alla önsketänkanden och alla egenintressen och vågar ta för sig av vad den nya tidens kulturlandskap har att erbjuda. Unni Drougge började utforska det nya för ett par år sedan. Nu gör Lars Demian det på sitt sätt.

Han har dragit igång sajten det-som-borde-höras.nu. Där ber han sina fans att bli medproducenter till hans nya platta. Det blir man genom att betala in en peng i förväg, så att projektet kan finansieras. Alla medproducenter får sitt namn på skivomslaget och plattan hemskickad i brevlådan när den kommer ut. Man får dessutom tillgång till extramaterial, förhandslyssningar osv.

Bra jobbat, Demian! Du är en av dem som inte kommer att drunkna när det gamla systemet kapsejsar. Jag har alltid gillat det du gör. Självklart får du en femhundring av mig. Den är på väg, even as we speak. Tack för att du låter mig och andra följa med på den här upptäcktsfärden!

Här berättar Demian lite kort om projektet. Klicka er in på sajten om ni vill veta hur ni kan vara med och sponsra en kulturskapare som vågar lite mer och har lite större stake och jävlar anamma än andra. Läs också Demians och Dennis Palmins tankar om projektet.

Jag läste om Beelzebjörns upprop på Emma Marie Anderssons blogg. Hon skriver om att Sverige förlorat sin moraliska kompass i och med att man skickar tillbaka människor till ett mycket konfliktdrabbat och osäkert Syrien. Jag tror tyvärr att hon har rätt.

Det är illa nog att staten tycks ha förlorat den grundläggande respekten för människor här hemma i Sverige, men när man dessutom, stick i stäv med både inhemsk och internationell lag och allt vad medmänsklighet heter, slutar bry sig om liv och lem, så är det varje människas plikt att säga ifrån.

Det är lätt att som pirat ställa sig bakom detta upprop. En grundläggande respekt för människorätten är central för det vi tror på. Men, i grund och botten, handlar detta egentligen inte om politisk färg. Det handlar om ren jävla medmänsklighet, något som alldeles för ofta får spela andra, tredje eller fjärde fiol inom politiken.

Även om Sverige tycks ha förlagt medmänskligheten, så är det minsta man kan begära att Sverige åtminstone respekterar lagen och de internationella överenskommelser man skrivit under. Därför har jag valt att skriva under den här texten tillsammans med en rad andra bloggare:

“Sverige avvisar flyktingar till Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.”

Björn “Beelzebjörn” Nilsson
Absolute Banana
Annarkia
Anne Kekki
Calandrella 
Camilla Rågfors
Carina Wellton*
Frekar06
Frihetssmedjan
Humanistbloggen
Opassande
Per Pettersson
Markus Kylberg
Liberaldemokraterna
New Renaissance
Nordic Dervish
Torbjörn Jerlerup
Värmlandspiraten
Yami och Pandorna 
Zac’s åsikter på ett fat

Vill du också säga ifrån? Läs mer på Google+ och Facebook. Nyheter från Syrien på svenska (twitter).

(pingat som Syrienupprop på intressant)

I fredags kom Skyrim ut. Då blev jag så glad att Emma var tvungen att ta en bild på mig. Eftersom jag har spelat föregångarna Daggerfall, Morrowind och Oblivion, så gjorde jag det enda rätta. Jag förbeställde spelet så tidigt jag kunde och planerade in en veckas semester för spelande.

Nästa gång måste jag dock komma ihåg att inleda semestern samma dag som släppet sker och inte dagen efter. Jag fick tillbringa hela eftermiddagen och kvällen med att sitta och titta på min Skyrim-låda, utan att kunna gå hem och spela det. Det var en himla tur att partiledningen, som jag tillbringade eftermiddagen och kvällen med, inte pikade mig för det. Himla tur… *blänger på partiledningen*

Innan jag började spela i fredags natt spelade jag in ett par videobloggar. Den ena handlar om Gamex och vad jag hade tänkt säga där om de inte hade portat oss och dragit tillbaka löftet om att låta mig föreläsa. Den andra är en traditionell unboxing-video där jag oh-ar och ah-ar över Skyrim när jag plockar upp det ur den stora och ack så fina lådan.

Dem kan ni se här:

Jag lovar att återkomma med lite mer semestertankar om Skyrim och annat framöver. Ha det, så länge!

Åh, en sak till… Är det någon inbiten gamer som vet en bra bot mot värkande tummar som inte involverar speluppehåll? Någon sorts healing-potion kanske?

Eftersom jag tror att man blir en dålig arbetare om man aldrig tillåter sig att vara lite ledig, så har jag tagit det lugnt i helgen. Eller lugnt och lugnt… Det beror vilken kroppsdel man frågar. Frågar man mina tummar håller de inte med. Jag och min flickvän har nämligen tillbringat helgen med att spela Resistance 3. Det finns alldeles för få bra co-op-spel därute, men Resistance-serien funkar faktiskt riktigt bra.

Del tre utmärker sig dessutom med att hela spelet börjar med att hjälten från de två första spelen dör. Kudos för det. Film, bok och spelvärlden är fylld av hjältar som överlevt sig själva. Ibland är den bästa vägen framåt att helt enkelt att kill your darlings, tänka nytt och ta ett kliv framåt.

Möjligen skulle man kunna kritisera det hela lite för att man ersatt den döde Hale med en hjälte som är ungefär likadan som han, förutom att den nye, Joe, har en fru och en son att tänka på mitt uppe i alieninvasionen. Det blir en aning ostigt när Joe pendlar mellan att spränga utomjordingar och att krama en liten blå tumvante som tillhör hans son. Jag har inget emot karaktärer med lite mer djup, men den där ganska konstlade Hollywoodsentimentaliteten har jag lite svårt för. Känslosamhet ska inte smetas på med den bredaste penseln man har. Det kräver lite mer finlir för att gå hem hos mig.

Nåväl, gaming är bra för själen. Jag känner mig pigg och redo för en ny arbetsvecka. Dessutom känner jag mig nöjd. Det är bra att ta det lite lugnt ibland, men det är bra att träna också. Den 11-11-11 kommer Skyrim ut. Jag har redan förhandsbokat ett ex. Jag har dock inte haft tid att ägna mig åt gaming sedan i julas. Det betyder att jag är otränad. Mina värkande tummar är bevis för det. Det måste åtgärdas. Det finns sannerligen inget utrymme för värkande tummar när Skyrim kommit. Då ska jag nämligen ha semester i en vecka och förkovra mig i Skyrims underbara värld om så tummarna faller av.

Har ni några bra förslag på bra co-op-spel i storymode, så tipsa mig gärna. Vi har spelat igenom dem vi hittat, men jag antar att det finns fler.

Jag plöjer mig igenom en massa nyhetsflöden varje dag. Det resulterar i att jag ganska ofta en väldig lust att utbrista: “Vad är det för fel på folk?!”

Det händer faktiskt så ofta att jag allvarligt funderar på att starta en helt ny kategori på min blogg för detta ändamål.

Jag tänker att det skulle kunna vara lärorikt att studera andras hjärnsläpp för att i största möjliga mån undvika egna.

Låt mig ge er några exempel som den senaste tiden fått mig att undra vad det är för fel på folk:

Håkan Juholt. Om han visste vad han gjorde, trodde han verkligen inte att någon skulle komma på det? Om han inte visste att han gjorde fel, borde han inte gått igenom alla ekonomiska ersättningar innan han tackade ja till att bli partiledare? Det kan ju knappast ha kommit som en överraskning att varje krona skulle hårdgranskas. Vad är det för fel på folk?!

Kungen. Hur tänkte kungen innan han åkte och delade ut en scoutmedalj till den saudiarabiske diktatorn Abdullah? Jag gissar att han inte tänkte alls, men borde då inte någon annan ha tänkt åt honom? Han har ju en hel stab med människor omkring sig. Tänkte verkligen INGEN att det kanske var lite olämpligt? Vad är det för fel på folk?!

Hollywoodfrun Gunilla Persson. Nej, det är inte Jesus som gör att Gunillas dotter kräks. Det är en bacill, ett virus eller eventuellt nervositet. Om Jesus sitter någonstans i himlen på sin faders högra sida, så är jag skapligt säker på att han inte tillbringar sin tid med att göra så att småflickor kräks. Vad är det för fel på folk?!

Brottsförebyggande polisen i en stockholmskommun. Hur tänkte de innan de skickade ut varningar för “personer från Sydamerika, Rumänien, Litauen samt mörkhyade” till de boende i området? Det är lika sant att alla sydamerikaner, rumäner eller litauer stjäl, som att alla svenskor är blonda bombnedslag med DD-byst och hoppar i säng med vad som helst som i en dansk gladporrfilm från 1972. Vad är det för fel på folk?!

Marcus Birro. Hur i hela friden kunde Birro tro att det var möjligt att kombinera ett programledarjobb med att vara partiledare för KD? Förutom att det var tämligen uppenbart att TV4 skulle ha synpunkter på det, så undrar jag vad Birro egentligen tror att en partiledare gör. Tror han verkligen att det finns tid över för ett extraknäck? Vad är det för fel på folk?!

Listan hade kunnat göras oändlig. Folk får hjärnsläpp hela tiden. Ingen kommer undan det. Och ja, jag vet att det oundvikligen kommer att dyka upp någon som listar mina hjärnsläpp och avslutar med att undra “Vad är det för fel på folk?!” Be my guest, säger jag. Att då och då få hjärnsläpp betyder bara att man är som folk är mest. Att ibland begrunda varandras hjärnsläpp är en fin möjlighet att lära oss av varandra och kanske undvika en del framtida hjärnsläpp.

För några dagar sedan spelade Nina Hagen på Berns i Stockholm. Jag var så klart där utrustad med allt man behöver för en Hagen-konsert: ett öppet sinne och min soulmate, Mattias.

Jag är en extremt svårflörtad kulturkonsument, men när jag väl faller så faller jag som en fura. När jag precis fyllt femton föll jag för Nina Hagen och det visade sig bli en långvarig förälskelse som fortfarande håller i sig även om hon inte alltid levererar på topp.

Då, 1989, tillverkade jag genast ett par kreativt utformade jeans med en bild av Nina ackompanjerad av texten “Nina for President!”. Byxorna var mycket fina, men var också väldigt high maitenance. Varje gång jag tvättade dem bleknade nämligen Hagen och behövde fyllas i med svart bläck och stort tålamod.

Det är nog tur att ingen kom på idén att göra Hagen till president. Det är alldeles lagom att Umeå lite otippat gjort henne till ambassadör för Kulturhuvudstadsåret 2014. Hagen har dock haft ett större inflytande på kulturvärlden än vad hon i dag får cred för.

Madonna lyfts fram som föregångare för det mesta som händer i popsvängen, men faktum är att Nina Hagen hade både haft och dumpat både farligt spetsiga bhar och Jean-Paul Gaultier innan Madonna blev hans poprebound. Jag har svårt att tänka mig att Gaga inte någon gång sneglat åt Hagens tidigare äventyr. Jag misstänker att det har en del i min Gaga-vurm och säkerligen också i Hagens Gaga-aversion. Hagen gjorde det mesta före de flesta, men creden kommer sällan hennes väg.

Jag har dessutom Hagen att tacka för mycket. Hon förde mig samman med min soulmate, Mattias. Innan Mattias och jag träffades satt vi varsin ände av Borlänge och lyssnade på Hagen akut övertygade om att INGEN annan i vår ålder gjorde det. En gemensam god vän kom på att det nog vore en bra idé om vi träffades. Det var den bästa idén någon kommit med i mitt liv. Jag fick inte en vän. Jag fick Mattias, kanske inte guds gåva till mänskligheten, men åtminstone till mig.

Jag och Mattias såg Hagen på Södra Teatern i mitten av 90-talet och det var en av de seriöst mest märkliga och bästa konserter jag sett. När nu Hagen ännu en gång spelade i Stockholm hade jag återigen med mig Mattias som sällskap, omoraliskt stöd eller vad man nu ska kalla det. Det är nämligen liiite läskigt att gå och titta på Hagen. När hon är bra är hon fantastisk. När hon inte är bra är hon … en smärre utmaning att älska även för oss redan frälsta. Mattias förstår allt det där.

När vi såg henne på Södra Teatern följde hon någon guru och det var Hare Rama och Om Namah Shivaya för hela slanten. Nu har hon gått och blivit helyllekristet frälst och kallar sin gamle guru för “satans verktyg” och annat smickrande. Tiderna förändras sannerligen. Hagen gör det också eller kanske inte alls.

Hagen har alltid gjort allt efter eget huvud och det gör hon nu med. De flesta artister curlar publiken med att sjunga två tredjedelar gamla slagdängor och en tredjedel nytt för att kränga senaste skivan. Hagen gör det inte. Hon sjunger det hon känner för utan någon större hänsyn till publikens eventuella önskemål. Just nu känner hon mest för att sjunga herrens lov och då gör hon det. Oavbrutet. Ungefär fem låtar in i konserten insåg vi alla lite motvilligt att vi inte skulle få se punkdrottningen über alles, utan istället hade hamnat på ett sent Kyrkans barntimme-möte lett av punkversionen av Maria von Trapp.

Jag vet att jag är billig, men jag vill nog trots allt höra en del gamla hits när jag går på konsert. Istället fick vi alla en inblick i hur tekniskt avancerad Gud verkar vara och att han får FRA att blekna. Vi fick veta att han tydligen håller koll på oss med sin radar, har en telefon med öppen linje och dessutom styr över vår DNA. Well, hatten av för covern av “Personal Jesus“, men jag saknade “Ave Maria“.

Efter ett tag kände jag mig en smula frustrerad och kände att det var tryggt att ha Mattias vid min sida. Han om någon förstår lönen och mödan i att älska Hagen. Men så kom det till slut två gamla hits och inte vilka som helst, utan två av mina absoluta favoriter: “Atomic Flash Deluxe” originalversion och ny liveversion) och Sinatra-covern “My Way”.

I de alldeles för korta minutrarna var det inte en utmaning att älska Hagen. Maria von Trapp var som bortblåst och vips så stod hon där, punkdrottningen. Som en oemotståndlig naturkraft, omöjlig att inte älska. Någonstans där kom jag fram till att jag faktiskt uppskattar att hon envist vägrar att curla mig. Jag vill inte bli curlad. Jag vill bli utmanad. Jag vill bli överraskad, även om jag inte alltid uppskattar varje enskild överraskning.

Konst är inte att skvalpa runt tryggt hemma i badbaljan. Konst är att kasta sig ut i havet på en bräcklig flotte utan att ha en aning om man någonsin kommer att se land igen. Konst ska vara en utmaning. Om den inte är det, så kan man lika gärna titta på BingoLotto. I sin roman “The Passion” skriver Jeanette Winterson att man ska “do it from the heart or not at all” och det är ack så sant.

På väg hem begrundade jag och Mattias noga vad vi upplevt. Till slut kom vi fram till att Hagen är som en sådan där gammal excentrisk faster som man bara inte kan låta bli att älska fast man vet att hon alltid kommer att förgylla familjemiddagarna med lika doser briljans och awkward moments. Hela hon är som titeln på hennes bästa platta: “Nunsexmonkrock”. Briljant och obekväm.

Ibland är den där fastern en större utmaning än annars, men ibland är hon lika lätt att älska som vilken hundvalp som helst. Det är hon till exempel när hon uppenbarar sig i svart latex, som en vacker och fantastisk tysk punkhybrid av Milla Jovovichs karaktär Leeloo i Det femte elementet och Æon Flux. Det gjorde hon 1986 i Roskilde.

Behold, Nina Hagen i sitt esse:

Eftersom Spotify verkar ha missat att Nina hagen fanns före 1989, så kommer det här lite gott och blandat: “Unbeschreiblich Weiblich“, “Seemann“, “Cosma Shiva“, “Zarah“, “Früling in Paris“, “Habanera“, “Smack Jack“, “Hold Me“, “Super Freak Family“, “TV-Glotzer“, “Antiworld“, “Erfurt & Gera“, “Ave Maria“, “My Way” (2004), och så avslutar vi med att låta Hagen tolka ABBA i “Like An Angel Passing Through My Room” och sjunga häcken av Nana Mouskouri i “Lili Marlene“.

SvD, Kulturbloggen 1, Kulturbloggen 2, Susanna’s Crowbar, Gaffa.