Jag har skrivit en artikel till Newsmill igen. Den kan man antingen läsa på Newsmill, eller här:

Nätet är ingen leksak

När jag var barn hade vi en Spektrum 48k. Smaka på det, 48 kb… Då var det fantastiskt, nu är ett vanligt mejl större än 48 kb. När jag gick på gymnasiet knattrade jag fram mitt specialarbete på skrivmaskin och klippte och klistrade in bilder i det. Jag klippte och klistrade alltså på det gamla sättet, med sax och limstift. När jag började på universitet var jag en smärre sensation eftersom jag hade både egen dator och egen skrivare hemma i studentrummet. Det var en gammal Amiga som min bror vuxit ur, men dock. De flesta andra använde fortfarande skrivmaskin.

1993 skaffade jag min första mejladress fnissades det lite till mans. Vad sjutton skulle jag med den till? “Ingen annan har ju en. Du har ju ingen att mejla till!” Det var inte riktigt sant. Jag kunde mejla min bror, men det var också allt.

Nu låter det som om jag är urgammal. Det är jag inte. Jag är 35 år gammal. Det är inte så rysligt gammalt. Gravitationen har inte vunnit slaget om min kropp riktigt än och jag är på det hela taget ganska nöjd med min ålder. Men om man pratar sociala medier och internet, så är det bara att inse att man är stenålders. På mindre än tjugo år har min värld förändrats. Och inte bara min, allas vår värld har förändrats. Förändringen har gått fort. Kanske är det därför som alla inte hänger med i svängarna och hellre ser risker än möjligheter med nätet och sociala medier. Jag är dock inte en av dem. Jag vill fokusera på alla möjligheter.

De flesta inser nog att internet är ett praktiskt nyttoverktyg. Det går snabbt att leta fram information. Man kan betala sina räkningar över nätet. Man kan till och med jobba över nätet. Däremot går åsikterna isär om exakt vad som innefattas av denna nyttoaspekt. Räkningarna gör det så klart. Skatteverkets hemsida. Nyhetssidor. (Även om vissa av dem naturligtvis ligger farligt nära det där med underhållning och därmed hotar själva nyttoaspekten.) En sak som oroväckande många tyvärr tycks vara eniga om är att sociala medier faller under kategorin underhållning och därmed inte är nyttiga nog att ge den respekt de faktiskt förtjänar.

Det klagas framför allt på att unga tillbringar för mycket tid med Facebook, Twitter, MySpace, bloggar och annat roligt på nätet. Personligen tycker jag det är fantastiskt att så många unga ägnar sig åt något så kreativt och socialt. Jag kan tänka mig ganska många andra saker som skulle vara betydligt mycket värre.

Barn och ungdomars äventyr på nätet för med sig ofantligt mycket bra saker. De får till exempel chansen att utveckla sitt språk. När jag gick i skolan gnölades det högljutt när man skulle skriva två A4-sidor om sitt sommarlov. Det berodde inte bara på lathet. Det berodde på ovana att skriva. Nu sitter barn och ungdomar och skriver självmant och insiktsfullt sida upp och sida ner om sina liv på nätet. Det spelar faktiskt ingen som helst roll att de ibland skriver en massa nätförkortningar. Som författare och gammal förlagschef kan jag intyga att det viktigaste för att utveckla språklig förmåga är att man skriver, skriver, skriver och genom det finner en lust att fortsätta att skriva. Finliret kommer naturligt senare.

Det är också mycket lättare att få kontakt med andra som delar ens intressen och erfarenheter. Det kan vara ack så betydelsefullt. Alla trivs inte i de färdigstöpta formar som råkar finnas omkring en. Att hitta själsfränder kan därför vara helt avgörande för ens hälsa. Här har sociala medier en viktig funktion att fylla. Det handlar inte om underhållning, det är nytta i dess allra renaste form.

På min tid var det ett elände att ha udda intressen. När jag var femton blev jag gråtfärdig av lycka bara av att få veta att det faktiskt fanns en till i min hemstad som samlade på Nina Hagen-skivor, men i världen före internet kom det att dröja mer än ett år innan vi faktiskt träffades och blev goda vänner. Det kan låta fånigt nu, men just då var det oerhört viktigt för mig. Att träffa denne ende person som delade mitt intresse fick mig att känna att jag inte var ensam och att jag faktiskt var en del av något.

Dessutom hade det onekligen varit trevligt att enkelt ha kunnat komma i kontakt med andra homosexuella i min egen ålder. Utan internet och sajter som Qruiser var det en smula ensamt att vara ung flata i en mindre stad. Det ryktades om att ett gäng medelålders kvinnor som man ibland såg på stan var homosexuella, men det enda “beviset” vi hade för det var att de hade hockeyfrilla och det var inte direkt lockande. Jag vet än i dag inte om de var homosexuella. Kanske hade de bara samma dåliga frissa, men vi visste inte bättre. I dag vet alla ungdomar bättre än så, mycket tack vare nätet.

Jag hade en trevlig tonårstid, men jag är helt övertygad om att den skulle ha varit ännu bättre om jag hade haft tillgång till alla de möjligheter internet erbjuder. Jag hade lätt hittat människor som delade mina lite udda intressen och dessutom fått möjlighet att prata med andra homosexuella. Jag hade också kunnat utveckla mitt skrivande mycket tidigare. En viktig del av skrivandet är nämligen att utsätta andra för ens texter och få feedback. Det är svårt om man fysiskt måste ge folk en hög papper och få kritik öga mot öga. Det är mycket lättare att lägga ut saker på nätet och invänta kommentarer.

Naturligtvis är inte allt frid och fröjd på nätet. Nätet är en spegel av köttvärlden, folk gör illa varandra på nätet precis som i världen utanför. Men vilken väg ska vi gå för att komma tillrätta med det? Så länge en del envisas med att betrakta nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet som underhållning, som leksaker, så kommer problemet att kvarstå och kanske till och med bli värre.

Nicholas Bramble skriver i Slate om hur skolan skulle kunna hjälpa till genom att inkludera sociala medier i undervisningen. Jag vet att det redan görs på vissa ställen, men jag skulle vilja se långt mer av det. Tänk om man gjorde slag i saken och verkligen lade sig vinn om att ta tillvara barns och ungdomars kreativa och sociala entusiasm på nätet. Resultatet skulle kunna bli fantastiskt.

Genom att inkludera sociala medier i undervisningen skulle man dessutom kunna bidra till att sprida kunskap om hur man hanterar de som missbrukar nätets möjligheter i syfte att skada andra. Det fungerar dock bara om man samtidigt förmedlar bilden av nätet och sociala medier som något roligt och användbart. Behandlar man dem som onyttiga leksaker som man kan konfiskera vid behov eller som något skrämmande och farligt, så kommer ingen att orka lyssna och ta budskapet till sig. De som är barn och ungdomar nu har vuxit upp med internet. De vet hur mångfacetterat och bra det är. Om man vill nå fram till dem så hänger allt på att man visar respekt både för deras entusiasm för nätet och sociala medier och för mediet i sig.

Nätet är ingen leksak. Nätet är bland det bästa som hänt mänskligheten, eftersom det för oss närmare varandra. Nätet är något vi ska dela med våra barn och ungdomar. Det är inget vi ska skrämma dem med. Vi ska låta deras entusiasm få utlopp.

Popularity: 6% [?]