Internetskräck är som onaniskräck

Hur kommer det sig att allt som sker på nätet är JÄTTEFARLIGT, medan sådant som sker i köttvärlden är ganska harmlöst? Folkpartisten Solveig Hellquist tycker att nätet är urläskigt. (Tack till Fridholm för tipset!) I hennes värld blir folk beroende av att spela datorspel, slutar med andra fritidsaktiviteter, blir bleka och sjukliga och får håriga handflator. Eller tja, det där sista har hon mig veterligen inte sagt, men det finns onekligen likheter mellan internetskräck och onaniskräck. Båda är nämligen en sorts ogrundad skräck för något som i grund och botten är hälsosamt och bra. Exakt vad skräcken kommer ur vet jag inte. Den går stick i stäv med vetenskapen. Kanske är det någon sorts luthersk kvarleva om att allt som är kul med största sannolikhet är farligt.

Hellquist börjar inte så illa:

Det positiva med dataspel och kommunikation på nätet är t ex att det är ett nöje, ger kunskaper, spänning och kontakter, ökad datorkompetens, tränar upp strategiskt tänkande och reaktionsförmåga och kan leda till ökade språkkunskaper – framförallt i engelska.

Allt det där kan jag ju skriva under på. Det enda jag möjligen har invändningar är ordet “kan” i betydelsen att internetanvändande “kan leda till ökade språkkunskaper – framför allt i engelska.” Jag skulle vilja påstå att det är i det närmaste omöjligt att befinna sig på nätet utan att bättra på sina språkkunskaper, framförallt i engelska.

Sedan går det downhill:

I familjer är det inte sällan konflikter och bråk om datoranvändandet. Det finns föräldrar som inte vet hur eller kan sätta gränser för sina barn och ungdomar. Ibland är de också okunniga om vad barnen tar del av på nätet. Det intensiva spelandet eller genom att fastna på sociala sajter innebär även en risk för ointresse för andra fritidsintressen och vänner och försämrar förmågan att knyta sociala kontakter. Det finns också barn som enbart ser ryggtavlan på den förälder som ständigt sitter vid datorn och saknar därmed värdefull gemenskap med föräldern. Idag finns även en oro hos arbetsgivare att personalen ägnar sin tid åt sajter och Internet i stället för att arbeta med de uppgifter som är satta att göra.

I alla familjer poppar det upp konflikter om ditt och datt. Man bråkar till exempel ofta om att barnen ska städa sina rum. Betyder det att det är olämpligt att låta barnen ha egna rum? Sedan undrar jag om föräldrar inte alltid varit ganska okunniga om vad barnen egentligen har för sig. Nu vet man inte vad de gör på nätet, förr visste man inte vad de gjorde bakom Sibyllakiosken. De verkliga hemska sakerna sker faktiskt inte på nätet, utan utanför nätet. Jag blir hellre utskälld av ett forumtroll än nedklubbad i tunnelbanan av ett t-banetroll, om man säger så.

Sedan har vi det där med ointresse för andra fritidsintressen… Varför ser man aldrig samma risker med sport? När jag gick i skolan fanns det de som ofta var frånvarande på grund av träningsläger, matcher, vanliga träningar, you name it. Varför dras aldrig det upp som ett större problem? Allt som går överstyr kan väl vara mindre bra? Ändå är det mest saker som har med internet och tv-spelande som är så där farligt och asocialt. (Ja, och att rollspelande och att klä sig i svart så klart. Det är tydligen också mycket farligt.) Dessutom är det ju faktiskt så att överdrivet sportintresse ställer till mer problem och kostar staten betydligt mycket mer pengar än ett överdrivet intresse för att nätsurfa. Det är inte helt billigt att ta puckade fotbollssupportrar i örat. Varför är toleransen mot allt som sker på nätet så otroligt låg, när andra kan härja vecka ut och vecka in på skattebetalarnas bekostnad för att ens favoritlag inte lyckades sparka en boll mellan två pinnar tillräckligt många gånger.

Sedan var det de sociala kontakterna… Har Hellquist helt missat det där med sociala medier? Det finns en anledning till att man valt att kalla dem sociala. För att förtydliga ytterligare, så heter de alltså det för att de underlättar och befrämjar sociala kontakter människor emellan.

Som medborgare och därmed indirekt arbetsgivare till Hellquist, så uppmanar jag henne att surfa lite mer på arbetstid. Om hon gjorde det skulle hon kanske uppskatta nätet mer. Kanske skulle hon se hur fantastiskt det är och hur effektivt det för människor närmare varandra. Det är ju lite synd att hon inte tycks ha fått uppleva det first hand.

Eftersom dataspelsbranschen har vuxit och förväntas växa ännu mer är det viktigt att den särskilt betraktas utifrån ett barnperspektiv. Det är t ex angeläget att det förs en diskussion med barn, ungdomar och föräldrar kring innehållet i spel och sajter. De kan innehålla såväl kvinnoförakt, våld och övergrepp som främlingsfientlighet och maktförhållanden. Denna arbetsuppgift skulle kunna ligga på skolorna i samarbete med socialtjänsten. Det är också viktigt att branschen själv tar ett ansvar genom att vara ”självsanerande”. Utgångspunkten bör vara att våld inte är eller skall vara underhållning för barn. Det finns de facto undersökningar som konstaterar att människor blir negativt påverkade av tv- eller dataspel.

Det finns massor med spel som lämpar sig alldeles utmärkt för barn. Här tycker jag faktiskt att man kan kräva ett visst föräldraansvar. Barn har inte råd att köpa spel som kostar flera hundra kronor. Därför är det föräldrarna som avgör vilka spel barnen spelar. Jag ser ingen anledning till att staten ska gå in och pilla i det. De flesta spel är dessutom märkta med information om vilken åldersgrupp de lämpar sig för, så föräldrarna behöver inte ens anstränga sig. De behöver bara titta på förpackningen.

Jag har hittills inte sett en enda undersökning som påtalar negativa effekter av tv- och datorspel som uppväger alla de positiva effekter som de också har. En del av dem tar ju Hellquist själv upp i motionens inledning. Varje gång något hemskt brott begås, så försöker man dock aktivt härleda det till tv- och dataspel. Man skyller till och med på spelandet om någon svimmar för att de inte ätit ordentligt.

Internet, tv- och dataspel har blivit the usual suspects. Så fort något händer pekar man alltid på dem med ett anklagande finger. Oftast helt utan att ta hänsyn till andra aspekter. Dessutom finns det all anledning att syna självutnämnda förståsigpåare i sömmarna. Dave Grossman har till exempel skrivit böcker om hur hemska spel är: “On killing” och “Stop Teaching Our Kids to Kill”. Det intressanta är att han verkar ha ganska begränsad kunskap om hur dagens spel fungerar.

Jag förstår naturligtvis det lockande i att hitta en universallösning på till exempel våldsproblem, men universallösningar fungerar sällan. Tonåringar plockar inte med sig vapen till skolan och skjuter sina klasskamrater för att de har spelat ett spel. De gör det för att de mår dåligt, för att de inte får hjälp trots att de ber om det, för att deras föräldrar inte bryr sig om dem, för att de blivit mobbade och utstötta och av en massa andra anledningar.

Det vore också tragiskt om vi som vuxna förmedlar att livets mening enbart handlar om datorer och Internet.

Hellquist borde återigen ta och titta lite på idrottsvärlden. I hur många familjer är inte sport a och o, början och slutet till allt? Vart leder det? Det är inte så många som växer upp och blir Zlatan. Det är däremot ganska så många it-intresserade som växer upp och får trevliga jobb inom it-branschen, som de kan försörja sig och sina familjer på. Ett brinnande it-intresse är faktiskt en mycket bättre bas för vuxenlivet än vad ett överdrivet sportande är. Dessutom är skaderisken minimal. Musarm står sig ju trots allt slätt jämfört med avslitna hälsenor och spjut i huvudet.

Det är av vikt att det tydliggörs vilka effekter dataspel och sociala sajter har på barn och ungdomar men även vuxna. Därför bör en utredning snarast tillsättas.

I motionens inledning räknade ju Hellquist själv upp en massa bra effekter av att befinna sig på nätet och att spela spel. Har hon redan glömt bort det? Eller är det helt enkelt så att vi har helt olika livsinställning? Jag tycker att man ska uppmuntra intressen som “är ett nöje, ger kunskaper, spänning och kontakter, ökad datorkompetens, tränar upp strategiskt tänkande och reaktionsförmåga och kan leda till ökade språkkunskaper – framförallt i engelska”.

Kanske är det så att Hellquist tycker att man ska uppmuntra rädsla enligt principen: “Det är farligt att leva, man kan dö av det.” Men nu ska vi ska ju alla dö en gång. Då kan man ju lika gärna se till att ha kul, skaffa vänner och förkovra sig på vägen dit, både på nätet och i köttvärlden. För inte skulle jag bli gladare av att leva i en skyddad verkstad och dö uttråkad, asocial och oförkovrad.

Popularity: 6% [?]

Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=2796

Posted by Anna Troberg on Dec 16 2009. Filed under Piratfrågor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry