Samarbete is the shit

Det som fascinerar mig allra mest med internet är att det uppmuntrar till samarbete. Jag har befunnit mig på nätet sedan 1994, men det är egentligen inte förrän jag började blogga som jag insåg nätets fulla potential, men innan jag förstod var jag tyvärr tvungen att gå på ett par nitar.

Jag gjorde min första hemsida 1995. Anledningen till att jag skaffade mig en “HTML For Dummies” var att jag ville samla information om Jeanette Wintersons böcker för mig själv och andra intresserade, sedan jag insett att det då fanns noll och inget om dem på nätet. Jag handkodade en ganska rejäl sida och fick en massa besökare, inklusive Jeanette själv. Eftersom jag fick kontakt med en ganska ansenlig mängd forskare runt om i världen som skrev om hennes författarskap, hade jag långtgående planer på att skapa någon form av on-line bibliotek bestående av litteraturkritiska texter som på ett eller annat sätt behandlade Jeanettes litterära gärning. Tanken var att alla frivilligt skulle bidra med sina allster för att på så sätt göra jobbet lättare för alla.

Tanken var god, men den föll ganska platt. Alla, utom en tapper portugisisk litteraturforskare som var 100% på, meddelade att de tyckte att det var en alldeles utmärkt idé och att de gärna ville ha tillgång till en sådan textsamling, men att de tyvärr inte kunde bidra med några egna texter, eftersom det skulle kunna hindra framtida publicering av dem. Och så föll den idén innan den ens hade fått chansen. Trist.

Resultatet blev att en massa intressanta samtal uteblev, att kontakter inte knöts, att forskningsarbetet kring en viktig författares texter stannade upp och harvade på i snigelfart i några år för länge. Och varför? För att de som hade kunnat bidra till något stort var för rädda för att dela med sig och samarbeta.

Några år senare började jag och en god vän att skriva en blogg som hette “Chefer från helvetet”. Den fick snabbt många besökare och efter några veckor satt vi med ett påskrivet förlagskontrakt i händerna. I samtal med förlaget beslutade vi oss gemensamt för att avveckla bloggen, för vem skulle vilja betala för något de kunde läsa gratis på nätet? Jag har ångrat det beslutet många gånger. Vi skulle ha fortsatt att blogga, hållit trycket uppe och inte givit våra, vid det här laget, tusentals bloggkläsare en chans att glömma vår galne, danske chef Preben. I stället lät vi rädslan för att dela med oss skrämma oss till att fatta ett felaktigt beslut, som varken gjorde oss eller romanen en tjänst. (Numera kan ni dock läsa romanen på nätet. Alldeles gratis! Slutet gott, allting gott.)

Det var inte förrän jag kom i kontakt med piratrörelsen som jag förstod nätets verkliga kraft och hur man får tillgång till den. Man måste helt enkelt släppa sitt kontrollbehov. Nätet är ett hav som inte går att kontrollera. Det enda man kan göra är att lära sig att navigera, så att man kommer tryggt i hamn. Det fina är att man inte är ensam. Om ens egen skuta är en skorv finns det alltid någon som kastar ut en tamp till en och hjälper till, men bara om man själv är beredd att sträcka ut handen till någon som kanske inte ens har en skorv.

De som försöker kontrollera nätet kommer inte att få några överräckta tampar eller utsträckta händer. De kommer att segla på grund och förgöra sig själva även om de seglar runt i flådiga lyxjakter med svindyr radar. På nätet är samarbete den verkliga valutan. Man kan ha hur fina verktyg som helst, men om man inte vet hur man ska använda dem kommer man likt förbannat att såga av sig tummen.

Samarbete innebär också att man inte kan låsa in sig inom sin egen grupp eller sitt eget företag. På nätet måste man samarbeta över gamla gränser. Att bara tänka på sitt eget bästa är självmord. På nätet hjälper man sig själv genom att hjälpa varandra, även om man i normala fall konkurrerar. Nätoperatörernas debattartikel i SvD i går är ett strålande exempel på detta. De är konkurrenter, men de samarbetar för ett högre mål som gynnar dem alla.

Jag har skrivit en del om bokbranschen på sistone och kommer att fortsätta att göra det. Dels för att det är den bransch jag kommer från och tycker mycket om, dels för att det är en lite vilsen bransch som står inför en stor förändring som den inte riktigt vet hur den ska ta sig an. Man slits mellan en vurm för någon sorts förlorad glanstid (som jag inte ens är säker på om den någonsin funnits) och en rädsla för vad framtiden har i sitt sköte. I stället borde man släppa lite på sitt kontrollbehov och öppna dörren för okonventionella samarbeten förlagen emellan. Det bästa för bokbranschen är inte att enskilda förlag går bra. Det bästa för bokbranschen är att bokbranschen i sin helhet går bra. Det tjänar alla på. Vägen dit går genom samarbete, inte bara inom branschen, utan också med aktörer utanför den traditionella bokbranschen. Men… Inget av detta kommer att hända om man inte vågar släppa taget.

Popularity: 31% [?]

Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=2492

Posted by Anna Troberg on Oct 1 2009. Filed under Kultur, Piratfrågor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry