Sanslösa STIM och lite nätkärlek
STIM har blivit galna. De vill ha 40 000 pix om året från företag som låter de anställda lyssna på musik medan de jobbar.
Enligt STIM ska alla företag och organisationer med fler än 40 anställda betala en licens om anställda lyssnar på musik via datorns ljudkort eller annan utrustning som tillhandahålls.
Men snälla… Det finns inte ett företag med mer än 40 anställda där någon inte stoppar en cd i datorn och lyssnar lite på musik medan de jobbar. När jag en gång jobbade på KF Media brukade jag och min kontorskompis Lisa turas om att plocka med oss musik för dagen, så att vi kunde ha något trevligt att lyssna på under arbetets gång. Betyder det att KF Media i så fall skulle behövt betala 40 000 kronor om året om vi jobbat kvar och gjort detsamma nu? Det är helt befängt.
Jag vet inte vad jag ska säga, så jag säger vad jag sagt tidigare: Nästa gång någon frågar hur upphovsmän ska få betalt, så ska du svara: “Du menar väl hur många gånger upphovsmännen ska få betalt?”
Sist men inte minst, så vill jag bara hålla med Mymlan om att pratet om näthat är tämligen överdrivet. Nätkärleken vinner alla gånger. Marcus Birro håller naturligtvis inte med, men han försitter ju aldrig en chans att få spilla sin bitterhet över oss andra, så jag är inte det minsta förvånad över det. Jag skulle snarare ha blivit förvånad om han låtit bli.
Det kommer alltid att finnas människor som inte gillar en och bland dem kommer det alltid att finnas människor som väljer att uttrycka sitt ogillande genom att skriva puckade kommentarer, mejl eller brev. Personligen tycker jag att det är mycket otrevligare att få handplitade brev på posten om hur förfärlig jag är än att få en kommentar eller ett mejl. Det går snabbt att trycka på delete. De där handplitade breven ligger på skrivbordet som en liten otrevlig påminnelse och låter sig inte deletas lika lätt.
Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=2340
Posted by Anna Troberg
on Jul 8 2009. Filed under Piratfrågor.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
Ja, det är helt absurt.
Jag har också funderat på det här med att butiker som spelar musik måste betala pengar till Stim eftersom musiken anses locka kunder.
Jag undrar då, i rättvisans namn, butikerna inte ska behöva betala avgifter till reklambyrån som gjort butikens logga och reklamskyltar, betala avgifter till intredningsfirman som inrett lokalen och sist men inte minst betala avgifter till tillverkarna av varorna som butiken säljer?
Såväl logga, inredning och produkter lockar ju potentiella kunder till butiken och då borde ju butiken tvingas betala avgifter till _alla_ som på något sätt bidragit till att butiken får kunder.
För visst är det väl så att den musik som spelas i en butik på något sätt redan blivit betald för, antingen genom att butiksinnehavaren köpt CD-skivan h*n spelar, eller att radiokanalen som butiksinnehavaren spelar upp har betalt Stim-pengar? Å andra sidan har ju radiokanalen redan betalat för CD-skivorna de köpt in, så i praktiken betalar de flera gånger för en och samma låt.
Hur många gånger ska egentligen Stim kunna ta betalt för en och samma låt?
Visst är det galet men kolla hela prislistan på http://www.stim.se under kunder så hittar du mer galenskap. Större företag ska betala mer, ska du sätta upp en tjänst med ringsingnaler ska du först betala in 5000 kr i ekonomisk garanti osv…
[...] Anna Troberg skriver, “Det går snabbt att trycka på delete”. Så jag skriver det rakt ut: [...]
Är det inte lite talande att det är de otrevligaste mobbarna som gråter ut i media om hur förskräckligt näthatet är? Jag tänker inte bara på Birro utan även på Schulman och några fler av de kändisbloggare som försörjt sig på att förolmäpa andra men nu fått sluta.
Oh, de stackarna. Tur att de kan tjäna en slant av kvällspressen för att gråta ut i alla fall.
Jag undrar förresten hur detta förhåller sig till rätten att leva på sitt arbete. “Jag är ju mobbare va, och med all den här gratismobbningen på nätet så får jag knappt betalt längre. Jag måste kunna leva på mitt arbete…” (Soundtrack här lämpligen Doktor Kosmos, men glöm inte betala STIM.)
Kan vi inte hålla oss till Henrik Pontens formuleringar och säga uteslutande “upphovsrättsinnehavarna”. Det är ju deras intäkter som lobbyn är orolig för. Upphovsmännen har ju alltid haft det svårt ekonomiskt, med vissa undantag.
Hallo
I regel är det väl så att de anställda har sina egna betalda (!) CD-skivor med sig till jobbet. Det finns väl knappast några arbetsgivare som BJUDER sina anställda på CD-skivor. Hur är det då rent rättsligt enligt dagens korkade regler, när folk lyssnar till CD-skivor som de FÅR lyssna på eftersom de lagligen köpt in skivorna ?
Undrar
Odin
En ANNAN upphovsrätt är möjlig !
Går man in på STIMs hemsida och läser så blir man bara mörkrädd. Här skulle det sannerligen behövas en reform.
Jag tycker damen på länsstyrelsen i Stockholm hanterade frågan föredömligt… Hon skickade vidare frågan till justitiedepartementet/regeringskansliet och frågade hur mycket de betalar till STIM samt om de tycker den föreslagna avgiften är rimlig…
Mera sånt!
På tal om STIM kom en kompis med en intressant tanke.
Om jag går förbi en affär, eller besöker ett kafé eller går till ett danställe så måste de ju betala till STIM för att de tillhandahåller musik för besökarna. Om jag som besökare i affären/kafet/dansstället redan har köpt musiken på annat håll (t.ex. en CD), så ska företaget inte behöva betala för något som redan är betalat, och alltså dra av motsvarande del.
Det blir ju så klart ganska mycket admininstrativt krångel för att inte säga svårt att kontrollera besökares musikköp (hej övervakning
), men rent teoretiskt är det ganska intressant tanke. Jag undrar om STIM ens tar hänsyn till det, men jag gissar på ett stort NEJ.
[...] vill ha från 40 000 kr per år av företag där de anställda lyssnar på musik. Ravenna kommenterar: Låt [...]
Det är ju inte 40.000 per anställd som Stim kräver, utan 28 kronor per anställd och år. Därav följer helt naturligt att större företag får betala mindre. Det råkar vara Länsstyrelsen i Stockholms län som krävs på 40.000, antagligen därför att den har i storleksordningen 1.400 anställda, eller har jag fattat fel?
Så, det är knappast beloppets storlek som borde uppröra, utan grunden för betalningsplikten. Enligt 2 § upphovsrättslagen har upphovsmannen ensamrätt att medge offentliga framföranden, och som sådana räknas även (se fjärde stycket samma paragraf) framföranden som sker i förvärvssyfte inför en större sluten krets.
Observera nu att det inte lönar sig att invända att arbetsplatsen inte är offentlig, för redan själva lagtexten säger att det också gäller en större sluten krets. Denna “slutna krets” kan exempelvis vara medlemmarna i en förening, eller de anställda på ett företag. Vidare skall framförandet ske i förvärvssyfte. Alla företag drivs i förvärvssyfte. Bingo! Om du spelar musik för dina anställda i syfte att underhålla dem för att de skall jobba bättre, då måste du ha upphovsmannens medgivande till detta, vilket normalt innebär att du får betala en slant till Stim.
Så långt torde rättsläget vara klarlagt, men sedan blir det knepigare. Gäller detta även när de anställda själva tar med sig musik till jobbet och spelar för egen del, utan att alla kollegorna också lyssnar? Det framgår inte av lagtexten, så då får man försöka utröna syftet med lagen genom att studera förarbeten och rättspraxis. Enligt min mening är syftet inte att reglera vem på en arbetsplats som tillhandahåller musikspelningsutrustning eller beslutar om repertoaren, utan att ge upphovsmännen kontrollen över all användning av deras verk i förvärvssyfte (när man tjänar pengar).
Om chefen säger till sina anställda “vi vill inte betala till Stim för musiken på nästa veckas personalfest, så jag kan inte ordna någon musikanläggning, men den av er som tar med sin stereo hemifrån och några blandband kommer att bli allmänt uppskattad och behöver inte delta i städningen efteråt”, då skulle jag som upphovsman till den spelade musiken hävda att det bara är ett sätt att kringgå ett ogenomtänkt regelverk för att slippa betala för musiken, och jag tror att domstolen skulle hålla med.
Nu säger dock lagen inte ett dugg om vem som äger musikanläggningen, och det spelar naturligtvis inte någon roll heller för festupplevelsen vems inventarieförteckning högtalarna hör hemma i. Om det görs någon åtskillnad mellan medhavd musik och tillhandahållen musik, då är det Stim som gör den av eget val, inte lagen.
På det viset kan man fortsätta att dissekera både lagtext och den konkreta situationen i flera olika avseenden, men resultatet lär bli ett och samma: Betala, eller stäng av.
Hur mycket den spelade skivan kostade, eller vem som betalade den, har i sammanhanget ungefär lika stor betydelse som färgen på högtalarna eller elsladdarnas längd, nämligen ingen alls.
“Men om vi går ihop alla förvärvsarbetande i hela landet och köper ett exemplar av en skiva och lägger ut den på Internet för spelning på alla arbetsplatser, då har vi ju betalat för musiken och borde inte behöva göra det igen?”
Glöm det. Det där är teknikaliteter som inte ens har juridisk betydelse. Den relevanta lagtexten handlar inte om antalet skivor, den handlar om framföranden, och där sätter upphovsmannen priset för varje framförande för sig.
Jag är personligen inte beredd att helt släppa rätten att kontrollera framföranden av mina verk, för när exemplarframställningen är död som distributionsmodell, då är framförandena det enda som finns kvar att kontrollera. Däremot ser jag inte poängen i den detaljreglering av enskilda arbetstagares musikanvändning som Stim tvingar fram. Som “framföranden” räknar jag konserter, inte privat lyssnande på kontoret eller i hemmet.
Jag hoppas att Stim driver den här saken till domstol, så att vi får klarlagt vad lagen egentligen innebär. Därefter kan vi diskutera hur den bör ändras.
Rättelse, “större företag får betala mer än mindre” skall det förstås stå i första stycket i min förra kommentar!
Befängt var rätta ordet, ja. Och om musik anses locka kunder till butiken, borde inte STIM betala pengar till butikerna istället, eftersom de gör reklam för musiken, typ …?
[...] och fler skriver om Stims idéer att arbetsgivare nu ska tvingas betala Stimavgift om de anställda lyssnar på musik [...]
Fast nu är det här ju inte någon nyhet. Så här har det varit sen 60-talet och handlar om musik som spelas i receptioner, hissar etc.
Det handlar inte om den enskilde anställdes privata musiklyssnande på jobbet.
Hej Petra!
Det handlar inte bara om musik på det sättet du beskriver. Här kommer lite saxat från Stims hemsida: “När personalen lyssnar på musik genom annan teknisk utrustning som företaget tillhandahåller, till exempel ljudkort i datorer eller mobiltelefoner FM/3G.”
[...] en uppsättning av en pjäs på Stockholms Stadsteater. Inte för att de inte fått betalt (via STIM), utan för att de ville ha ännu mer betalt… Det visar sig dock att upphovsmannen bakom [...]
[...] unedited, Dahlgren, Rick Falkvinge, Sagor från Livbåten, PeterLinden, Mad World, Per Pettersson, Anna Troberg, Nemokrati, Johan Bakke, Spotify-invites, Annoyances 24×7, Gryningsräd, Veritas, Updiggers, [...]