Den här veckan har jag skrivit ihop ett “sommarprat” som Newsmill bett mig att skriva. Det där är något av en gammal dröm. Ja, inte själva pratet i sig, utan möjligheten att ohämmat få tvinga på andra min fantastiska musiksmak. Trevligt, trevligt! Jag tycker ju så klart att min musiksmak är oklanderlig.

Sommarpratet handlar om att vara en av de där passionerade jävlarna som helt enkelt inte kan låta bli att missionera till höger och vänster om det som ligger oss varmt om hjärtat. Jag är inte dum. Jag inser att det ibland måste kännas lite tröttsamt för människor omkring en. Men tro mig, passionerade själar menar inte alls illa. Vi menar oftast väl, så ha överseende med oss. Och framför allt, lyssna på oss då och då. Det finns ofta en anledning till varför vi brinner så starkt för en sak.

När jag skrev det där sommarpratet kom jag på att medan jag ägnat året att följa en passion, så har jag faktiskt lagt en av mina andra passioner på hyllan. Jag har skrivit massor det senaste året. Jag har agiterat och inspirerat, men jag har faktiskt inte skrivit något av ren och skär lust att busa av mig med språket. Jag har helt enkelt glömt bort att skaka mina lurviga i litterär form.

Jag har shakat lite försiktigt då och då, men discokulan har i stort hängt stilla över ett tomt dansgolv och hur kul är det? Det är dags att tända ljusen, trycka på play och skruva upp volymen igen. Det senaste året har varit kamp på barrikaderna. Vi har inte vunnit kriget, men i och med EU-valet har vi vunnit ett viktigt slag. Nu är det dags att varva ner, omgruppera oss och samla kraft att fortsätta. Så, tro det eller ej, Kylie Minouge har ta mig fan rätt: “War is over for a bit”. Det är dags att skriva något för skoj skull igen. Jag känner att mitt disco behöver mig.

Och ja, självklart kommer min text, vad det nu än blir, att finnas tillgänglig i en bukt nära dig. Och medan ni väntar kan ni läsa “Chefer från helvetet” free and all inclusive.

Popularity: 60% [?]