Gud, din kommentar är verkligen överallt! Länka från din egen i stället, så slipper du (och jag) hoppa runt och lägga in samma kommentar på alla bloggar.

Alltså. Artikeln i DN är rätt konspirationsteoretisk. Om du nu är allt det där du skriver i din blogg – VD i näringslivet Chef i staten Utredare i SOU Skribent i media Statsvetare och ekonom – så torde det vara något som också du inser, men ändå tar du avstamp i det. Jag finner det en smula tramsigt, du verkar ju kunna argumentera i den här frågan även utan konspirationsteorier i DN, men OK.

1) Du skriver att jag (och andra som engagerat sig i frågan) bestämt oss i förväg att FRA var fel. Det finns kanske andra i debatten som dragit på och slängt ur sig att FRA ska läggas ner men jag tillhör inte dem. Jag har aldrig hävdat att myndigheten FRA i sig är fel. Däremot hade jag invändningar mot lagen om signalspaning.

2) Säpo och tvångmedlen har definitivt kommenterats de också. Dock inte av mig, det har du rätt i, men däremot av kollegan Maria A när det var aktuellt.

3) Du tycker att frågan om att staten får tillgång till även svenska medborgares kommunikation inte är intressant eftersom “FRA endast sysslar med utlänningar (politiker, militärer och olika former av kriminella/terrorister) i utlandet”. Jaha, men nu pratar du om FRA:s verksamhet och vad de sysslar med idag och detta är ingen garanti för någonting när man ska stifta nya lagar. Då är det bra om lagarna i fråga är specifika, och just när det gäller utpekandet av användningsområden var lagen högst oklar. Syftena är tydligare nu och den förändringen tror jag inte skadar eller stympar oss särskilt.

Nå. Du har en större och fastare tillit till staten i ett längre perspektiv än jag, det är väl den stora skillnaden i det här avseendet. Jag har full respekt för ditt synsätt, men delar det inte.

4) I övrigt när det gäller stympad underrättelsetjänst så delar jag din bild att hela den här debatten varit mindre lyckad. Om du visste hur många gånger jag förbannat regeringen och våra riksdagspartier för att de mer eller mindre har “tvingat mig” till den här debatten så vore du förmodligen förvånad. Jag inbillar mig inte att det här är svartvitt och jag har aldrig trott mig vara någon rättfärdighetens riddare, tvärtom har jag våndats rätt mycket på vägen i den här debatten, underrättelse och säkerhetsarbete ÄR viktigt.

Däremot kan jag krasst konstatera att lagen de facto gav (och i någon mening ger) staten tillgång till all vår kommunikation. Det bör man inte ta lättvindigt på och då ser jag det närmast som min plikt att protestera. Inte minst som del av “tredje statsmakten”.

Därmed inte sagt att jag inte är för att vi ägnar oss åt underrättelsetjänst, absolut inte.
Egentligen är väl grundproblemet, så som jag lite krasst ser det, den här förödande idén om att vara genomskinlig med demokratins mindre smickrande beståndsdelar. För demokratin är som vi vet inte perfekt och verksamheter runt säkerhet- och underrättelse är ett mycket bra exempel på dess imperfektion. Där gås de demokratiska principerna emot, för att skydda demokratin. Så har det alltid varit och jag inbillar mig inte att det ska vara på något annat sätt. Men du ber mig att inte bara välsigna utan också propagera för mer av detta.
Det är inte lite du begär, i pragmatismens namn.

I FRA-debatten hördes politiker efter politiker säga att signalspaningen var bra för att vi nu äntligen skulle få lagstiftat vad som redan pågått länge. Jaha, är det så himla “äntligen”? Ett citat ur en text jag skrev om den aspekten i juni:

“säkerhetsarbete bedrivs – och alltid har bedrivits. Delvis öppet och korrekt, delvis i skuggigare marker. Det ligger i arbetsområdets natur och är inte något som egentligen överraskar.
Vår samtid ärar genomskinlighet och insyn. Allt ska vara genomskinligt och tanken är förstås god. Säpo har sedan något år tillbaka föresatt sig att de ska vara öppna och erbjuda oss insyn. Det är förstås ett i allt väsentligt gott initiativ, men det får mig ändå att höja roat på ögonbrynen.
Vad inbillar vi oss, egentligen? Om Säpo ska vara genomskinligt, måste vi då inte starta en ny, lite hemligare säkerhetspolis?
Naturligtvis övervakas vi. Regler böjs och bryts, sedan får vi avslöjanden, skandaler och efterföljande granskningsprocesser. Det ingår i spelet. Det viktiga är dock att integriteten får fortsätta vara högsta hönset bland principerna. Det är så vi garanterar medborgarna schyssta spelregler. FRA-förslaget bryter den maktbalansen, till medborgarnas nackdel. Undantaget blir regel och integriteten förtvinar.”

Kort sagt. Vad finns i slutändan av den här envisa genomskinligheten annat än medborgare som blir allt mer blasé i sitt förhållande till demokratin och så småningom börjar titta efter andra “spännande” styrelseskick? Jag tycker att du är kortsiktig.

MVH

Sanna Rayman

Och protesterar du mot det, så vet vi ju att du är skyldig…

För det första präglas den av att journalistkåren själva snabbt tog ställning – utan att egentligen veta något som helst om vare sig FRA, dess verksamhet eller lagen. SvDs PJ Anders Linder med sin unga följeslagerska Sanna Rayman var bland dem som var snabbast till pennan. Här är det mycket sannolikt att i synnerhet S Rayman fastnade i lobbyisternas garn långt innan hon själv fattat vad frågan egentligen handlar om. Problemet infinner sig nämligen när man tar reda på hur det förhåller sig i sak; nämligen att FRA endast sysslar med utlänningar (politiker, militärer och olika former av kriminella/terrorister) i utlandet. Egentligen något som vare sig är kontroversiellt eller märkligt om man vill ha ett land som kan bedriva en självständig utrikes- säkerhets- och försvarspolitik.

Nåväl, när dessa självutnämnda förkämpar för den svenska demokratin, naturligtvis efter att ha bestämt sig i förväg att FRA var fel, började inse att hela deras argumentation saknade verklighetsgrund, övergick frågan till att bli en prestigefråga för ledarskribenter och vissa “high-profile” politiker i alliansen. I stället för att erkänna att man varit för snabb i sina slutsatser bytte man (och lobbisterna) taktik. Nu var det mer osakliga och känslomässiga argument man gick in för. Blotta det faktum att ”Staten” tog sig friheter att ”potentiellt” kunna missbruka FRA räckte för att man skall vara emot. I och med detta sjönk den intellektuella nivån i debatten till en rekordlåg nivå (den var ju inte så hög redan från början). Samma skribenter som skrek sig hesa i FRA frågan (sannolikt upphetsade av en liten grupps manipulativa åtgärder i den s.k. bloggbävningen) ägnade inte en tanke åt den lagstiftning som samtidigt liberaliserade SÄPOs och polisens möjligheter att sätta in tvångsmedel. Och där är ju svenskarna själva målet!

Att det är brist på fritänkande människor i ett litet land är förvisso inte så konstigt men att påstå att bloggbävningen och den fars som dagens FRA-lagar medfört är en seger för demokratin är ett bevis på vår slutliga fördumning. Detta borde vara något som inte skulle kunna förekomma i ett land som Sverige där vi med allsköns bidrag och subventioner försöker hålla igång journalistiken så att de kan söka fakta och sanning i varje fråga.

En annan aspekt är att ingen funderat på vem det egentligen är som tjänar på att Sverige stympar sig självt genom att hämma sin egen utrikesunderrättelsetjänst. Just nu är vi i Sverige i full färd med att sticka ut ögonen på oss själva. Höjden av enfald var när svenska journalister i bl.a. SvD på fullt allvar åker till Moskva och intervjuar ”mannen på gatan” om vad han tycker om att ”FRA skall läsa all hans e-post”. Hur j-la korkad kan en redaktionschef få vara! Varför inte också intervjua Robert Mugabe eller någon annan korrupt afrikansk statschef, som satt sprätt på miljontals svenska biståndskronor, om vad dessa kunde tycka om att ”FRA” skulle kunna kränka deras integritet? Svaret är givet på förhand och det var ju själva syftet med intervjun och hela det journalistiska upplägget för den delen. Några som faktiskt tjänar på att Sverige har en kass underrättelsetjänst är, utöver Ryssland, Kina och andra auktoritära statar, faktiskt Norge. Norge har nämligen själv en dito med tillhörande signalspaning som, får man anta, är högeligen intresserad av Sverige, i synnerhet inför vårt EU-ordförandeskap. Norge är som icke EU-land starkt beroende av framgångsrika förhandlingar och omförhandlingar av EES-avtal och annat. Att politiker och jurister i Norge skriker sig blå om FRA är inget annat än ett svårartat hyckleri. Men det märkliga är att vi i Sverige inte fattar detta – i synnerhet inte på SvDs ledarsida.

Ytterligare en intressant aspekt på våra ”grävande” journalister är att de inte grävt!!! En kombination av hemliga sponsorer, lobbister, PR-byråer och dolda transaktioner för att försöka förstöra förutsättningarna för ett lands underrättelsetjänst borde väcka arbetslusten hos den mest indolente journalisten – men icke så i presstödets och kulturbidragens kungarike Sverige. Nej, här utgår alla raskt ifrån att det är FRA som är skummisarna och inte ens när den ena konspirationsteorin efter den andra vederläggs (att FRA avlyssnade Ulf Ekman eller andra rena lögner) har man förmått att granska sitt eget enfaldiga agerande.

Ack ja… Nu är situationen så polariserad att såväl de journalister som politiker, som varit ”nyttiga idioter” åt lobbisternas huvudmän, aldrig kommer att byta uppfattning. Per Ström, Birgitta Ohlsson (fp) och hennes sambo Mark Klamberg, Anne Ramberg, Camilla Lindberg (fp), Thomas Bodström (s) och Fredrik Federley (c) kan aldrig erkänna att de blivit förda bakom ljuset av dessa lobbister och att de blivit exploaterade. Nej, de kommer att än hårdare bita sig fast vid de känslomässiga argumenten om ”statens potentiella ondska” och en närmast religiös tro på ”domstolen á la Perry Mason” som en garant för rättsövergrepp utförda av FRA.

Det som nu stundar är att studera hur stormen kring DN-journalisterna kommer att utvecklas. Om det träffat rätt kommer det bli en orkan i ”bloggosfären” för ju mer rätt sanningen träffar desto mer indignerad blir den orättfärdige!