I morse promenerade jag förbi Radiumhemmet på Karolinska. Det är halvtaskigt väder här i Stockholm. Plaskigt och mulet. Sjukhus är inte så roliga och därför är det kanske inte så konstigt att folk såg lite bistra ut i snögloppet. Det gjorde säkert jag med, fast jag inte alls har någon anledning till det. Bisterhet är smittsamt.

Men sedan sken min tisdagsmorgon upp rejält. Jag sprang nämligen på något som såg ut som en blå dalahäst med gula hawaiishorts med glada palmer på! Nu tänker ni att det säkert var något fel på mig och att jag borde kolla huvudet, men nej. Huvudet är kollat och hjärnan sitter där den ska och hawaii-hästen var faktiskt där och står så vitt jag vet fortfarande kvar om någon inte skulle tro mig. (Bildbevis kommer så snart min telefon och dator kommer över sina kommunikationsproblem.) (Uppdatering: Bildbevis finns här.)

Tyvärr står den där hästen inpetad i ett hörn. Om jag vore hawaiihästansvarig på Karolinska skulle jag placera den alldeles utanför ingången till Radiumhemmet. Varför gömma undan den i ett hörn? Det är väl mycket bättre att ställa den där den kan skänka lite glädje till folk som kanske behöver en extra liten boost i livet, eller hur?

Om man tänker efter finns det massor av konst omkring oss. Dessvärre lägger man inte alltid märke till den. Ganska sällan faktiskt. Det är synd. Vissa dagar behöver vi alla få se en blå dalahäst iförd färgglada hawaii-shorts uppenbara sig framför oss. Det livar faktiskt upp. Det lyfte min dag ur snögloppet.

Jag har ingen aning om vem som gjort den där hästen, men jag hoppas att konstnären läser det här och blir lite glad i själen, för det blev minsann jag. Vi behöver mer konst. Överallt. inte bara institutionaliserad konst som vi måste söka upp aktivt, utan konst som smyger sig på oss, ligger i bakhåll och hoppar på oss när vi minst anar det.

Popularity: 9% [?]