Sköldmö Rosenberg försöker rädda damsel Marklund i nöd
Jaha, ja… Som ett brev på posten har nu Tiina Rosenberg krängt på sig sin vita rustning och ridit ut för att försvara den stackars mön Liza Marklund från hennes illvilliga belackare.
Rosenberg är upprörd över den “mobbning” som hon menar att Marklund nu drabbas av. Visst, Marklund har det kämpigt precis nu, men det har gått inflation i begreppet “mobbning”. Bara för att många människor är upprörda över något och ger uttryck för den upprördheten är det inte mobbning. Rosenberg är akademiker och de brukar vara noga med begreppen.
Jag kan förvisso hålla med Rosenberg om att men vad det gäller “Gömda” kanske borde diskutera “litteratur, författarens ansvar” istället för att jaga Marklund. Det har jag skrivit om tidigare. Men det är också ställt bortom allt rimligt tvivel att Marklund själv ägnat sig åt en del högst tvivelaktiga påhopp tex när hon gav sig efter Elisabeth Hemron. Jag kan inte låta bli att undra var Rosenberg fanns när den stackars utsatta kvinnan drabbades av Marklund?
Kanske är det lättare att hacka på Marklund för att hon “är en framgångsrik och populär kvinna” precis som Rosenberg skriver. Men man får inte heller glömma att Marklund själv friskt använt sig av sin ställning som just “framgångsrik och populär kvinna” för att trampa på andra. Jag tycker faktiskt inte speciellt synd om henne.
Marklund är inget offer. Hon har tagit kalkylerade risker genom att tumma på researchen för att få större genomslag. (Här talar jag alltså inte om “Gömda” utan om artikelserien om stiftelsen Trossen.) Det har drabbat människor hårt.
Jag är övertygad om att Marklund kommer att klara sig finfint ur den här knipan. Marklund är ingen liten damsel i nöd och jag undrar varför Rosenberg känner sig nödgad att dra ut till hennes försvar. Marklund har självmant satt sig vid spelbordet med några extra ess i ärmen och har inte dragit sig för fulspel om det gynnat henne. Då är det faktiskt inte mobbning för att motspelarna väljer att syna hennes kort. Inte ens om hon är kvinna. Sorry, Tiina, men Marklund klär inte så bra i offerrollen.
Popularity: 5% [?]
Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=869
Posted by Anna Troberg
on Jan 16 2009. Filed under Kultur.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
[...] i bloggvärlden skriver Anna Troberg och Pär Ström väldigt [...]
Jag aktar mig noga för att sticka ner fingrarna i det här getingboet. Jag tycker inte heller synd om Marklund och helt ärligt tycker jag gott att hon förtjänar lite smisk. Problemet i det här fallet är dock att hennes motståndare känns minst lika opålitliga och i vissa fall rent galna. Monica Antonsson känns genomfalsk om du frågar mig. Att radera kommentarer och sen svara på dem och skriva kommentarer hos sina kritiker som uppfattas som hotfulla är inte riktigt sunt. Bakom sig har hon Ramona “peta Peter Sunde i ryggen” Fransson, Cecilia Beckroth (!) och begåvningsreserven på Familjeliv. Det känns som att Marklund vinner på nåt slags omvänt guilt by association.
+1 på omvänt guilt by association.
För att vara en aning välvillig tror jag inte Antonsson har jättekoll på vett och etikett i bloggvärlden. Men jag håller med om att det finns en del att önska i fråga om just bloggen.
Och jag misstänker att granskningen av Marklunds journalistik bara är ett exempel i raden av många fler- inte kan man väl tro att hon skulle vara den enda att uppvisa bristfällig faktakontroll och en benägenhet att uttrycka sig lite för sensationellt?
Där tror jag inte heller det handlar om hennes könstillhörighet: folk som menar sig föra den lilla människans talan tror jag faller hårdare än andra när de far med osanning och manipulation, i största allmänhet.
Jag är inte fullt så välvillig och struntar i om Antonsson har koll på vett och etikett i bloggvärlden. Det borde säga sig självt att om man replikerar något faller trovärdigheten pladask om det man påstår sig replikera inte finns tillgängligt. Det har inget med bloggvärlden (eller särskilda bloggvärden) att göra utan hör till sund debattlogik.
Däremot instämmer jag i att vi säkert kommer att få se fler journalister och författare synas i sömmarna. Vilket i grund och botten är sunt.
Nu har jag förvisso inte sett att Antonsson kommenterat hotfullt hos andra. Det enda jag har sett är larviga löpsedlar och kommentarer i kommentarsfältet där hon svarar folk som har postat uppgifter som hon aanser inte kan publiceras. Samt att hon ändrar friskt i sina olika inlägg. Det är de företeelserna jag menar när jag säger att hon inte beter sig som förväntat när det gäller en bloggare. Hennes hotfulla kommentarer har jag aldrig sett, men jag vill gärna se dem, om det är så att de finns.
Men som du påpekar är det en sidodiskussion. Det jag vill fokusera på är en litteraturgenre som saknar existensberättigande, och ett fortsatt granskande av journalister. Renodlade författare, eller journalister som skriver romaner för den delen, förstår jag inte värdet i att debattera(om det inte handlar om Ranelidska utspel, vilka alltid förgyller tillvaron).
Hos Per aspera ad astra utmanade hon rätt hårt till direktkontakt. Har även för mig att hon skrev något i stil med “bäst att du ringer mig annars kan det bli obehagligt” men nu hittar jag inte det så det kan mycket väl ha varit på sin egen blogg hon skrev det. Förvånar mig inte om det är borta heller. Men ta inte mitt ord på det – det blir hörsägen.
Vilket är lite vad jag menar också. Om man raderar och ändrar i saker så att det inte går att gå tillbaka och kontrollera, då är man oseriös. Det har mycket lite med netikett att göra, och mer att göra med seriös debattlogik.
Jag vet inte om litteraturgenren saknar existensberättigande. Däremot bör man vara tydliga med att det är en roman baserad på verkliga händelser. Att säga att något är sant är alltid vanskligt. Om jag så skulle skriva en bok om mitt liv, memoarer, så skulle folk i min närhet kunna gå ut och säga att det inte är sant, eftersom de har uppfattat det och minns det annorlunda. Det betyder inte att jag ljuger men inte heller att de gör det. Sanningen är mycket sällan objektiv och absolut. Antonsson kritiserar Marklund för att påstå att saker är sanna men går själv ännu hårdare på linjen att allt hon säger är sant. Det är vanskligt.
“Om man raderar och ändrar i saker så att det inte går att gå tillbaka och kontrollera, då är man oseriös. Det har mycket lite med netikett att göra, och mer att göra med seriös debattlogik.”
Det är där jag menar att hon möjligen inte kopplar hur allvarligt det blir om man ändrar sina inlägg i efterhand.
Jag håller dock helt med dig om att hennes bloggande borde skötts på ett proffsigare sätt, utan larviga löpsedlar, utan att besvara kommentarer som inte publiceras med kryptiska meddelanden, etc.
Dock förtar det inte mycket av bokens poänger.
Sen tycker jag, om litteratur: med biografier är alla medvetna om att allt är subjektivt. Man spekulerar möjligen hit och dit, men alla är införstådda med att en biografi på intet sätt är ett livsreportage.
Där kommer dokuromanen in. Den säger sig ofta vara totalsann(det säljer, även om författaren är usel), emedan den avsvärs allt ansvar.
Det fördummar, anser jag. Det fråntar läsaren förmågan till både reflektion och källkritik.
Ta Gömda: Marklund ville sätta igång ett politiskt projekt. Hon antog att ingen skulle vilja läsa en fackbok om utsatta kvinnor.
Wennstam antog annorlunda, och blev Augustnominerad med Flickan och skulden. Som hon sedan följde upp med En riktig Våldtäktsman- ett ypperligt exempel på ett litterärt politiskt projekt. Wennstam analyserade från båda håll och var öppen med sina källor(jag förstår att man inte till fullo hade kunnat vara det med hotade kvinnor, men det är en annan fråga). Det blev en rak och hederlig debatt.
Så var aldrig fallet med Gömda. Det tycker jag är en oförtjänst gentemot hotade och förföljda kvinnor. Självklart hade en fackbok fungerat. Hellre det än Gömda, alla gånger.
Och jag vidhåller att bokens poänger förtas av att författarens trovärdighet är kompromissad. Men vi släpper det och enas om att vara oense, ok?
Dokuromanen som format då? Pja, jag kanske är hård nu men jag tycker att om man tar en bok från den skönlitterära hyllan och blir kränkt över att det inte är ett stycke facklitteratur, då kanske man är lite dum. Grundproblemet är väl egentligen att man skrev “en sann historia” på omslaget? Om det hade stått “baserat på en sann historia” istället – hade vi haft den här diskussionen alls då? Och då kanske debatten egentligen borde rikta in sig på hur mycket förlaget får tänja på gränserna för att sälja.
[...] Ord av Jerry, Debattredaktionen, Gunilla Kinn, Ingrid Carlqvist, Meningen med livet, Trilog, Anna Troberg, Trilog [...]
Nej, jag hade inte tyckt det fanns något att diskutera om boken hade lanserats som en roman. Det har den inte- utan den har lanserats som fackbok i alla väsentliga fora. Med allt det fört med sig.
Det är först senaste tiden den plötsligt blivit roman, bokbranschen ovetandes.
Men jo, jag är böjd att hålla med dig om Antonsson där, vid en liten backread. Att man inte känner till hur man bör bete sig är månne en förklaring, inte en ursäkt.
Alldeles utanför Gömdadiskussionen tycker jag ändå att dessa Pelzerböcker, “min pappa våldtog mig i 13 år” och andra tragedi”dokuromaner” har ett begränsat värde. Jag anser som sagt att def fördummar och gör fackböcker och skönlitteratur otjänster(fackböcker för att man väljer romanformen över fackboken, om du förstår hur jag menar). Det är ett sätt att mångla ut undermåliga texter utan annat värde än det grottiga i att det “typ har hänt”, eller kan ha hänt.