“Based on a true story” är sannerligen ingen kvalitetsgaranti
Precis som Mary har jag svårt att förstå uppståndelsen kring Liza Marklunds “Gömda”. Marklunds böcker har aldrig varit min kopp te och jag blir förbannad när hon kallar mig och mina kamrater för “snåla och finniga”. MEN spelar det verkligen så stor roll om hon tagit sig lite konstnärliga friheter i “Gömda”? Faktum är att vi nog ska vara glada över att Marklund tog sig de där konstnärliga friheterna för annars skulle boken nog ha blivit ännu mindre min kopp te, dvs, i mina ögon en ännu sämre bok.
Tanken om att “based on a true story” är bättre än “based on the writer’s imagination” är en Hollywood-myt. Bara för att något beskrivs i detalj precis så som det hände i verkliga livet gör det inte rikare och bättre som ett konstnärligt verk. Dessutom finns det alltid en massa olika versioner av den där absolut sanna verkligheten, så någon absolut sann verklighet finns egentligen aldrig. Det är därför konstnärens uppgift att skapa en version som lyfts upp över den personliga upplevelsen (sin egen eller någon annans) till något mer allmängiltigt som fler kan ta till sig.
T.S. Eliot talade om “impersonality” och om poeten som en “catalyst”. Virginia Woolf talade om att författare måste vara “incandescent” (glödande) och bränna bort allt oväsentligt. Italo Calvino ville fylla texten med “lightness” så att vardagens tyngd inte skulle tynga ned den och hindra läsaren att ta texten till sig. För att lyckas med detta måste författaren lyckas utföra “the Indian Rope Trick” i sina texter, dvs utmana gravitationen. Jeanette Winterson som läst dem alla noga klumpar ihop deras tankar till en alldeles egen doktrin:
To perform the Indian Rope Trick is what Eliot meant by Impersonality.
How does the writer do this? Through development of style.
Style; sensibility and technique distinctively brought together, frees the writer from the weight of her own personality, gives to her an incandescence of personality, so that what she can express is more than, other than, what she is.
Marklund når inte upp till stortånageln på någon av de här författarna och “Gömda” är enligt min mening inte på något sätt ett väl utfört försök att lyfta en “verklig” historia till något mer allmängiltigt, men uppståndelsen kring boken tyder på att folk verkligen förväntar sig att böcker ska leva upp till någon sorts allmängiltig sanning. Hur kan de tro det? Det finns ingen allmängiltig sanning och därmed är den omöjlig att uppnå.
Marklund begick möjligen ett misstag när hon godkände att det skulle stå “En sann historia” på omslaget. En uppmärksam läsare borde faktiskt ha reagerat redan där. Eller också var det så att hon hade högre ambitioner och tänkte att historien var “sann” i den bemärkelse att den händer om och om igen runt om i landet. Jag vet inte hur Marklund tänkte. Kanske tänkte hon inte alls. Kanske var det förlaget som körde omslaget utan att fråga henne. Så är det ofta och det skulle inte förvåna mig om det händer även om man är delägare i förlaget.
Det här är inget försvarstal för Marklunds räkning. Det är snarare en uppmaning till läsare att inte förvänta sig det omöjliga och framför allt vara glada för att författare gör sitt bästa för att levererar schysta historier som inte får oss att dö av tristess. “Gömda” var som sagt inte min kopp te, men tänk om Marklund inte ens försökt göra den mer tillgänglig… Hemska tanke… Då hade liemannen definitivt knackat på min dörr för att befria mig från tristessen innan jag kommit halvvägs i boken.
[T.S. Eliot, "Tradition and the Individual Talent" (1919).
Virginia Woolf, A Room of One's Own (1928).
Italo Calvino, "Lightness" i Six Memos for the Next Millennium (1985).
Jeanette Winterson, "A Work of My Own" i Art Objects: Essays on Ecstasy and Effrontery (1995).]
Popularity: 5% [?]
Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=854
Posted by Anna Troberg
on Jan 11 2009. Filed under Kultur.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
Ett litet tips: När ni ser en film eller TV-serie som är “Based on a true story”, sitt kvar och kolla eftertexterna. På slutet står det ofelbart den vanliga blurben om att alla likheter med verkliga personer och händelser är helt oavsiktliga och slumpmässiga.
Verklighetsbakgrund my ass!
Med hänvisning till Lawrence Lessig kan man väl säga att hon remixade lite
I min åsikt är problemet enbart att påstå att något är en helt sann historia, som en dokumentär, om det inte är så…
Ungefär Anna, tänk om hos krivit en rapport… zzzzzzzzz
Vet banne mig knappt vad det handlar om, men vill dra mig till minnes att P3s Medierna jagade Marklund i somras eller nått, om några tidninsartiklar som senare legat grund för en “sann” bok. marklund vidhöll då att det var den förbaskade sanningen hon skrivit. Kan det vara den historien som fortfarande valsar runt?
Nja, jag intar nog personligen en mer oförlåtlig attityd mot Liza Marklund. Att i intervjuer och chatter påstå klart och tydligt att det helt och fullt är sanning och det i riksdagsdebatter och överallt i det offentliga samtalet hänvisas till denna historia – sanna historia – så är det mycket, mycket allvarligt. Boken har ju t o m sorterats under ‘Biografier’ lite varstans. Jag ställer mig mycket frågande hur resterande arbete har skötts, etiskt sett, i detta pågående “politiska projekt”.
Journalister är makthavarnas granskare, om granskningen och tilliten till dem minskar… *hua*
Marklund har på egen hand sett till att detta förtroende och tillit devalverats mer än vad jag någonsin upplevt att någon annan lyckats med. Därför skall alla stenar vändas på – inte minst med tanke på upprättelse för dem som förtalats och förminskats i “Mias” och Marklunds uppdiktade historia.
//Zac
Hej allihop!
Jo, nog kunde Marklund ha hanterat allt det här bättre, men jag är en misstänksam fan som alltid utgår från att författare alltid tar bort, lägger till och skrävlar. Jag tror aldrig att något mellan pärmarna i en bok är sanning. Jag kan ha fel, men så blir jag inte heller besviken när det visar sig att något inte alls är sant. Praktiskt.:-)
Med det sagt, så är det ju alltid lite underhållande när glorior hamnar på sniskan.
Ha det så bra,
Anna
Som jag skrivit på annat håll, så kan Marklunds journalistiska anseende kvitta. Det allvarliga är att hon har pekat ut verkliga personer, visserligen under diktade namn, och beskrivit dem som monster. Jag känner inte “mannen med de mörka ögonen”, och det gör inte heller majoriteten av Sveriges befolkning, men en begränsad krets personer har faktiskt mött denne man på gatan där de bor, och flera av dem har säkert listat ut att det är honom som Marklund har skrivit om. Han har inte kunnat stämma Marklund för förtal eftersom han inte är namngiven, men i sin närmaste omgivning är han allt annat än anonym. Han har för miljoner läsare utmålats som en hänsynslös sociopat med mord i sinnet. I verkligheten (om man nu får tro att det finns en sådan) är han visserligen inte någon ängel, men om han skall dömas för något han gjort så har han rätt till en annan domare än Liza Marklund.
Lägg därtill att Marklund i sin iver att genomföra sitt “politiska projekt” tydligen också baktalat en namngiven person, Elisabeth Hermon, och gjort ett stort nummer i kvällspressen av sin egen polisanmälan mot henne. Jag har inte läst Hermons bok om detta än, så jag har bara vaga uppgifter om detta, men jag kommer att läsa den (den lär vara “based on a true story” om man så säger).
Det hade varit mycket enklare om historien hade varit 100 procent fejk, ungefär som Harry Potter eller Sagan om ringen. Nu var den dock åtminstone delvis sann, och den där partiella sanningen räckte för att den skulle skada de verkliga, levande människor den påstod sig handla om. Huruvida den saluförts som fack- eller skönlitteratur är av sekundär betydelse.
Filmen Fargo inleds ju med en kort text om att filmen är baserad på en verklig händelse. Detta är lögn, och vissa blir arga när de får reda på att de har blivit lurade. Jag ser det som ett mycket genomtänkt stilistiskt grepp: Hela filmen är gjord i samma anda som traditionellt historieberättande. Handlingen står i centrum (snarare än t.ex. personlig utveckling eller symbolik), det är spännande, oförutsägbart och fasansfullt, men samtidigt trovärdigt. Och när den här typen av historier berättas, exempelvis kring en lägereld, brukar de ofta formuleras som om händelserna har inträffat i verkligheten, trots att alla vet att de rimligtvis måste ha förvanskats till oigenkännlighet genom muntlig tradition.
Nu vet jag inte vad Marklunds (eller hennes förlags) syfte har varit, men en berättelse som man läser i tron att den är sann gör ett helt annat intryck än vad samma berättelse hade gjort i en helt skönlitterär kontext. Det må vara irrationellt att reagera så som läsare, men jag tror att det är djupt mänskligt.
Problemet är egentligen på att folk generellt sett är dålig på källkritik – det som skrivs är ordagrant sant.
Men i just det här fallet kompliceras det en “aning” av att Marklund om och om igen sagt att “Gömda” är just det, ordagrant sann. De enda små ändringar som gjorts skulle vara för att skydda människor.
Så som jag ser det är saken den att vi här har en undermålig författare som blivit publicerad på fel premisser. Marklunds nivå är helt enkelt för låg för att slå igenom kommersiellt som författare. Då skriver hon en “sann ” historia på journalistspråk och blir publicerad.
Oärligt.
Att de “detaljer” som sedan har ändrats har en uppenbar och tydlig politisk agenda och inte enbart är för att skydda någons identitet, så som påstår i förordet, av Marklund. Ja då har man passerat gränsen mellan oärlig och ond.
[...] “Based on a true story” är sannerligen ingen kvalitetsgaranti [...]
[...] “Based on a true story” är sannerligen ingen kvalitetsgaranti [...]
[...] rullar vidare. Jag är fortfarande inte så upprörd över att det råkade stå “en sann historia” på omslaget. Plockar jag en roman från skönlitteraturhyllan, så förväntar jag mig att det ska [...]