Kylie och jag har ingen skam i kroppen

Världens bästa macka, det vill säga Mackan Andersson har utmanat mig. Han vill att jag ska lista fem exempel på musik som jag skäms över att jag gillar. Mackans utmaning har givit mig en hel del huvudbry. Jag har faktiskt funderat på den i ett par dagar och nu har jag kommit fram till ett svar. Jag är helt enkelt skamlös vad det gäller musik.

Jag gillar en massa olika musik och jag skäms inte det minsta. Därför tänker jag istället att lista lite musik som andra genom åren tyckt att jag borde skämmas över att jag gillade (och för den delen fortfarande gillar).

1985 var jag 11 och alla andra i min ålder var fullt upptagna med att lyssna på Carola, Herreys och Freestyle. Själv var jag ocool som sjutton och lyssnade i princip bara på ABBA och Agnetha Fältskog. Det här var innan alla ABBA Gold-plattor och “Mamma Mia” och ABBA var ungefär lika heta som permafrost. Det struntade jag högaktningsfullt i och jag vill minnas att den här låten var det årets hit i mitt pre-teen-rum:

Året efter blev jag om möjligt ännu mer ocool och snöade in på Lloyd-Webber-musikaler. Alltihop började med “The Phantom of the Opera”, men sedan rullade det vidare med “Jesus Christ Superstar”, “Starlight Express” och framför allt “Evita”, som jag fortfarande tycker är den bästa musikalen någonsin.

Något år senare råkade jag höra några sekunder av “Super Freak Family” med Nina Hagen på radio och så var jag hooked på henne också. Tro mig, i min gamla hemstad Borlänge var det på den tiden ungefär lika coolt att lyssna på Nina Hagen som att lyssna på “Smurfarnas bästa”. (Det här var alltså långt innan “Smurfhits” faktiskt blev hits.) Det var faktiskt så himla ocoolt att ryktet om att jag gillade Nina spred sig ända till en skola på andra sidan stan där det, hör och häpna, fanns en till som lyssnade på Nina. Vi fann varandra i vår ocoolhet och är fortfarande goda vänner.

Genom min nye gode vän som jag hittade genom Nina Hagen, kom jag dessutom åter i kontakt med min gamla favorit Monica Zetterlund. Redan som barn gillade jag Monica skarpt. Dels blev jag lite halvbetuttad i henne i “Utvandrarna” och dels var “Donna Juanita” min absoluta favoritlåt, trots att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Det har jag nu och jag är fortfarande betuttad i Monica och fällde mer än en tår när hon dog. (Nåväl, det var en parentes, eftersom ingen någonsin försökt få mig att skämmas för att jag gillar Monica Z.)

1989 vände jag blicken mot Island och upptäckte Björk, eller rättare sagt Sugarcubes. Det var inte heller det coolaste man kunde tänka sig. Musik från Island? Nja, det stod inte så högt i kurs. Men så här bra kan musik från Island faktiskt vara och ännu bättre blev det senare när Björk gav sig ut i världen på egen hand.

Sedan har vi ju min homegirl Dolly Parton. Nu gillar alla Dolly. När jag började köpa vinylskivor med Dolly i slutet på 80-talet, så fick jag dem för en femma. Ofta slängde försäljaren till och med dem gratis när jag köpte annat för att ingen ville ha dem. Nu kostar samma gamla skivor ibland flera hundra. Nåja, det ger mig chansen att ständigt tänka: “Vad var det jag sa?!” och det är ju inte så illa. Kika på den här så förstår ni Dollys storhet: “My Tennessee Mountain Home” (Finns tyvärr inte inbäddad i den här fantastiska versionen.)

Så här i efterhand känns det lite märkligt att tänka på hur mycket spott och spe jag fått för att jag lyssnat och fortfarande lyssnar på ABBA, Lloyd-Webber, Nina Hagen, Sugarcubes/Björk och Dolly Parton. Mitt problem har nog varit att jag haft lite taskig timing. Jag har tyckt om fel saker vid fel tillfälle på fel plats.

Det är förresten något jag skäms lite över, det där med min taskiga timing. Det tog mig alldeles för lång tid att förstå mig på att Spice Girls faktiskt var bra, att Britney är toppen och att Madonna faktiskt är asbra. Mest av allt skäms jag över att det tog mig 15 år, “Confide in Me” och en duett med Nick Cave att förstå att Kylie Minogue är det bästa som hänt på länge. Förlåt, hörni och alldeles extra förlåt till Kylie.

Sist, men inte minst vill jag lyfta fram Kylie som ett strålande exempel på att man inte ska skämmas för någon musik. Det krävs stake för att avsluta sin konsert med “I Should Be So Lucky” en sådär 20 år efter Stock/Aitken/Waterman-eran tog slut. All heder åt Kylie för det.

Popularity: 6% [?]

Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=847

Posted by Anna Troberg on Jan 10 2009. Filed under Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry