Jag halkade in i piratrörelsen på ett bananskal. Det var inte alls tänkt att jag skulle bli pirat, tvärtom. Min tanke var att sätta piraterna på plats. Jag skrev ett taffligt och framför allt opåläst inlägg om hur gräsliga piraterna var. Det bemöttes, hör och häpna, inte med det spott och spe som det faktiskt förtjänade, utan av ett genuint och vänligt intresse av att försöka förklara piratideologin för mig.

Detta första möte med livs levande pirater kommer jag inte att glömma i första taget. Hade jag blivit bemött med de hån och hot som folk påstår att pirater ägnar sig åt till höger och vänster hade jag fortfarande varit antipirat av den enkla anledning att det inte är ett vidare pedagogiskt sätt att försöka vinna över folk på sin sida. Intressant nog är det ungefär samma människor som nu diskuterar piratfrågor på nätet. De bemöter såvitt jag kan se andra som de bemötte mig. Därför upphör jag aldrig att förvånas när folk anklagar dem för att vara otrevliga och hotfulla, dels för att jag inte ser det nu och dels för att jag aldrig upplevde det själv trots att jag faktiskt muckade rätt rejält i det där blogginlägget. Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Tidigare idag kommenterade jag en krönika som Andreas Ekström skrivit. Jag står för varje ord jag skrev i det inlägget, för Ekströms inlägg i debatten var faktiskt mer än lovligt opåläst. Mymlan läste också Ekströms inlägg och skrev ett intressantare inlägg i anknytning till det. Jag läser precis som många andra Mymlans blogg i stort sett dagligen och har därför en grundläggande respekt för henne som bloggare och tar därför hennes inlägg på större allvar än Ekströms billiga effektsökeri.

Mymlans inlägg inspirerade dessutom till en intern debatt inom partiet om hur andra uppfattar oss som enskilda bloggare och som parti i bloggosfären. Precis som Klara skriver i sin blogg dök tanken upp om att vi skulle föra den debatten offentligt och varför inte? Alla organisationer mår bra av självreflektion, så även piratrörelsen.

Sedan tidigt i våras har diverse olika piratbloggar varit dominerande i de debatter som rasat. Det började med FRA-debatten, fortsatte med IPRED och nu också med datalagringslagen. Diskussionerna har gått heta och så även på piratbloggarna. Klara skriver om att hon ibland uppfattat oss som “grabbiga” och lyfter fram Emma som ett exempel på en mer “kvinnlig” bloggare som “levererar mindre färdiga svar”. Jag har personligen lite svårt för just definitionen “grabbig” och “kvinnlig” som någon sorts etikett om vilken typ av bloggare man är och i vilken grad man på så sätt skulle locka till sig läsare av olika kön. Däremot delar jag Klaras slutsats om att en av anledningarna till att Emma välförtjänt har fått många läsare är just för att hon manar till egen reflektion och egna slutsatser.

Rick har en mer direkt bloggteknik. Han är pang på rödbetan och vill nå ut med sitt politiska budskap från barrikaderna. Christian skalar av det onödiga pyntet, hittar kärnan i budskapet och lyckas förklara ibland ganska invecklade saker på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Klara tar upp vinklar som ingen annan tänkt på. Mattias Bjärnemalm gräver i det ideologiska. Själv försöker jag göra politiken angelägen och rolig genom att hitta nya vinklar och oväntade formuleringar. Ibland lyckas det ibland inte. De gånger det inte lyckas har Klara en god poäng i att jag nog kan bli lite raljerande. Det är inte min mening, men man måste våga skjuta, även om man ibland missar målet. Andra bloggare skriver på andra sätt. Alla har sin personliga stil och det tycker jag är oerhört viktigt. Vi må alla vara pirater, men vi är individer och var och en måste få göra sig hörda på sitt sätt.

Klara beskriver att hon känner att vi kanske glömt bort att vi är ganska många och att vi tar plats i bloggosfären, att vi kanske inte alltid behöver skrika så högt. Det ligger en viss sanning i det. Det kan alltid bli lite jobbigt när samma lag springer på samma boll hela tiden, men jag tolkar inte det som arrogans eller bufflighet. Jag ser det mer som ett engagerat gäng som verkligen vill nå ut med sitt budskap. Jag inser ju att det ibland kan se lite övermäktigt ut när det dyker upp tio likadana kommentarer från olika pirater, men internet är internet och, som Emma skriver, “där har alla en röst, en åsikt, och ska använda den som jag ser det, det ska ingen stoppa”.

Dessutom får man inte glömma att bloggosfären bara är en del av samhället. För mig och många andra är det en stor del av vår vardag, men det finns många som aldrig läst en blogg. Vill vi nå dem måste vi väsnas tillräckligt mycket för att det ska höras utanför bloggosfären. Det har vi lyckats bra med under året som gått och just därför kan vi inte bara sluta nu, speciellt inte ett halvt år innan EU-valet. Kanske uppfattas det av vissa som kaxigt, skrikigt, jobbigt, vad vet jag. Det kan jag leva med, för det kommer alltid att finnas folk som inte tycker om Piratpartiet och/eller mig vad vi/jag än gör. Jag vet också att fler och fler får upp ögonen för det vi gör och uppskattar vårt arbete.

Var och en måste göra sig hörd på sitt sätt och jag tycker att en av piratrörelsens främsta tillgångar är att vi har så många olika röster. Jag delar inte alla Klaras tankar om hur vi ska förvalta vår plats i bloggosfären, men det gör faktiskt ingenting. Hon har min fulla respekt och jag kan bara hålla med henne om att ännu fler pirater borde sticka ut hakan och förgylla vår tillvaro med sina unika röster. Ju fler, desto bättre.

Slutligen måste jag bara få tillägga att jag ta mig fan blir stolt över att tillhöra en rörelse som inte drar sig för att debattera sådana här saker öppet och ärligt.

Popularity: 12% [?]