Den här veckan har i huvudsak handlat om IPRED och jag misstänker att nästa vecka också kommer att handla om det. Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att försöka överbrygga lite generationsklyftor. I mångt och mycket är det ju just skillnaderna mellan den äldre och nya generationen som hela IPRED-debatten handlar om.

Den äldre generationen förfasar sig alltid över den yngre generationens tilltag. Det hör till. Nu är det IPRED som är på tapeten, men annars brukar det ju mest handla om sex. Inte helt sällan klagar folk till exempel på lätt ekivoka låttexter. Man får frispel om någon är “too sexy” för sin skjorta eller rappar något uppskattande om sin “babe’s booty”.

Själv tycker jag nu inte att det är så hemskt. Dessutom är det då ganska underhållande att ta en liten titt på vad de äldre generationerna lyssnade på. Här hemma i Sverige tyckte ju Lill Lindfors redan 1969 att själv är bäste dräng.

1930 kom filmen “Der Blau Engel”. (Den spelade även in i en engelsk version med den fantasifulla nya titeln “Den blå ängeln”.) I den sjunger Marlene Dietrich en liten klämkäck sång som heter “Ich bin die fesche Lola.” För er som lyckats med det närmast omöjliga konststycket att vara sämre på tyska än vad jag är, kan kanske den engelska titeln ge en liten vink om vad det betyder: “They call me naughty Lola”.

Så, vad är det då för fesche/naughty med Lola? Tja, hon är “the wisest girl on earth” och hon är en hejare på att spela på sin “pianola”. Dessutom älskar “the boys” hennes musik så mycket att hon “can’t keep them away” och hennes “little pianola keeps working night and day”.

Vad är nu så hemskt med detta? Lola är uppenbarligen en smart och musikalisk flicka med en trogen publik och det är väl inget fel med det, eller hur? Kanske börjar man bli lite misstänksam när Lola låter oss ta del av en av sina musikaliska hemligheter: “Now I tell you a secret, don’t hammer on the keys. A little pianissimo is always bound to please.”

Man måste ju inte vara varken speciellt poetiskt eller perverst lagd för att inse att Lolas lilla pianola som arbetar natt och dag kanske inte är ett salongspiano trots allt. Lola är kanske inte ens musikalisk och smart, utan bara allmänt småkåt. Hemska tanke! Lite pluspoäng tycker jag dock att hon ska få för att hon ägnar sig åt folkbildning. Man behöver ju bara läsa Aftonbladet för att inse att det finns många som inte vet att lite pianissimo ibland är att föredra.

Sen har vi ju det där med förebilder. Dietrich själv drog sig inte för lite klädsam drag då coh då och verkar sannerligen inte ha varit en pianissimo-flicka. Allt tyder på att hon lutade mer åt fortissimo-hållet. Det verkar dessutom ha varit ett vinnande koncept för hon blev ganska så gammal. Männen avlöste varandra vid hennes sida genom hela hennes liv. Ja, om hennes sida för tillfället inte var upptagen av någon av alla hennes kvinnor alltså.

Jag gillar Dietrich skarpt, men jag måste erkänna att jag är ännu mer imponerad av en av hennes kvinnor. Om Dietrich var fortissimo, så måste man nog säga att Mercedes de Acosta var forte fortissimo. Det sägs nämligen att hon hade affärer med både Dietrich och Garbo. Det är som om någon idag skulle ha förhållande med både Madonna och Angelina Jolie. Kort sagt, det är nästan för bra för att vara sant och just därför väljer jag att ändå tänka att det vore trevligt om det faktiskt var sant, speciellt för Mercedes, som för övrigt också tycks ha snärjt bland andra Isadora Duncan och Tallulah Bankhead.

Nu förlorade jag mig i lite trevlig tankar för ett ögonblick, men poängen med det här inlägget är att den äldre och den nya generationen faktiskt är ganska lika varandra, man väljer bara olika vägar. Dietrich sjöng om sin lilla pianola och Karen Finley* sjunger om sin pussy och en del andra kroppsdelar. Några kopierade varandras kassettband, andra fildelar. Inget nytt under solen liksom. Det är något att tänka på då och då.

LDYh6CY-nmo

Och en lite äldre Dietrich still going strong på engelska:

QfrqxvUw3SQ

(Dagens söndagstub tillägnas för övrigt alla gammelmodiga moralister, men först och främst tillägnas den det moraliska förfallets förkämpe nummer ett, mannen med ett par äkta lederhosen i garderoben.)

*(Innan någon klagar på det kulturella och moraliska förfallet i bloggen, så vill jag bara påpeka att Karen Finley är en välrenomerad performance-konstnär.)

Popularity: 5% [?]