Hur tidigt på morgonen är det egentligen hyfsat att försöka tvångsmata folk med oönskade offerroller?
Jag är ganska så glad av mig på morgonkvisten, och så även idag. Det är dock lite tyngre än vanligt att ha ett gott morgonhumör eftersom jag väcktes av Åsa Mattsson och Maria Sveland som i en morgonsoffa upplyste mig om att jag är ett offer. Det är liksom inte det första man vill höra på morgonkvisten, speciellt inte när jag inte för mitt liv kan känna igen mig i den dystra samhällsbild de målar upp. Speciellt inte när de försöker hävda att samhällets kvinnoförtryck på ett sjusärdeles hemskt sätt spiller över till den privata sfären. Hmmm… Det är väl i den privata sfären som tex män har skitsvårt att få samma rätt till vårdnad av sina barn, trots att de varken super, slåss eller ägnar sig åt något annat upprörande. Ja, förutom att de envisas med att vara män då. Det tycker jag personligen är ett större problem än vem som diskade sist.
Feminismen fyllde en gång en viktig funktion, nu har den tydligen drabbats av gammastrålning och har i mångt och mycket utvecklats till en muterad best som inte fyller något annat syfte än att försöka befästa myten om att män bör känna någon sorts passande arvssynd för oförrätter andra män begått genom historien. Det är en återvändsgränd som aldrig kommer att leda till sann jämställdhet. Just nu diskrimineras både män och kvinnor på olika plan och innan man inser det och börjar jobba därefter så kan man se sig i stjärnorna efter ett samhälle som är jämställt på riktigt. Det enda man kan hoppas att uppnå utan den insikten är att man byter ut ett förtryckarsystem mot ett annat. Är det verkligen det vi vill?
Och helt ärligt, det där med den privata sfären… Har man som kvinna inget som helst eget ansvar för den? Om karlsloken aldrig dammsuger eller vill hämta barnen från dagis, kort sagt inte uppfyller dina krav på hur du tycker att en fungerande familj ska fungera, så har jag en utmärkt lösning på problemet. Dumpa honom och hitta en trevlig karl som tar sitt ansvar som familjemedlem. Det finns nämligen massor av män som inte har några problem med att axla familjeansvaret.
Men inte då. Istället får det personliga ansvaret glatt lysa med sin frånvaro på det personliga planet. Kvinnor är tydligen våp som inte själva kan ställa krav och agera på ett logiskt sätt om dessa grundläggande krav inte uppfylls. Istället är det patriarkala strukturers fel att Barbro harvar på år ut och år in med en lat stackare till karl som inte tvättar, snyter barnen på ett sätt som faller henne i smaken eller ägnar för lite tid åt att vattna blommorna. Frågan som oundvikligen uppstår är: Varför i helvete dumpar Barbro inte Sven och skaffar en riktig karl? Min egen gissning är att det ju är så mycket roligare att spela ut hela offerregistret och skylla på alla andra än på sig själv. Eget ansvar? Bah, det låter trist. Offer ligger liksom bättre i munnen.
Nu kommer jag naturligtvis att få en massa kommentarer om att jag är dum i huvudet och inte fattar något om patriarkala strukturer och gud vet vad. Det gör inget. Jag är van vid att bli kallad för idiot av andra kvinnor för att jag inte köper dagens muterade variant av feminismen rakt av. Bring it on. Jag vet att jag inte är dum i huvudet och att jag antagligen har en större dos feministisk teori i ryggen än gemene man … kvinna… menar jag så klart. Och någon måste ju stå upp för alla de kvinnor som inte låtit sina feministiska åsikter muteras bortom oigenkännlighet och som för en sansad och bra jämställdhetskamp och för alla de diskriminerade män som i nuläget bara har Pär Ström som talar för dem.
Slutligen måste jag bara fundera lite på varför det generellt bara är kvinnor som känner sig manade att kalla mig för idiot när jag inte håller med dem. Är det inte lite underligt och faktiskt förvillande likt den där härskartekniken som ALLA män tydligen ALLTID ägnar sig åt, och som alla kvinnor tydligen är helt immuna mot och aldrig skulle ta till för att vinna fördelar? Vad hände med det där “naturliga systerskapet” och de “gemensamma kvinnliga erfarenheterna” som kvinnor alltid har? Allt det där som får vissa av oss att alltid vilja utbrista “vi kvinnor” i var och varannan mening? Kan det månne vara så att om man inte okritiskt sväljer viss världsbild och faktiskt väljer att acceptera ett visst personligt ansvar, så blir man per automatik persona non grata?
Ni får ursäkta min upprördhet, men det finns faktiskt gränser för hur tidigt på morgonen jag tycker att det är okej att folk börjar försöka tvångsmata mig med en offerroll som jag verkligen inte kan identifiera mig med och som jag därför aldrig kommer att acceptera. Jag struntar faktiskt högaktningsfullt i om det gör mig till en könsförrädare. Kanske gör det mig till en människovän och det tycker jag i så fall är något väldigt fint. För det är ju faktiskt det vi är allihop – kvinnor, män, ja till och med de som sluter sig till den nya muterade feminismen – vi är alla människor. Kanske är det där vi måste börja.
Aaahhh! Det var skönt att lätta lite på trycket. När jag ätit frukost återkommer jag med ett betydligt mycket roligare inlägg dagen till ära. 
Popularity: 1% [?]
Bra rutet. Du gjorde min morgon gladare iaf.
Besparades tack och lov inslaget i fråga. Men… oss kvinnor emellan.
Förbannat bra inlägg!
Men så skrevs det också på en av Sveriges mest kvalitativa bloggar.
Och det skriver jag fast vi båda är kvinnor och jag rimligen borde hata dig för att du överglänser mig med hästlängder.
En offerroll är alltid en begränsning – den ropar på andra, när lösningen är att agera själv. Eller som Martin Buber sa: “Börja med dig Själv.”
Anna är inget offer därför kommer Anna att kunna gå långt…
Väl rutet. Jag slapp se morgonsoffan, men här håller jag helt och hållet med dig.
Det är möjligen *lättare* att bara sätta sig ner och skylla på de hemska männen, men vill man verkligen det när man fått tänka efter lite? Jag är förbluffad.
Det handlar om makt. De “officiella feministerna” (de som Blogge populärt kallar för “statsfeminister” eller “radikalfeminister”) har fått makt genom att prata om förtryck. När det sedan visar sig att “vi män” inte är riktigt lika ivriga att göra “vår del” av förtryckandet så måste de helt enkelt ta över rollen och förtrycka “er kvinnor” (och “oss män” också). Mycket vill ha mer helt enkelt.
Du är så bra Anna!
Tack och lov för att någon öppnar käften mot den “muterade feminismen”, vilket för övrigt är ett mycket påhittigt uttryck Det är ju så gräsligt icke-PK att säga något mot feminism men muterad feminism måste man väl ändå få basha lite på?
Hoppet om intelligent liv på jorden andas ännu.
JA JA JAAAAAA!
Honey, you just made my day. Det där har jag predikat i flera år. Feminism är för mig rätten att bli betraktad som individ, som Ms.N00b. Att mina karaktärsfel och förtjänster beror på mig som person och inte på att jag råkar ha bröst.
JA vi har ansvar för livet vi själva väljer, situationerna vi försätter oss i och framförallt situationerna vi väljer att stanna kvar i.
Och ja, som vanligt är det väl någon som kommer att välja att tolka detta som att jag tycker att det är kvinnans fel om mannen slår henne. Nej det är det självklart inte, men man kan ju faktiskt ta sig ur den relationen. Ingen går från noll till hundra, eller från snäll till misshandlande över en natt. Ser man tecken på att den man lever med, kvinnan eller man, är någon man inte vill leva med så går man sin väg. Jag säger inte att det är lätt men det är ta mig fan bättre än att stanna.
Ta liknelsen skruvmejsel. Om du har en skruvmejsel som inte passar till skruven du skall skruva i, då blir man ju inte irriterad efter 20 år och klagar över att skruvmejseln aldrig funkat. Man byter väl för fan skruvmejsel.
Tusen tack för att du gjorde min morgon
Jag har också ett bröst, så jag är också förtryckt.
Rosetta/Anna
Jag tycker också det är viktigt att tänka sig för när man väljer karl, men detta är lättare för oss (jag är 33) än för äldre generationer, som föräldrarna så fort som bara möjligt, ville gifta bort.
Vi har det aningen lyxigare än de.
Sedan så är det inte bara killens fel om det blir strukturer och stereotyper: svärmödrar, mödrar och andra släktingar gör sitt då de fjäskar för den manliga delen av släkten. De gör det inte superlätt för en fruga, om man säger så. Vissa släkter (inte alla) är väldans grabbiga, så det slår gnistor om det, med män som bara tittar på männen i sällskapet när de talar, etc
Jag tar sådant genom att helt enkelt ibland säga
“Hoho. jag är också här”
när det blir lite väl tråkigt att helt komma utanför ögonkontakt med sällskapet. Min man tycker nog det är litta väl pinsamt, men jag själv känner mig nöjd för att jag slipper gnälla, eftersom jag gjort vad jag kan åt saken.
…..jag håller med om att man som kvinna inte bara kan se sig som ett offer,utan man måste öppna käften och berätta vad man vill ha ut av äktenskapet/förhållandet, och inte gnälla bittert efteråt för att man ångrar att man varit för feg tidigare.
Jag har en fråga, för jag gillar inte klagomål utan egna förslag:
Hur tycker du själv att bra och korrekt jämställdhetsarbete ska gå till?
Beskriv gärna (kanske i ett separat inlägg?)
Jag skulle vilja utöka lite det du skriver med att offerrollen faktiskt är en del av kvinnlighetsrollen. Det är därför folk håller fast vid den. Att sluta vara offer är helt enkelt okvinnligt i en värld där kvinnlighet är det samma som att vara nedtryckt. Offerrollen är lika inlärd som allt annat. Därför blir folk feminister i stället för att göra nåt åt sin situation. I stället för att göra nåt åt sin situation och vara feminister samtidigt.
Been there, done that, got the t-shirt to prove it (ja jag är ju modebloggare så jag måste ju skriva om klädesplagg oxo ;D)
Hur som haver, bra inlägg. Även om jag skulle vilja lägga min egen heteronormativa vinkel på det. Kanske kommer senare under dagen om jag ids
Ser man sig som ett offer så blir man ett offer.
Det är inte en slump att alla självförsvarskurser lär ut att man inte ska falla in i ett bytesbeteende. Det förstärker ens egen bild av sig själv som ett byte och angriparens bild av sig själv som angripare. Man ska välja den roll man vill ha, i självförsvar genom att bli angriparen, vilket tvingar den som hoppar på en att falla in i en försvarsroll.
Hmm, det här ser man ju i FRA-debatten också. Reinfelt och hans banditer trodde att de skulle kunna pusha genom den, men de mötte någon som var beredd att slå tillbaka, och nu sitter de i försvarsställning och försöker desperat värja sig med genomskinliga lögner.
Offer, förresten. Vad klagar feministerna på? De skulle varit azteker, de visste vad offer var!
Vad glad jag blir! Jag har inte fått en enda kommentar från någon som tycker att jag är dum i huvudet. Kanske är en förändring på väg!
Och Enkla Z: Jag ska skriva ett inlägg om alternativen. Men jag tycker fortfarande att det på det privata planet känns tämligen uppenbart att sparka ut en nisse som inte respekterar en och jag fattar inte varför folk hellre gnäller i tjugo år än gör pinan kort.
Ha det riktigt bra!
Anna
Underbart skrivet! Håller med om precis allt.
”Varför i helvete dumpar Barbro inte Sven och skaffar en riktig karl?”
Ja du. Bra fråga. Men som du säkert förstår finns det många dolda motiv bakom ”offerrollen”. Motiv som det vore ”ofint” att prata om helt öppet.
Många har ekonomiska motiv. Det är väl inte helt i sin ordning att säga att man hellre står ut med eländet om det samtidigt innebär en rejäl höjning av levnadsstandarden? Åsa Mattssons egna inkomster har inte varit skyhöga (trots att hon för tillfället påstå sig tjäna 40.000 per månad). Unni Drougge hade gjort Niclas till sin litterära agent. Dvs. Unnis egna inkomster var väldigt mycket beroende av Niclas insatser utomlands. Och det var Niclas som hade skaffat sig kontakterna och det var Niclas som behärskade språken.
En annan motivation att stanna kan vara rädslan att förlora sitt ansikte. Katerina Janouch agerar samlevnadsexpert och relationsrådgivare åt andra – hur skulle det se ut om hon skilde sig för andra gången? Har man dessutom basunerat ut hur ”lycklig” man är i sitt dysfunktionella förhållande kan det kännas som en omöjlighet att erkänna sitt ”misslyckande”. Unni Drougge hade i många intervjuer deklarerat att den unge Niclas hade allt hon kunde önska sig. Katerina Janouch har likaså försökt försäkra oss läsare om att hon aldrig har tråkigt med sin missbrukare till man. Efter sådana uttalanden blir det svårt att erkänna motsatsen, packa sin kappsäck och sticka.
Att låtsas stå för en åsikt (jag är en feminist in i fingerspetsarna) och sedan leva tvärtom blir precis samma som att låtsas vara mot knark – och sedan köpa kokain på Mariatorget. Det är skammen som hindrar en att ta steget till friheten..