En sak är säker, att gripa honom skulle dra in oss i en konflikt vi inte har någon anledning att bli indragna i.

Tomhylsan Tolgfors är som vanligt ute och cyklar. Jag vet inte om han bara är väldigt ointelligent eller om han medvetet ljuger inför hela svenska folket, men han är korkad om han inte tror att vi fattar att han ljuger.

* Inte massavlyssning. Lögn. Filter funkar inte så. Man kommer att massavlyssna alla, men bara spara viss information.

* Terrorism. Lögn. Förekommer inte i Sverige. Tomhylsan får gärna ha sina hjärnspöken, men ge fan i att inskränka vårt privatliv med dem som motivation.

* Gått genom flera instanser. Jepp, förslaget gick genom flera instanser, och de var alla starkt kritiska mot det, men blev överkörda.

Snälla Tomhylsan, om du ska ljuga för oss, gör åtminstone ett försök att göra det trovärdigt, det här är bara förolämpande. OK, din karriär är redan över, så det kanske känns bättre för dig att gå ut med en bang, men tänk på de du drabbar.

Man undrar vad majoriteten av Svenskarna skulle anse om man gick ut med att säga att vi ska medverka till att gripa Usama.

Eftersom dikter tycks vara inne just nu, så vill jag bidra med en egen:

Rosor är röda, violer är blå
Björklund är en idiot som inte fattat sin arbetsuppgift

“I boken 1984 förekommer, har jag för mig, en gemensam fiende (så att säga) med skägg och fåransikte. En före detta vän som gått över till den mörka sidan och som sedan försvunnit spårlöst.”

Goldstein.

“For Thine is the Kingdom” – Lennart, har du inte hört att Gud är död, och att de som har begått detta dåd ännu inte har förstått vad de gjort. Det är därför de har svårt att orientera sig. Det gäller nog inte bara regeringen.

Jag har hittat en annan analys av problemet i mina rullor:

…kraften och svänggungan
är din bästa fiende.
Lusten berusar.
Frånvaron förintar.
Hemligheten sover av svänggungan.
Svänggungan.
Kramar ur.
Lögnens labyrint brinner ner
till sanning.
Länge avvaktar lusten däri.
Gång på gång.
Syndromet hostar nedfall av klichéer −
hemligheten.
Gränserna finns inte mer, oaktat att de
redan före inte fanns.
Processionen skrider runt, av vägledande isljus,
sig själv vaktad av svänggungan − alla talar om
ingenting.
Värmegraden, på gångarten, är hög, naturligtvis,
hälsar Ariadne muntert betraktande kaskaderna
av briljanta former, som i lufthavet likt svarta
röksignaler bolmar kliché på kliché in i
ögonblick efter ögonblick…

Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.