..tänk om man kunde få en helt ny idé en dag bara…

FRA-riksdagsledamöterna måste liksom på något sätt
uppfostra sina högst egenartade demoner, för att kunna
finna sina vägar till storhet.

Jag tror alltså att FRA-riksdagsledamöterna i första hand ska
dyka i sig själva, men de får nog passa sig så att de inte slår
i huvudet i botten. Gud förbjude!

I alla fall. Ett litet sätt att få FRA att drunkna i träffar när de nosar igenom våra oskyldiga mail är att ha en automatisk liten fotnot i alla mail man skickar som inleds “Detta är en liten hälsning till våra vänner på FRA” och som sen helt enkelt består i en lång rad “misstänkta” ord som “bomb” “taliban” “al qaida” etc. (Eller vad de nu letar efter..)

Detta skulle ju då leda till att alla mail plingar till som misstänkta hos FRA som därigenom brakar ihop av överbelastning!..

“Håller med – viktigt att “fienden” inte känner sig som offer, därför att en fiende idag kan annars bli vän i morgon.”

Med sådana vänner slutar det med en kniv i ryggen…

Men nu känns det som om jag kan det ändå.

Sett ifrån personlig integritets-vinkeln ser ta mig sjutton partierna så lika ut att man har svårt att se skillnad. Utom Piratpartiet, då. Så tack för sparken i ändan, nu kom tummarna loss.

Och om det finns några poliitker som läser den här bloggen, kan ni inte nu krypa fram i ljuset och erkänna att hela lagförslaget bara var en extremt korkad fyllegrej? Ett misstag som gjordes i sinnesförvirring?

Cattis Ullström citerar Daw Aung San Suu Kyi på PromeMorian:

“The only real prison is fear, and the only real freedom is freedom from fear.”

Om vi ska försvara friheten så ska vi akta oss för att hemfalla åt ofrihetliga metoder, som till exempel att försöka ingjuta rädsla. Om vi gör det så har vi inte längre moralisk rätt att kritisera moderaterna för hur de behandlade Karl Sigfrid, för då gör vi samma sak själva.

Det behövs dessutom inte, vi har alla de moraliska argumenten och fakta på vår sida, så debatten ska handla om det och inte debattmetoderna. Annars får vi det snart i nacken, och den oinformerade delen av allmänheten kommer fram till att “alla är nog lika goda kålsupare”.

Nej, hård kritik är bra, men i sakfrågan. Personkritiken kan vänta tills valet när de begär förnyat förtroende, då är det de själva som ställer sig i offentlighetens ljus, och då ska de bannemig vara beredda på att bli ifrågasatta.

För övrigt har jag gjort ett sökverktyg för email-adresserna till riksdagen, kolla min blogg.

Humor och glimten i ögat är alltid bästa sättet att nå fram med ett allvarligt budskap. Tage Danielsson är ett lysande exempel (även om jag inte höll med honom just i kärnkraftfrågan).

“Stygga svenskar” – Nio miljoner svenskars personliga bekännelser är perfekt pedagogik. Ger lärorika associationer till spanska inkvisitionen under Storinkvisitor Tomás de Torquemada. Ett viktigt “motivationsinstrument” var nådeediktet.

Nådeediktet innebar att människor som misstänkte sig själva och andra inbjöds att bekänna respektive avslöja förbjudna beteenden. under löfte om “strafflindring.”

Den inkvisitionsmentalitet som utmärker politiker och andra mäktiga är således inget nytt. Historien lär många läxor, både skrämmande och uppmuntrande. En av de institutioner som krossades av frihetsrörelsen under 17 och 18-talen var just inkvisitionen….