För min del är dock ett taktiskt accepterande av den fastställda domen en förutsättning för att kunna agera på andra sätt, och när jag uttalar mig till förmån för en konsumentbojkott av företag som saluför rättsfarlig musik (= musik som det är förenat med fara för konsumenternas rättssäkerhet att sprida) och andra audiovisuella produkter, så är min baktanke just det du föreslår, att flöda marknaden med fria alternativ.

Jag begär nu inte att medieföretagen skall frånsäga sig alla sina rättigheter eller ens byta licensvillkor till något i stil med Creative Commons, utan bara att de inte ställer sig bakom häxjakten på konsumenter som kopierar för enskilt bruk i samma stil som de gjort sedan före 2005, då lagstödet för denna jakt tillkom. Det är inte det slutmål som Piratpartiet har ställt upp, men jag ser det som ett viktigt etappmål att få detaljhandeln att granska vad det är de saluför och fundera över vilken image de vill uppträda med gentemot sina kunder, oavsett vilka lobbyister som politikerna väljer att lyssna till för stunden.

Vi behöver inte ändra på lagen först. Vi skriver i princip bara ett liberalt lagförslag, frågar rättsinnehavarna huruvida de kan acceptera det, och svartlistar sedan de detaljister som fortsätter att distribuera verk vars innehavare har valt den hårda linjen. Ge dem alla chanser att ändra sig när de inser konsekvenserna, men dokumentera precis allt de företar sig, så att de inte förfaller till bait-and-switch.

Vi vet att distributionen av plastskivor är dödsdömd ändå, men låt näringslivet upptäcka det på egen hand, när detaljisterna en efter en ratar den del av sortimentet som skrämmer bort kunderna, och den andra delen förblir mestadels osåld trots att rättsinnehavarna där blundar för privatkopieringen. Det är ungefär som källsortering – allt skall kasseras, men det är bra om vi lägger det miljöfarliga avfallet i en särskild tunna så att det tas om hand snarast och garanterat inte sprids i naturen. Returpapperet ser kanske skräpigt ut, men ingen dör åtminstone av en trave tidningar som ligger slängd i skogen.

Personligen så tror jag att bästa sättet att skada dem är att flöda marknaden med fria alternativ. Jag funderar själv på att sätta upp en torrentsite och tracker som enbart servar fritt innehåll. Siten skulle vara modererad för att garantera att innehållet är fritt och för att se till att beskrivningen är korrekt. Vissa andra regler skulle också finnas, typ att det inte är tillåtet med “crippleware”, att materialet ska vara någorlunda komplett (inga filmtrailers, inget mindre än en hel låt osv). Ett rankingsystem baserat på röstning skulle garantera kvalitet. Där skulle kreatörer gratis kunna publicera sitt stuff och nå en stor publik.

Nästa steg skulle vara något i stil med den här idén: http://rpglab.net/troberg/pmwiki.php/Tech/FreeForAllCulture

Det skulle flytta ut det fria materialet i butiker, skolor, offentliga platser osv och därmed göra det tillgängligt även för de som inte har en bra internetanslutning eller tekniska kunskaper.

Det skulle svida för upphovsrättsindustrin! Bäst av allt, de kan inte klaga utan att se ut som rövhål, och de kan inte göra något för att komma åt det på legal väg.

Jag har dock inte riktigt tid och kunskaper för hela det projektet, så det hela beror på om folk med rätt kunskaper är beredda att bidra.

Dåligt:

Det innebär att vi inte får den prövning vi vill ha.

Bra:

Det inte ett klockrent fall för vår del eftersom han i ett svagt ögonblick erkänt.

Det visar tydligt att mediaindustrin inte tror att de kan vinna, annars skulle de gått vidare. Detta trots att det inte är ett klockrent fall får vår del.

De har gjort bort sig, igen. Varje sån här grej sänker folks benägenhet att samarbeta med dem eller att lita på vad de säger.

Det bästa vi kan hoppas på nu är att 31-åringen går ut officiellt med detta, då sitter de verkligen med röven i hackelådan.

Varje lagändring innebär att man eliminerar betydelsen av tidigare prejudikat. Jag är inte intresserad av att ägna år åt att med teknikens hjälp slå hål på den ena lagen efter den andra, samtidigt som vi förbrukar alla tillgängliga reserver av villiga försökskaniner. Jag vill veta vad som är lagligt respektive olagligt idag så att jag kan agera utifrån det, inte skjuta varenda fråga på framtiden så att jag tvingas agera i ett juridiskt limbo.

Nu är det fastställt att fildelning ger fängelse, punkt slut. Då vill jag omedelbart använda denna kunskap för att slå ihjäl musikindustrin som straff för att den “vunnit” denna pyrrhusseger. Att resonera som om de inte har vunnit må vara tillfredsställande för den egna stridsmoralen, men jag tycker det påminner väldigt mycket om den svarte riddaren i Monthy Python and the Holy Grail – “I’ll bite your legs off!” Det är inte konstruktivt att fortsätta i den stilen.

Vi har det numera i svart på vitt: Skivindustrin vill sätta sina kunder i fängelse! Finns det något bättre argument för en total konsumentbojkott av allt de producerar? Låt nu cheferna för Coop, ICA och alla de andra varuhuskedjorna förklara varför de fortsätter att saluföra rena brottsredskap som en del av sitt sortiment. Intervjua deras kunder, som under anonymitetens täckmantel avslöjar att skivornas innehåll fortsätter direkt ut på fildelningsnätverken, där vem som helst riskerar fängelse för hanteringen. Hur skall varuhuscheferna förklara sig? Med att det inte alls är olagligt att fildela, eftersom ingen använder DC längre? Ok, då avblåser vi alltså bojkotten till dess att frågan är avgjord?

Om det sedan stämmer att IFPI har gjort upp under bordet med den dömde så är det rättsligt sett allvarligt, men jag vet inte hur det påverkar den allmänna opinionen i frågan. Kanske får det IFPI att framstå som medmänskliga, så att folk vågar fortsätta köpa skivor, eller kanske har det ingen betydelse alls. Den allmänna opinionen sitter inte och lusläser rättegångsprotokoll i jakt på juridiska övertramp att skriva upprörda tidningsinsändare om.

Så länge vi är oense om vad lagen betyder, så kommer vår motpart att ha en konflikt att kasta pengar på. Genom att vi i stället ansluter oss till motpartens uppfattning, till och med när vi vet att den är felaktig, så berövar vi motparten hela dess existensberättigande, varefter vi blir ensamma herrar på täppan. Låt oss slippa utkämpa det trettioåriga fildelningskriget, för när det är över kommer ingen att minnas vad man slogs om.

Nästa generations protokoll överför aldrig delar av filen, bara ID till generella datablock som kan användas i vilken fil som helst, vilka sätts ihop i en viss ordning.

Tar man det steget längre så har jag en idé kring ett protokoll där man aldrig någonsin överför något användbart eller relaterbart till orginalfilen till någon annan, men genom att andra sedan kan kommunicera med varandra så kan de på samma sätt skicka oanvändbara bitar orelaterade till originalfilen till varandra. Till slut har man från flera användare fått tillräckligt många sådana bitar för att själv kunna sätta ihop originalfilen. Nackdelen är att man måste vara minst tre personer, istället för det vanliga två, men fördelen är att det borde vara juridiskt oantastligt, eftersom ingen någonsin ger någon annan något användbart eller relaterbart till orginalfilen. Jag har mycket svårt att se hur man ska kunna lagstifta mot att man skickar data som inte kan användas för att ge en upphovsrättsskyddad fel och som inte innehåller delar som kan identifieras som kommande från den. Om någon är intresserad av programmering så kan jag berätta mer om hur jag tänker mig det.

“Det vore intressantare att pröva den nu gällande lagstiftningen på något annat än elektroniskt lagrade filer, eftersom lagen i huvudsak gäller lika för alla medier.”

Jo, dessutom skulle det vara intressant att se hur FRA-förslaget ska hanterar elektronisk överföring via traditionell post. Det är ju trots allt att så fort man ska överföra lite större mängder data så är det snabbaste sättet fortfarande att skicka en packe hårddiskar med vanlig post. Drar man upp den möjligheten till övervakning så kanske man kan väcka allmänhetens intresse för riskerna med FRA-förslaget.

Jag tror inte det spelar så stor roll juridiskt vilket protokoll som använts, och framför allt inte politiskt. Om husrannsakan får användas gentemot misstänkta fildelare, vilket den villkorliga fängelsedomen tyder på, så kommer polisen som skall genomföra husrannsakan inte att fästa det minsta avseende vid vilket program den misstänkte hävdar att hans dator kör, utan det blir en sak för polisens tekniker att reda ut. Om det sedan inte går att fälla den misstänkte på grund av bristande bevisning, så är det ju bra för honom, men det innebär inte att det han faktiskt ägnat sig åt är lagligt. Han får ändå knappast någon ersättning för den tid han var utan dator, eller för obehaget att polisen och/eller Jan Guillou har gått igenom hans korrespondens i jakt på “piratkopior” som alla andra inser inte existerar.

Det vore intressantare att pröva den nu gällande lagstiftningen på något annat än elektroniskt lagrade filer, eftersom lagen i huvudsak gäller lika för alla medier. Om jag exempelvis tar ett exemplar av en bok, vars utgivare jag vet har fällts i domstol för intrång i upphovsrätt, och kopierar några sidor ur den “för privat bruk”, blir jag fälld då? Den intressanta frågan är inte huruvida polisen kan avtvinga mig sanningen, för den berättar jag gärna frivilligt, utan snarare huruvida det jag gjort är lagligt. Det är inte en acceptabel ordning att man måste bryta mot en massa lagar för att leva ett normalt liv, även om risken att bli fälld för något av brotten skulle vara noll.

Sedan gällde det här DC, inte bittorrent och definitivt inte de nya protokollen som är på väg där man aldrig överför filer, bara ID’n till generella block. Domen har alltså inget större värde som prejudikat i vilket fall.