The-other-guy-story som livsstrategi – om något dåligt händer mig är det alltid någon annans fel. Men hur kan jag då bli en suverän och självständig människa?

När det blir fördel att vara offer, hur påverkas samhället? Om att vara börda blir ett egenvärde, vem vill då vara bärare? Alltfler gnäller, men vem vill vara mottagare av det gnället? Om bärarna och gnällmottagarna strejkar, eller börjar gnälla de också – vad händer då?

När jag första gången läste en bok av Ayn Rand – författar/filosofen som utan att skämmas det minsta förspråkar egoism och egenintresset som bärande livsmål, blev jag nästan berusad av lycka. Hon skrev på omslaget:

“…ingen hjäpte mig, och aldrig i hela mitt liv har jag ansett det vara någon annan människas skyldighet att hjälpa mig.”

Spontant och paradoxalt slog det mig som den yttersta formen av generositet, att hon inte ställde några krav på mig eller någon annan – precis motsatsen till reaktion inför den äkta otäcke egoisten – han som kräver allt av andra, utan att själv vilja ge något i utbyte.