Rosetta ger Horace lite goda råd

Idag är det dags för Nobelpriset i litteratur. Det är en dag när sådana som jag nästan alltid får skämmas. Med sådana som jag menar jag sådana som har en tämligen gedigen litterär utbildning och dessutom befinner mig nära dagens litteratur på olika sätt och ändå nästan aldrig har hört talas om den som får priset. Det har varit lite mycket poeter på sistone, jag skyller på det, för moderna poeter är inte min starkaste sida. (Jag kan dock tipsa om Alice Oswald och Carol Ann Duffy.) Mina poetiska hjältar har varit döda länge och den störste av dem alla, T. S. Eliot, fick ju faktiskt priset, så jag är ganska nöjd i alla fall.

Så, i dessa Nobeldagar vill jag därför, som alltid, slå ett slag för Jeanette Winterson. Hon skriver vackert, originellt, överraskande och poetiskt. Dessutom lyckas hon med konststycket att kombinera dessa fyra egenskaper med att vara förbaskat rolig. Hur ofta lyckas författare med det? Jag skulle vilja påstå att ingen riktigt lyckats med det sedan Italo Calvino och han dog ju för över tjugo år sedan.

När jag promenerade med Jeanette i Gamla Stan för ett par år sedan var hon mer intresserad av att höra alla blodiga detaljer om Stockholms blodbad än att få Börshuset utpekat för sig, vilket är en viss skillnad från en annan författare som på allvar försökte få mig att tala om vem man skulle muta, och hur mycket det skulle kosta, för att få Nobelpriset. Han tyckte nämligen att han var värd att få det. Det är han inte. Jeanette är inte sådan. Hon skriver inte för att imponera på kritiker och fiska priser, även om hon varit framgångsrik på båda planen. Hon skriver för att hon måste.

Därför blir det inget soundtrack idag, utan ett litet citat som jag hoppas att Horace och hans polare tagit i beaktande:

“I could have been a priest instead of a prophet. The priest has a book with the words set out. Old words, known words, words of power. Words that are always on the surface. Words for every occasion. The words work. They do what they’re supposed to do; comfort and discipline. The prophet has no book. The prophet is a voice that cries in the wilderness, full of sounds that do not always set into meaning. The prophets cry out because they are troubled by demons”

Sug på den, ni!

Popularity: 3% [?]

Short URL: http://www.annatroberg.com/?p=175

Posted by Anna Troberg on Oct 11 2007. Filed under Blandat, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry